•Lina•
"Lina Carlsson. Vampyrer finns." Sa han lugnt men bestämt.
Jag kände hur mitt hjärta nästintill stannade och jag fick svårt att andas.
"Snälla Oscar, det här är inget roligt skämt." Tvekade jag och han tittade på mig med ledsamma ögon.
"Det är inget skämt." Sa han.
Jag kände hur jag skulle vilja gråta igen, av rädsla. Dock var jag desperat med att hålla inne tårarna då jag inte ville att Oscar skulle se mig gråta mer.
Jag visste inte vad jag skulle göra. Om det står en vampyr i mitt rum borde man väl springa? Så det var det jag gjorde.
Jag knuffade upp dörren snabbt och sprang ner för trappan så fort jag kunde. Precis när jag skulle gömma mig i garderoben på nedervåningen stod Oscar framför mig.
"Spring inte." Bad han och jag skakade av rädsla för att vi stod så nära. Inte för att jag stod så nära Oscar, men en vampyr.
Tänk att stå trettio centimeter från en varelse som egentligen bara är påhittad. Man vet knappt vad man ska tro.
Han sträckte fram sin arm försiktigt och lade den löst på min axel.
"Jag kan hjälpa dig glömma? Snälla, jag kan inte förlora dig Lina." Kved han och jag såg hur ärlig han var.
Den fysiska kontakten mellan oss fick mig att rysa.
"Snälla låt mig hjälpa dig glömma." Bad han igen försiktigt.
Jag suckade och tog ett litet steg tillbaka så vi inte hade kontakt mer.
"Nej." Muttrade jag och planerade inte att ändra mig.
Han tittade på mig med en tvekande blick.
"Jag vill inte glömma, okej? Det blir bara svårt så..."
"Okej." Sa han och ryckte på axlarna som om det inte var viktigt längre.
"Nu kan du gå?" Muttrade jag men det kom ut som en fråga.
Jag ville bara tänka igenom det här, smälta allt jag fått reda på, försöka att hänga med någorlunda.
Han nickade, smekte mig ytterst hastigt på kinden och sedan försvann han ut genom dörren och lämnade mig kvar.
Jag suckade högt och drog handen genom håret. Hur fan kan ens liv vara så här komplicerat? Vampyrer ska ju inte ens existera.
Jag slängde mig på soffan bland alla kuddar. Blåa, lila, gula. Allt fanns där, som vanligt. Faktum var att hela huset såg vanligt ut, som vilken annan dag som helst. Men det var det inte.
a/n
hej där, hade idé torka det vart därför jag inte uppdaterade. Det är därför kapitlet vart kortare, sorry.
Eftersom skolan har börjat funderar jag på att börja uppdatera en dag i veckan, en bestämd dag. Vad sägs om det? Då får man ett kapitel regelbundet och så :-)
Plus jag uppdaterar inte kapitel 13 förrän jag har minst 8 röster ;)
Som vanligt vill jag jättegärna läsa vad ni tycker så kommentera supergärna alltså!
Haha, rösta, kommentera och dela den här berättelsen om ni gillar den :*
-linnea
