•Lina•
"Matilda..." Viskade jag och drog häftigt efter andan.
Det kändes som allt stannade och det enda som existerade i det ögonblicket var Matilda. Allt var Matilda.
Mitt hjärta ökade dess rytm och pumpade i hundrasextio kilometer i timmen. Musklerna spändes och jag blev på min vakt men innan jag visste ordet av det så sprang jag mot henne och den svartklädda mannen.
Det enda jag ville ha gjort var att få bort min syster från den där mannen.
När man är 17 år och är rätt tanig kanske inte det är den lättaste uppgiften, men det var min syster. Jag hade gjort det även om jag var pensionär.
Tiden i detta ögonblick var oviktig. Jag tappade uppfattning om den. Det kändes som om jag sprang i slow motion och jag hörde inte särskilt bra heller. Alla ljud blev suddiga. Som när man precis har vaknat och man ställer sig upp snabbt och så ser man dåligt för ett tag. Det beror på blodtillförseln. Det här var något annat. Det var som att alla andra muskler och organ jobbade sten hårt, men öronen bara var. Funny feeling.
Mannen riktade pistolen mot mig och nästa sekund hade han tryckt ner avtryckaren och skjutit. Jag visste inte om han hade träffat någon eller något. Jag kunde inte ens avgöra om han träffade mig.
Jag var högst någon meter ifrån min syster nu.
Jag såg att Matilda grät och jag ville också gråta, men jag kunde inte.
När jag väl var framme greps jag av panik. Tror jag. Svetten bara rann och mitt hjärta slog ännu fortare. Konstigt att jag inte drabbats av hjärtinfarkt än.
I ren desperation knäade jag mannen i skrevet, vilket gav ett väldigt positivt resultat. Han vek sig dubbel, och släppte Matilda fri på grund av smärtan.
Jag slängde mina armar runt henne och tittade på mannen som låg på marken. Människor som sett händelsen höll honom nere, av dem människorna var Oscar inkluderad.
Återigen kändes tiden oviktig. Det enda jag ville nu var att hålla min syster och veta att hon var säker. Jag ville veta att Oscar var säker. Egentligen ville jag bara att alla skulle vara säkra.
Jag klängde mina armar runt Matilda's hals ännu mer men Matilda försökte plötsligt stoppa mig.
Hon mimade något till mig och jag gav henne en frågande min. Varför säger hon inte bara något? Det såg ut som om hon frågade om jag var okej, men det var jag ju.
Hon skannade min kropp efter något och när hon tittade ner på min midja så bildades tårar fortare än förut i hennes ögon.
Jag försökte pressa fram ett "vad", men det gick inget vidare. Inget hände och jag förstod verkligen inte varför.
Matilda såg ut att skrika på en massa människor för hon viftade med armarna och försökte fånga deras uppmärksamhet och jag fattade fortfarande inte vad hon velat.
Nästa sekund kastade hon sig nästan över mig. Egentligen satte hon bara händerna hårt på min midja och pressade så hårt hon kunde.
Jag tittade på henne med en konstig blick innan jag tittade ner på hennes händer igen.
De var blodiga och det var då jag förstod att det var orsaken till att jag inte hörde. Jag måste ha tappat rätt så måttligt med blod om min hörsel blev dålig, tänkte jag lugnt.
Oscar ställde sig plötsligt upp och ställde sig bredvid Matilda. Han tittade på mig med stora ögon och nöp min hand en gång.
Jag kände det knappt. Det var som om mina händer hade domnat.
Det var då min kropp registrerade att det var jag som blivit skjuten. Adrenalinet hjälpte inte längre som smärtstillande och jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken.
"Hjälp." Försökte jag kraxa ut, men inget hördes. Iallafall inte för mig. Sedan blev allt svart.
a/n
ännu en gång dun dun duuun
stackars systrar :( ena blir basically mordhotad och den andra blir skjuten. (Alltså det låter hemskt D: )
iaf, sorry för kort kapitel men jag behövde liksom sluta där :)
Nästa kapitel kommer va lite lugnare, haha!
kommentera, rösta och dela gärna om ni vill!
-linnea
