•Lina•
"Oscar?" Viskade jag till mig själv, så tyst så att ingen kunde höra.
Ändå vände han sig om precis när jag sa det, som om han hört.
Hans ögon spärrades upp som om han fick panik, sedan blev hans blick vild innan han bara försvann.
"Såg du just det där?" Frågade jag Ogge som tittade upp mot mig.
"Såg vad då?" Frågade han med ett höjt ögonbryn.
Jag ryckte på axlarna och skakade på huvudet.
"Tyckte jag såg Oscar." Sa jag med en ledsen röst. Om inte Ogge såg honom inbillade jag mig förmodligen.
"Han kanske är hemma?" Föreslog Ogge med en gnutta entusiasm. "Kanske kommer han idag."
Jag nickade och log. Kanske det. Vi vandrade mot våra skåp och fiskade fram fysikböckerna. Nu blir det till att lära sig om Newton och hela hans gäng. Igen.
När vi slank in i rum E1 där fysiklektionen hölls satt det inte en själ där.
"Först hit, gött." Skrattade jag nervöst, fortfarande skakig efter att jag trodde mig sett Oscar.
Jag satte mig ner på min vanliga plats, längst bak i mitten. Ogge satt till höger om mig.
Vi satt och småpratade medan klassrummet fylldes långsamt. Lektionen började och det var ingen Oscar här, än. Jag undrade för mig själv om det var bra eller dåligt.
"Newton är ju en av tidernas största man-" Började fysikläraren och visade med händerna innan hon blev avbruten av dörren som öppnades.
"Förlåt." Muttrade Oscar som slank in genom dörren kvickt. Han såg ut som han hade ont, som om han var på sin vakt.
Han skannade klassen och såg att den enda lediga platsen var bredvid mig, till vänster.
"Är det där verkligen Oscar?" Frågade Ogge som om han tvivlade. Oscar hade fått en ny profil. Han såg självsäkrare ut. Det bara glänste om honom.
"Hej." Sa han och smilade mot oss när han satte sig ner bredvid mig. Hans ansikte log men hans ögon såg lustfyllda ut med en hint av rädsla.
Jag höjde ena ögonbrynet och låtsades inte om honom. Inte skulle jag se honom efter att han hade ignorerat mig i månader.
Lektionen fortsatte och jag och Ogge småpratade ibland utan att läraren märkte något. Jag kände mig nästan elak för att varken jag eller Ogge inkluderade Oscar i konversationen, men jag hade bestämt mig att inte låtsas om honom.
I högst en lektion.
"Läxa tills imorgon är att fortsätta läsa om Newton, hans teorier, tankar m.m. Det är sidan 149 till 174." Ropade läraren och jag stönade högt i huvudet. Ännu mer läsande om en död man och hans nu o-existerande tankar. Great.
Jag gick mot skåpen med Ogge tätt intill mig. Jag kände mig rätt stel, spänd på att säga något till Oscar. Om han nu ens var vid skåpet alltså.
"Lina?" Sa Oscar från någonstans bakom mig och plötsligt stod hand bredvid mig.
Jag hoppade till av chock och Ogge skrattade till lite försiktigt.
"Oscar?" Frågade jag osäkert. Jag visste att det var han men jag ville väl höra det.
"Ja?" Svarade han och tolkade mitt uttalande som en fråga.
Jag log försiktigt och sedan var vi alla tre vi skåpen. Som i en orkester gjorde vi allt samtidigt. Det var som inrepeterat. Vi alla öppnade skåpen på samma gång.
"Var har du varit bro?" Frågade Ogge efter ett tag och jag såg hur Oscar spände sig, ytterligare om det nu var möjligt.
"Lite överallt antar jag." Sa han och ryckte på axlarna.
Jodå Jan-Olof, det låter väldigt trovärdigt. Notera sarkasmen i denna enkla mening.
