•Lina•
Efter bara några sekunder släppte Oscar min arm och backade ifrån mig.
Tårarna rullade ner för mina kinder och jag vågade inte röra mig, rädd att han skulle reagera så som han just gjort.
Oscar tittade långsamt upp mot mig, hans ögon ledsna och rädda. Han såg ut som han brukade förutom den tomma och rädda blicken.
"Lina?" Kved han och jag ryggade tillbaka av hans ord. Han tittade på min arm igen, fast den här gången med bara sorgsenhet.
"Kan- kan jag få gå och tvätta såret?" Viskade jag försiktigt och Oscar bet sig plötsligt i handleden.
"Här." Sa han och sträckte ut den mot mig. Jag skakade på huvudet, inte för jag förstod vad han ville att jag skulle göra men ändå.
"Drick, då försvinner såren." Mumlade han och jag skakade på huvudet igen.
Aldrig att jag skulle dricka hans blod. Varför skulle just hans blod hjälpa mot sår? Inte för att jag hade gjort det om det var någon annan heller.
"Lina drick, sen går jag. Jag lovar." Sa han och sedan suckade han för att det lilla bettet han fixade åt mig hade läkt.
"Hur läkte det där?" Frågade jag lite småstressat.
"Jag sa ju det, mitt blod läker." Han bet sig i handleden igen och denna gången körde han den närmare min mun.
"Nej." Försökte jag men Oscar tänkte inte ha ett nej som svar.
Han ställde sig framför mig och sa;
"Drick mitt blod."
Jag kände redan hur jag tog tag i hans arm och sög ut blod ur honom.
Det var som om jag inte hade någon kontroll över mig själv, som om hans ord styrde mig. För mot min vilja så löd jag honom.
Efter några sekunder drog han försiktigt bort armen och jag liksom vaknade och hade kontroll över mig själv igen.
"Hur kunde du göra så där?" Utbrast jag med panik i rösten. Jag tittade ner på såret och såg hur det läkte långsamt. "Hur-?" Jag stoppade mig själv mitt i meningen. Det måste vara en dröm. Det är fullkomligt omöjligt att Oscar var en bloddrickande människa och ännu mer omöjligt var det att hans blod skulle på något vänster läka sår.
Antingen bör jag checkas in på ett mentalsjukhus eller så bör jag vakna upp från den här vrickade drömmen. Helst det andra alternativet.
Oscar skakade på axlarna åt min fråga.
"Jag bara kan." Sa han dystert och stod nära mig.
Min puls var inte lika hög längre. Tack och lov annars hade jag väl fått åka tillsjukhuset med hjärtklappning.
"Men hur då bara kan? För jag hade inte någon kontroll över mig själv och du såg så där läskig ut förut och du bet mig!" Rabblade jag och plötsligt kom tårarna igen.
Oscar bet sig i läppen och suckade tyst. Han lade sina armar försiktigt runt mig och strök mig på ryggen.
"Förlåt Lina." Mumlade han och jag grät mot hans bröst. "Jag älskar dig." Muttrade han och jag nickade försiktigt.
Plötsligt hade jag lust att spola tillbaka tiden en halvtimme. Då hade vi fortfarande bara suttit på sängen och pussats.
"Jag älskar dig med." Viskade jag och jag kände hur han rörde sig lite.
"Lina, minns du den där serien du tittade på när du var 13?" Frågade Oscar mig tyst och jag ryckte med axlarna.
"Vilken? The Vampire Diaries?" Svarade jag och lutade mig lite bakåt så att jag kunde se honom.
Han nickade. Sedan öppnade han munnen och hans tänder blev så där snuskigt spetsiga igen.
"Lina, någonting hände när jag var borta. Eller rättare sagt var jag borta för att någonting hände." Förklarade han och jag höjde på ena ögonbrynet.
Vad i hela friden har det här med tv-serier att göra?
Vänta.
The Vampire Diaries.
Han drack blod.
Blodet läker.
Spetsiga tänder.
Bortsett från vad min hjärna just registrerat så höjde jag bara på ögonbrynen.
Vampyrer fanns inte. De var bara fiktiva varelser som man använde för att skrämma folk. De var bara påhittade varelser som inte fanns på riktigt. De var för underhållning.
"Du vet väl att vampyrer inte finns? Jag lovar dig Oscar Enestad att om du har filmat allt det här för att se mina reaktioner och sedan för att visa mig och Ogge om trehundrafyrtio år, då mördar jag dig." Sa jag sarkastiskt men med en arg ton.
"Lina Carlsson. Vampyrer finns."
a/n
5 röster och sedan publiceras ett nytt kapitel :)
jahapp. då var vi här igen då. Lilla slutet på lilla kapitlet. <3
Nejmen seriöst talat alltså så har jag chillat med att skriva det hår kapitlet. Skolan har börjat ;( så uppdateringarna kanske kommer ta lite längre tid, men whatevs, jag kommer ändå uppdatera :)
Snälla, snälla, snälla kommentera, rösta och dela den här boken om ni gillar den.
Det är mycket roligare att skriva om man får kommentarer som berättar vad ni tycker, eller bara en kommentar om ett stycke jag skrivit. Allt är roligt att få! Om ni inte skriver något dumt då ;)
-linnea
