Close as strangers

Kapitel 3

Ellies P.O.V.

Jag vaknade upp i en varm säng nerbäddad bland massa kuddar och ett täcke upp till hakan. Jag vet att jag är hos killarna men ändå är det knappast här jag somnade. 

Jag sträckte mig efter min telefon som låg på nattduksbordet. Woah, de hade verkligen fixat allt medan jag sov. 

12.42.

Okej jag har tur att jag inte jobar idag i alla fall.

Jag tryckte mig in på twitter och bläddrade i mitt flöde.

Allting var bara "ELLIE OCH MICHAEL ÄR TILLBAKA MED VARANDRA!!!" eller "ELLIE VAR MED KILLARNA IGÅR!!" "THEY GET MOBBED!!" och "ELLIE SVIMMADE!!" notera utropstecknen.

Visst, jag var med killarna igår men det var en ren slump och jag och Mikey är inte tillsammans. Sadly not.

Folk måste lära sig att man kan vara kompisar också. Att ta förgivet att man dejtar kan förstöra en vänskap, och nej... det är inte okej för någon av oss.

Jag lade ifrån mobilen med en uppgiven suck. Det känns inte som att det går att ändra rykten som går för fem öre. Det är bara att gilla läget och det gillar jag inte. Det ska inte behöva vara så.

Jag slängde av mig täcket och satte mig på sängkanten. Mina kläder lågt prydligt vikta på golvet och jag hade på mig en stor t-shirt jag inte sett förut. Okej, nej! Vem har satt på mig den här?

Visst, Mikey har sett mig helt naken förut men ändå...! Det här är inte okej fastän det var gulligt tänkt och gjort för den delen.

Jag slängde på mig mina jeans och begav mig ut till de andra.

De satt i soffan med varsin mobil men så fort jag kom in i rummet kollade de på mig.

Jag skrattade till.

"Jag tänkte åka hem en sväng." Jag stannade upp och såg på var och en. "Tack för att ni är bäst. Vi ses sen?"

De alla hummade Hejdå och jag gick ut ur rummet och fortsatte min resa hem.

Direkt jag kommit hem tog jag en kall dusch, satte på mig kläder som var okej att visa sig i innan jag tryckte in mammas nummer på min mobil.

Det gick fram fyra signaler innan hon svarade.

"Hej gumman!"

Ett leende spred sig över läpparna. Jag har saknat hennes röst fastän det är henne jag pratar mest med. Okej, jag smsar konstant med James men jag hör inte hans röst så det räknas inte.

"Hej! Hur är det?"

"Jag är trött men annars är det bra."

Oh, jag såg på klockan. Den var två här, då lär den vara kvällstid hemma. Gash, tidszoner är så komplicerat!

"Hur mycket är klockan?"

Det lät lite i luren innan hon svarade.

"Elva..." mumlade hon. "Hur är det själv? Trivs du fortfarande?"

Jag mår skitbra. As dåligt. Det är jobbigt. Det är skönt. Jag trivs. Jag trivs inte.

Vad ska jag svara?  Allt är så mixat.

"Det är bra." Sa jag tillslut. "Men du kan inte ens gissa vad som hände igår!"

Jag bet ihop tänderna med ett stort leende.

"Vadå?!" Mamma lät exalterad i luren.

"Jag jobbade mitt sista extra pass igår..." mamma mm:ade på andra sidan. "Sen fick jag gå med... ASH, MIKEY, CAL OCH LUKE TILL DERAS BIL! DE ÄR I LA MAMMA!!"

Jag mer eller mindre skrek så mina grannar kunde höra.

"VA SKOJAR DU?!"

"NEEEJ JAG VAR MED DE IGÅR OCH JAG SKA DIT IGEN!! DE ÄR TILLBAKA MAMMA!"

Vi fortsatte om allt som hänt. Allt från allt på flygplatsen till en gråtandes Mikey och mina känslor.

Vid halv fem - LA tid - insåg mamma att hon kanske skulle sova så vi lade på.

Jag gick raka vägen till badrummet och sminkade mig lite snabbt. Jag var ingen som direkt sminkade mig utan jag kunde få utan. Men oftast slängde jag på mig lite mascara bara för att liksom.

Resan till killarnas hus var lite för lång för min smak, men vad gör man inte.

Jag lade handen på handtaget men ångrade mig sedan. Nu kanske det var läge att knacka ändå. Det spelar ingen roll om ja mer eller mindre bott med de, det var över ett år sedan.

Jag knackade försiktigt på dörren men ingen öppnade.

Igen. Denna gång ännu lite hårdare. Fortfarande ingen som öppnade.

Äh skitsamma. Jag tryckte ner handtaget och begav mig in i huset. Det var helt tyst och öde. Hela tystnaden gjorde mig rädd. Liksom var kan de vara.

Jag började att kolla in i köket - ingen där.

Sovrummen var näst på tur men ingen satt där heller.

Var är de?! Jag gick igenom vardagsrummet där det var helt öde och ut genom balkongdörren.

Där ute satt Luke med hörlurar i öronen och blicken fäst på mobilskärmen. Ja, konstigt att han inte hörde.

Jag tassade fram till honom och knäppte mina fingrar mellan hans ansikte och mobilen. Jösses vad han flög!

När han lyckats lugna sig själv lite drog han ur hörlurarna och såg på mig som bokstavligen vek sig av skratt.

Det såg så sjukt kul ut! Hans min!

"Du skrämde livet av mig!"

Jag fortsatte skratta.

"Jo jag såg det!"

Han såg på mig med "arga" ögon, fast han kunde inte hålla sig för skratt.

"FUCK YOU!"

"Älskar dig också!"

Jag satte mig ner bredvid honom i utesoffan. Jag kröp upp sådär mysigt och vände mig mot honom.

"Är du ensam?"

Han nickade.

"Eller jag var... innan du kom." Jag började skratta sådär jobbigt mycket åt något som inte ens var kul. "De andra åkte och handlade typ."

Han hoppade lite närmare mig och jag kunde låta bli att göra detsamma. Luke har alltid varit en av mina bästa vänner. Eller inte alltid men den senare tiden.

Det var vi som hållit kontakten när de flyttat och vi hade bara kommit varandra ännu närmre.

Jag älskar Mikey, men vi hade kommit ifrån varandra. Jag var rädd att han tappat alla känslor för mig så mina svalnat. Det låter jättekonstigt men det är sant.

"Vet du hur glad jag är att vi hållit kontakten?" Jag nickade.

"Jag med..."

En tystnad föll och det enda vi gjorde var att se rätt in i varandras ögon.

Jag har alltid varit avundsjuk på hans blå ögon. De är så sjukt fina och du typ drunknar lite i dem.

Vi satt så jag vet inte hur länge men det blev inte ens tråkigt eller jobbigt. Det var bara mysigt.

Lukes blick flyttades till mina läppar.

Allting runt inom mig började pirra.

Jag vet vad som kommer hända och jag vet inte ens hur jag känner.

Han såg in i mina ögon som en bekräftelse innan han tryckte sina läppar mot mina.

___________________________________________________________

Luke kysste Ellie eller va?! Vad hände egentligen?! Weeell vi får väl seee

Sorry att det dröjt men internet krånglar och ja men det ska bli en bättring jag lovar!