» (skippar lite för jag tänker att Lina fortfarande är lite sur och att inget händer i skolan)
"Ses imorgon." Log Ogge och vinkade lätt innan han försvann iväg.
Jag vinkade tillbaka och vände mig sedan om och traskade över gatan för att sedan gå fram till dörren. Tog upp nyckeln ur väskan och låste upp dörren så fort jag kunde. Äntligen var skolan slut, för den här veckan.
När jag stampade av mig skorna och gick mot trappan hörde jag något bakom mig. Jag höjde ett ögonbryn när jag vände mig om, för Matilda hade väl inte slutat jobbet än, eller?
"Ah!" Skrek jag när jag såg att Oscar stod där.
Han log.
"Fy för Sören i fan vad du skräms!" Skrek jag och höll handen på hjärtat mitt som dunkade en miljard slag i minuten. "Fyfan." Muttrade jag och skakade på huvudet.
"Hej." Sa han sedan och jag nickade mot honom som en hälsning.
"Hej."
"Öm," började han och tittade på mig. Hans ögon var likaså nu fulla med lust och rädsla. "hur har det varit?" Frågade han osäkert och jag log lite försiktigt och vände mig och gick upp för trappan och in på mitt rum.
"Okej antar jag." Svarade jag till sist efter jag satt mig på sängen. "Hur kom du ens in?"
"Matilda var hemma på lunch för typ en halvtimme sedan och då bjöd hon in mig." Flinade han.
"Hur kom du hit så snabbt då?"
"Aa, jag har ju alltid vart atletisk, kanske är det." Sa han och ryckte på axlarna.
Det såg ut som han pratade sanning, tror jag. Han såg rätt lugn ut i ansiktet, men resten av kroppen var på helspänn och jag började undra hur han kunde spänna sig så utan att få ont.
"Du kan slappna av här inne. Vad du än tänker på finns det inte här, hoppas jag." Skrattade jag och han log ett snett leende. Vad jag hade saknat det leendet. "Varför åkte du iväg utan att säga något? Jag och Ogge vart jätteoroliga, vi fick faktiskt bara ett sms ju. Jag har saknat dig jättemycket." Sa jag tyst och drog upp bena tätt intill mig.
"Jag var tvungen... Att åka alltså." Tvekade han långsamt och fortsatte; "jag saknade er med, hela tiden, men mamma sa att jag inte fick använda mobilen så då gjorde jag inte det." Muttrade han och sneglade mot mig.
Han ljög, och det märktes.
"Du ljuger." Sa jag och han tittade upp på mig nästan panikartat.
"Nähä."
Jag tittade upp på honom och log lite.
"Jag saknade dig verkligen jättejättemycket Oscar." Mumlade jag och han nickade och satte sig bredvid mig på sängen. Hans blick färdades mellan mina ögon och mina läppar.
"Jag med Lina." Andades han nervöst.
"Jag kanske till och med saknade dig för mycket." Muttrade jag tyst.
Utan att vi märkte det hade vi rört oss mot varandra, som två magneter med olika poler när de dras till varandra.
Ena sekunden lutades våra pannor mot varandras, andra sekunden var våra läppar pressade mot varandra som av en osynlig kraft.
a/n
Hoppas det här blev långt. Jag försökte få det långt, haha
Alltså jag är nog en sån dära människa som skriver filler efter filler och sen en filler igen! LOL. Ska försöka bättra mig, om det går, haha.
Men iaf... Så jag tänkte att eftersom Lina har vart blind på grund av hennes "surhet" på Oscar så har hon inte hunnit uppskatta hur starka hennes känslor för Oscar varit och hur mycket de utvecklades när han vart borta. Hm
Aa, rösta, kommentera och dela gärna den här boken! Feedback är alltid trevligt!
-linnea
PS. Jag garanterar att det kommer hända något i nästa kapitel. Vet inte om kapitlet blir långt, men något händer!!! (!)
