Slytherins skam

Kapitel 1

Leia var mugglarfödd, och tills hon visste bättre trodde hon även att hon var en mugglare. I och för sig visste hon inte vad det innebar då, men tanken hade aldrig slagit henne under hennes barndom att hon kanske var lite speciell. Inte som alla andra barn. Inte förens de gräddvita tjocka kuvertet med grön snirklig skrift låg på dörrmattan hemma i lägenheten och väntade på henne.

Efter det var det som en helt ny värld öppnade sig för henne, och omslöt henne i värme och trygghet, fantasier och vidunder. Leia hade älskat varje minut och aldrig känt sig så lycklig, för även om hon var lika socialt inkompetent i trollkarlsvärlden som i den vanliga mugglarvärlden kände hon ändå samhörighet med alla häxor och trollkarlar i gröna, gula, blå och röda uniformer som svärmade slottets korridorer skolår efter skolår. Här hörde hon hemma, bara här och ingen annanstans.

Leias föräldrar hade blivit helt paffa, inte förstått något. Hennes mamma hade tagit ut tre semesterdagar efter att brevet kommit, och spenderat de alla inne i sovrummet gråtandes. Pappa hade bara varit tyst, hummat när han läste brevet och fåran mellan de buskiga svarta ögonbrynen hade blivit djupare, även fast Leia inte trodde det var möjligt. Så höll det på ett tag, mamma grät och pappa hummade med djupa rynkor i pannan. Ingen sa något.

Sedan tillslut kom dagen, skolstart. Både Leia och hennes föräldrar hade varit livrädda. Leia var livrädd för att hon inte förstod var som var på gång, varför skulle hon inte börja skolan som hennes andra kompisar? Varför skickade hennes föräldrar iväg henne på ett gammalt ånglok med världens största väska, som för övrigt innehöll i stort sett hela hennes garderob och alla de böcker hon älskade så djupt. Mamma hade gråtit, kysste henne i pannan och sedan vänt henne ryggen och lämnat henne. Hennes pappa hade lätt klappat henne på huvudet med sin stora grova hand, gett Leia ännu en bekymrad min och sedan gått efter hennes mamma. Leia hade känt sig totalt övergiven, som om hennes föräldrar hade kastat ut henne. Under den långa tågfärden till slottet hade hon spenderat tiden med att gråta och drunkna i alla skuldkänslor. Hon trodde att hennes föräldrar hade skickat henne till ett barnhem, för att hon var... Ja, just så speciell som hon var.

Men tårarna tog slut, och skuldkänslorna kvävde hon. Hon var en rädd liten flicka, men aldrig någonsin hade hon heller haft något stöd från sina föräldrar så därav var saker och ting ändå ganska normalt, även fast allt kändes helt tokigt. Leia hade snabbt lärt som att ta hand om sig själv, och det tänkte hon göra här och nu också.

Inne på toaletten hade hon bytt om till en svart lång mantel, Leia reagerade på att det inte fanns ett märke på bröstet som alla de andra verkade ha. Ännu ett tecken på att någonting var inte normalt med henne. Sedan hade hon återvänt till kupén och sjunkit ner i den gråa, lite sunkiga soffan och blundat. Hon ville kunna sluta tänka, skuldkänslorna och ångesten kändes som en mullrande vulkan inom henne som när som helst skulle kunna explodera, och de rester av tåget som skulle finnas kvar skulle se ut som Pompeji. Pompeji, staden som utplånats av en vulkan... Men vad vulkanen hette kunde inte Leia komma ihåg. Hon hade läst om den i en tjock bok hon dragit med sig hem från biblioteket. Leia undrade om hon någonsin igen skulle få återse hennes kära bibliotek.

Väl framme hade hon och en grupp med barn i märkeslösa svarta mantlar samlats runt en stor hårig man. Han talade med en grov dialekt, det tog ett tag innan Leia förstod vad han sade, men hon lyckades snappa upp att han hette R-någonting Hagrid och var någonting och egendomsförvaltare på den största byggnad hon någonsin sätt som tornade upp sig framför henne. Hogwarts.