Close as strangers

Kapitel 20

Ellies P.O.V.

"Är alla redo för... dadada SYDNEY!!" Liz hoppade in bredvid mig. Det var två dagar sedan jag pratade med Luke och det är inte att vi inte pratade, det var bara lite stelt. Jag hade ändå anklagat honom för något inte så fint liksom.

Bilen rullade iväg mot flygplatsen och vi alla satt och sjöng med till Best song ever.

Väl framme på flygplatsen gick det extremt smidigt och innan jag hann blinka stod vi i kön för att komma in på flygplanet. Självklart hamnade jag sist som vanligt. Jag fattar inte hur jag alltid kan vara så seg?

När det var min tur att sätta mig var det bara platsen bredvis Luke kvar. Det kändes inte helt bra. Inte för att jag inte ville sitta bredvid honom, bara att det inte var jättekul att sitta bredvid någon som det är stelt mellan den här långa tiden.

Vi satte oss tillrätta och planet började röra sig uppåt.

Väl uppe i luften fick vi fruktsallad serverad till oss och nu kanske jag måste prata lite.

"Hur är det i Australien nu? Det är sommar va?"

Luke nickade.

"Japp, det är antagligen rätt varmt.. Fast det är klart. Du är ju van.. Jag är ju rätt het."

Jag bröt ihop av skratt samtidigt som jag slog till honom på armen.

"Det där..." började jag medan jag försökte samla mig från skrattattacken. "Va det torraste... Du någonsin sagt!"

Luke försökte se bort från mig, och han verkligen dog av skratt. Han råka stöta till kvinnan som satt bredvid honom som minst utsagt såg rätt irriterad ut. Men hennes irritation gjorde bara det hela ännu roligare.

"Okej förlåt, förlåt!" Jag tog min sista bit äpple i munnen och sköt allting ifrån mig på den lilla brickan. "Du borde försöka sova lite.. Vi kommer komma fram tidigt på morgonen."

Jag nickade. Jetlag tar verkligen kol på mig. Innan jag flyttade hade jag aldrig åkt någonstans där det var tidskillnad så jag hade absolut ingen aning om hur jobbigt det var. Men nu vet jag hur det är och därför gör jag vad som helst förö att slippa den.

Jag lutade mitt huvud mot Lukes axel och han kändes okej med det. Jag var väl i och för sig hans flickvän men ändå.

Mina ögon slöts och jag kände mig sjukt dum, men jag har inget val. Jag måste sova bland folk.

"Luke...?" Han hummade till svar. "Jag är nervös..."

"Du behöver inte vara det. Det är våra familjer, det kommer gå bra."

JAg nickade till innan jag helt utan problem somnade.

---

JAg vaknade från kanske inte den djupaste sömnen men jag sov. Lite då och då hade jag vaknat, ätit och somnat om. Det gick faktiskt rätt snabbt trots de 16 timmarna på planet.

Landningen var extremt hoppig och jag trodde seriöst att jag skulle dö, men här stod jag nu och väntade på min väska PÅ AUSTRALIENSK MARK!

Liz anslöts sig bredvid mig med ett leende.

"Hur känns det att vara här?"

Jag ryckte lite på axlarna.

"Bra, tror jag..." Jag höjde handen och pekade mot en turkos väska. "ÅH, TITTA MIN VÄSKA!"

Jag sprang och tog den innan vi började gå mot utgången.

Jag kan verkligen inte förstå att vi är i Sydney. Huvudstaden, som inte är huvudstaden, av Australien, landet så långt bort. Det känns exalterade och läskigt på samma sätt. Jag kommer ihåg när jag pratade med Mikey, då var min högsta önskan att få åka till Sydney. Och nu är jag här! Bara tre år och en väldans massa händelser senare. Men jag är här!

Vi stannade i en cirkel och gav våra väskor till en man som skulle ta de till bilen. När Dave lämnade oss för att gå ut till fansen spred sig nervositeten. Det var påriktigt nu. Jag skulle se på när de träffa fans igen. Jag var rädd. Rädd att det skulle bli som förut.

Luke tog min hand och kramade den. "Det kommer gå bra.." viskade han och jag nickade fastän jag tvivlade.

När vi stått i den här cirklen kanske tjugo minuter var det dags för mig att gå ut. De började tänka extra mycket på säkerheten nu och att så få som möjligt skulle gå ut samtidigt som killarna.

Jag och Liz gick genom korridoren utan ett ord. Eller jag tror att hon pratade men jag var alldeless för nervös för att lyssna. När vi kom ut drog alla efter andan men andades ut igen. Några ropade hej, men ingen sade något elakt. Alla var lugna, än så länge.

Jag gick fram till Dave och ställde mig bakom honom. Det kändes bra att få honom som skydd. Han är stor om något skulle hända och dessutom skulle alla flytta sig om han kom så honom håller jag hårt i.

Efter ett tag av att stirra in i Daves svarta T-shirt kom killarna ut. Egentligen blev det ingen större skillnad på fansen. Killarna gick och tog kort med var och en tillskillnad från när fansen är galna när de tar med några stycken innan de måste gå.

Alla fick bilder, de släppte fram varandra så även de längst bak fick bild. Allting gav mig bara ett stort leende, fast jag lämnade inte Daves rygg. När killarna kommit förbi alla fans gick vi i lugn och ro till bilen. Ingen sprang efter oss. Ingen skrek något. Alla stannade kvar där de stod och lät oss i lugn och ro hoppa in i bilen.

När bilen började rulla hade alla extrema leenden över ansiktet.

"Wow..." mumlade Ash.

"Det där var... OTROLIGT" Calum gjorde en fin gest med händerna och alla bröt ut i skratt.

Det där var faktiskt otroligt. Det var sant.

"Tooold ya!" Luke flätande ihop sin hand med min.

"Okej okej! Jag älskar Sydney-fans!" och de höll de alla med om. De visade respekt. Det är folk som de som gör att de vill komma ut och träffa fans.

När det blir kaos är det bara läskigt och alla blir så nedstämda. Men nu kan man inte påstå att någon var nedstämd.

Bilen släppte av alla en efter en och tillslut var det bara jag, Liz och Luke kvar i bilen. I och försig är jag inte förvånad för jag har fått förklarat för mig att Luke bor ute i ingenstans ett x-antal gånger.

Efter en kvarts ensamhet i bilen körde den upp på en infart framför ett normalstort tegelhus.

Vi knäppte loss oss och direkt jag hoppat ut på asfalten slog Luke ut händerna.

"VÄLKOMMEN HEM TILL MIG!"