Slytherins skam

Kapitel 20

Dagarna efter Hectors ja... Uppträdande kunde man väll kalla det, hade Leia spenderat helt själv. Inte en själ hade talat med henne, förutom lärarna när de ställde frågor. För bara ett par veckor sedan hade det varit vardag för Leia, ingen som sade ett ord under en hel dag till henne om inte Hector sökte upp henne i biblioteket.

Men faktum var att Leia saknade sällskapet, och det var jobbigt för henne att erkänna det för sig själv. Hon hade alltid varit självständig, aldrig någonsin förlitat sig på att någon annan skulle kunna bringa henne lycka. Inte ens när hon fortfarande var i kontakt med sina föräldrar hade hon litat på dem, nej hon hade alltid varit för sig själv. Därför var insikten om att hon saknade Hector sällskap som ett slag i magen.

Leia var också så delade i hur hon kände. Ena sidan så hade Hector gjort något oförlåtlig, attackerat någon bakifrån. Leia trodde aldrig hon skulle förstå hur han tänkte. Hon skulle inte heller någonsin förstå hur en människa kunde vara så olik sig själv, eller den man trodde hen var. Hur kunde han, lugna och fina Hector, bara gör någonting sådant? Det stämde bara inte.

Men och andra sidan var Hector den enda människan i världen Leia någonsin hade kallat vän. Han hade varit där och hjälpte henne, pratat med henne och gjort henne sällskap. Han hade gett henne lycka, och hon hade varit dum nog att lägga sin lycka i hans händer. Trott att hon kunde lita på trollkarlen framför sig, att de kunde bygga en vänskap. Det var dumstridigt att henne, ett misstag hon aldrig tänkte begå igen.

Men samtidigt kunde Leia inte låta bli och undra. Människor är ju speciell varelser, och hon var extra speciell. Om det var någonting hon hade lärt sig var det att speciell var aldrig bra, att man var "Slytherins skam" var ingenting man stolt skrev på CV:et. Men i Hector sällskap hade hon känt sig normal för en gångs skull, hon hade varit trygg och var verkligen det Hector gjorde någonting man borde fördöma så hårt så att man riskerade att förlora allt det goda som fanns i honom?

Det var såhär det höll på i Leias huvud, en del av henne som inte tålde Hector och en annan som genast vill att han skulle komma gåendes i korridoren och le mot henne. Ibland var den ena delen mycket starkare än den andra, antingen var hon övertygad om att ifall Hector satte sin fot i närheten av henne igen skulle hon döda honom för det han gjort, eller så var hon lika övertygad om att hon inte skulle klara en sekund till utan honom, för åh vad hon saknade honom..

Så höll det på, och Leia var ändå hyfsat belåten över sin tillvaro, hon ville inte klaga. Men ibland, gärna på kvällarna eller när hon stressad satt kvar i biblioteket till midnatt för att vara säker på all fakta, blev delarna lika starka. Det var som ett krig bröt ut i hennes huvud, hon kände det alltid komma. Först var tankarna bara som svaga viskningar, men det bildades ändå en klump i magen. Sedan började tankarna låta högre, och klumpen bara växte. Tillslut var kriget i hennes huvud i full gång, och tankarna skrek åt henne vad hon skulle göra.

Men hon gjorde ingenting av vad de sade. Leia började bara gråta, antingen långsamt rinnande tårar som sakta droppade ner i biblioteksboken och hennes anteckningar där bläcket blev till en svart sörja över pappret. Eller så forsade tårarna ner för hennes kinder när hon låg ensam bakom skynket i sängen, hon bet i de gröna sammets-överkastet för att få tyst på hennes desperat kvidningar när tankarna inte vill sluta, även fast hon skulle göra vad som helst för att få stopp på dem.

Jag la min lycka i hans händer,

trodde han skulle ta han om den,

men han gjorde allt annat än det,

han krossade den,

förintade den,

men än vill jag ha tillbaka honom,

han, min vän.

Slarvigt hade hon tecknat ner raden i sitt anteckningsblock under en lektion, men det gjorde skillnad. För efter de var tankarna inte längre lika högljudda, och hon kunde somna in i ro.