•Lina•
Jag stirrade på hennes namn i några sekunder. Skulle jag svara efter vad jag just hört? Jag kom fram till att om jag inte svarade skulle hon fråga mig om det.
"A, det är Lina?" Började jag och pratade som vanligt i telefonen.
"Jag skulle vilja veta vad Oscar har sagt till dig?" Röt hon och man hörde hur någonting förstördes i bakgrunden av samtalet.
"Vad menar du?" Försökte jag och kände hur hjärtat befann sig i halsgropen.
Det dunkade i bröstet på mig och jag svalde hårt för att försöka lugna ner mig. Oscar tittade halvt panikslaget mot mig och bet sig i läppen som han oftast gjorde när han tänkte. Om inte mina tankar varit absolut fästa vid mitt och Isabel's samtal hade jag definitivt funderat på att kyssa honom.
"Spela inte dum, du fattar väl att jag inte är trög? Jag förstår ju att han är hos dig." Fnös hon högt i luren och jag var tvungen att flytta mobilen en bit från örat för att inte bli hörselskadad.
"Än sen om Oscar är här? Vi är bästa vänner!" Var det bästa jag kom och tänka på just då.
"Ja, och jag är en flygande gris." Väste hon sarkastiskt och höjde sedan rösten. "Om inte du och Oscar kommer ut från ditt lilla patetiska hus kommer jag, personligen, att sätta fyr på det." Hotade hon och jag kände hur jag rös i hela kroppen.
Jag lade på. Sådant kände inte jag för att höra nu, jag var verkligen inte på humör.
Oscar lade försiktigt sin hand på min överarm och strök med den upp och ner. Jag tog ett djupt andetag, tittade på honom och noterade att han fortfarande såg bekymrad ut.
"Jag borde verkligen gå ut till henne, annars kommer hon allvarligt talat att bränna upp ditt hus." Muttrade han med låg röst och jag höjde på ögonbrynet.
"Va?! Du ska inte gå ut där själv iallafall!" Argumenterade jag och tittade panikslaget på honom.
Han tittade på mig allvarligt på ett sätt som fick mig att önska att jag var bättre på att argumentera emot saker. Det fanns inte många sämre än jag inom argumentationer. Politiker lär jag inte bli, som tur är då jag inte kunde samhällskunskap något vidare bra heller.
Oscar fortsatte att titta på mig med en bekymrad min. Han var som en staty som höll samma ansiktstryck hela tiden.
Efter trettio sekunder av fortsatt tystnad och av Oscars bekymrade blick himlade jag med ögonen och stormade ut från mitt rum med överdriven fart.
Jag hoppade ner för trappan så fort jag kunde och drog fort på mig mina skor.
Innan jag ens hunnit öppnat dörren stod Oscar, med skor och jacka på, och handen på dörrhandtaget.
Jag flämtade till av rädsla men lugnade mig genast. Om det var sådant här man måste bli van vid, then so be it.
Dörren bokstavligen flög upp när Oscar öppnade den och en väldigt svag vind blåste inåt. Han klev ut och gick mot slutet av vår stengång som gick mellan vägen och dörren.
Jag stängde dörren bakom mig med mänsklig kraft. Dörren stängdes ljudligt, men inte som om Oscar gjort det, inte på långa vägar.
Jag vandrade mot honom med snabba steg och fingrarna nerkörda i byxfickorna.
Jag tittade ut över vägen.
"Jag ser ingen Isabel." Klargjorde jag kallt och stannade bredvid Oscar.
Han flinade åt min känslolösa kommentar och skrattade tyst för sig själv.
"Då måste du fan vara blind." Fnös en gående Isabel som var påväg mot oss.
Av ren instinkt hoppade jag närmare Oscar och greppade tåg i hans arm. Nu när jag visste vad Isabel var, visste jag inte hur jag skulle känna om det.
"FYI, så kom jag bara hit för att stämma av läget, okej? Ni vet, få reda på lite info, ta beslut om någon behöver suddas ut permanent och sådant." Tjattrade hon och var anledningen till att pulsen på mig höjdes.
"Ingen här behövs 'suddas ut'." Informerade Oscar som fortfarande stod ut med det hemska greppet jag hade om honom.
"Om du säger det så. Men du ska veta, om Lina säger något är det först och främst du som ryker, eftersom du var hennes källa till allting." Muttrade Isabel surt och tittade på honom. "Jag vet att jag låter så himla hemsk, men honey, om du hade levt i ett par hundra år hade du lärt dig att enda sättet att ha kontroll är att skaffa sig kontroll."
Sedan försvann hon.
»
"Oscar?" Frågade jag tyst genom mörkret som svärmade omkring oss som ett tjockt täcke.
"Mm?" Muttrade han lågt och flyttade sin arm så han höll mig lite närmare hans varma kropp.
Han gjorde små, långsamma mönster på min bara höft som var väldigt lugnande men också tillfredsställande.
"Kommer allt någonsin bli någorlunda som det var?" Jag öppnade ögonen och fick kisa för att se hans ögon genom lagret av mörker.
Han tog ett djupt andetag och sa ingenting på en minut utan fortsatte bara göra samma mönster på min höft.
"Jag vet inte." Sa han till slut med sin raspiga, trötta röst.
Han flyttade sin hand från min höft till mitt ansikte och strök min kind långsamt, så som en väldigt kär person i filmer brukar smeka sin flickväns kind.
"Jag hoppas det." Fortsatte han tyst.
Hans rörelser fick hela mig att domna och det kändes som musklerna var på spa, så avslappnande var det. Jag stängde ögonen igen och bara njöt.
Han fortsatte att stryka min kind och föste bort min lugg som föll ner emellanåt.
"Jag hoppas det, för då skulle jag kunna vara med dig på riktigt." Viskade han lika tyst som tystnaden själv.
Mina mänskliga öron snappade inte upp hans viskning utan tolkade bara det som om han andades.
"Godnatt." Sa han sedan.
"Godnatt." Viskade jag med en svajande röst som tydde på hur trött jag var.
Det sista jag kände var hur hans silkeslena läppar pressades mot mina i en diskret, men väldigt meningsfull kyss.
a/n
Jag älskar verkligen det här slutet (det betyder dock förmodligen att det suger men ändå) alltså omg the feels
iallafall, det är onsdag, vilket betyder att jag bröt mitt löfte till jennifoooer - jag är en hemsk människa, jag vet.
å andra sidan så kunde jag publicera det direkt när det var klart! (Efter jag skrivit detta dock)
Om du har läst allt det här betyder du guld och är nu klassad som kung över •insert something you love• !
Kommentera, rösta och dela gärna den här boken om du gillar den!
-linnea
