Bloody Angel

Kapitel 4

Vi ska precis sluta lektionen och våran lärare säger åt oss att vara tysta. Efter 1 minut har alla lyckats vara tysta och så får vi gå ut. Denna rasten har vi hål timme, alltså en timmes rast. Jag kollar på en plansch där allas scheman från 6-9 i vårt arbetslag finns. Åttorna... Där, dom har också håltimma. Självklart.

- Agnes vi har ett problem.

Hon kollar frågandes på mig och kollar på schemat jag pekar på.

Hennes ögon blir stora som tennis bollar. Jag börjar fnissa lite. Agnes kollar på mig. Efter en stund kollar hon bakom mig. Jag vänder mig om och ser dem. Alla pratar med varandra. Vi ser att alla kollar på dem så jag slutar kolla och pratar med henne. Jag menar jag vill inte att dom ska tro att vi tycker dom är coola.

- Kolla inte på dem Agnes!

Skrik viskar jag

- Jajaja.

Jag hör fotsteg som stannar bakom mig

- Erkänn att dom är bakom mig

Mimar jag

Hon nickar. Fuck...
(Förlåt för att jag svär men det kan förekomma i novellen så om ni inte gillar det, antingen dissar ni det eller slutar läsa)
Jag och Agnes kan typ alla språk så vi börjar prata på japanska. (Skriver självklart på svenska. Nej jag kan inte japanska.)

- Hur länge kommer jag leva?

Frågar jag Agnes och lutar mig mot väggen.

- Inte länge

Hör jag en röst bakom mig säga på japanska

- Agnes!

- Vad?!

- Varför sa su inte att han kan japanska?!

Halvt skriker jag på polska

- Heh, jag trodde inte du skulle börja prata japanska i skolan vettu.

Jag vände mig om och såg dem stå där. Jag känner att jag ligger risligt till just nu.

- Ni är så körda för att ni inte lyssnade på oss.

Sa han och tog tag i min tröja. Han tryckte upp mig mot vägen så jag slog i mitt huvud i tegel väggen. Folk samlades runt omkring oss och två stycken av dom höll fast i Agnes. Jag kollade på henne och försökte trängs inne ett skratt. Man kunde se att hon gjorde det med. Han som höll i mig började skrika hur ful, äcklig och värdelös jag var. Jag kollade in i hans ögon och slutade flina. Orden satte sig inte. Jag kollade på honom med en medlidande blick. Jag såg det i honom. Han kollade frågandes på mig.

- Tror du inte att jag ser

Sa jag på japanska

Han kollade på mig frågandes och släppte. Han tog med sitt gäng som släppte Agnes och drog där ifrån.

- Vad är det du ser?

- Jag ser hans historia, jag ser hans liv.

Säger jag på japanska. Någonting säger mig att det jag vet, vet endast dom killarna pluss jag. Det är bara vi som ser hans mörker. Samma mörker som jag försöker dölja, dag in och dag ut. Mörkret som dom alla är i

###

Jag hoppas att ni tyckte att detta kapitlet var bra. Det jag skriver är faktiskt saker som jag dagdrömmer. Killarna är några som går i min skola som är ett år äldre. Självklart är dom inte sådana, faktum är att jag inte känner dom. Dom ser vara allmänt snygga ut heh.. Men det som jag skriver slänger jag ihop lite från mitt dagdrömmande och det är därför detta är konstigt. (PS i mina dagdrömmar är det mycket våld i så om Li inte gillar det då bör ni inte läsa) Tack för mig och hoppas ni blev nöjda med kapitlet //Ellen. (jag byter namn där falla att dom skulle läsa detta av någon konstig anledning. Jag ändrar även så det står Ellen på alla andra.Det är förresten mitt mellannamn) 😘❤️😘❤️❤️