Slytherins skam

Kapitel 26

Flickorna hade snabbt samlat sig och börjat röra sig ner för gräsets brant. Först gick de som vanligt, som om de bara vore ute på en promenad innan nästa lektion, men desto närmare de kom skogen desto mer ökade de på takten. Tillslut sprang de in under grenarnas beskydd, nu kunde ingen se vart de var.

Flickorna stannade upp, i tryggt beskydd av skogens mörker. "Vad gör vi nu?" sade Leia samtidigt som hon flackade nervöst med blicken. Hon hade aldrig varit i skogen tidigare och mörkret som den erbjud kändes inte lika välkomnande nu när de befann sig i den med tanke på allt hon läst om skogen och dess farliga djur och växter.

"Ehmm... Jag vet inte" svarade Polly som också såg sig omkring. "Jag har aldrig varit här"

"Inte jag heller" instämde Leia.

"Bhaw" det var en avlägsen röst som hade sagt något. Leia kunde inte tyda vad men slog instinktiv handen framför sin egen och Pollys mun. Polly spärrade upp ögonen och tystnade genast. Ett nytt ljud hördes, denna gången ett skratt. Leias kropp spändes som en gitarrsträng, varenda sinne var på helspänn och det var först nu hon märkte doften.

Doften av herrparfym, shampoo och svett. Doften av tonårskillar. Luften stod i stort sett still här, ingen vind som kom fläktandes och bar dofterna iväg. Leia och Polly kunde tydlig känna att de hade hittat rätt, problemet var nu hur de skulle kunna ta sig fram, utan att lämna samma korkade spår efter sig som Rumbolt hade gjort.

Leia hade fått en klump i magen och helst ville hon återvända till biblioteket för att slå upp en bra trollformel eller trolldryck för att dölja ens egen doft, men Polly verkade inte tänka samma tanke. Försiktigt lyfte hon bort Leias hand från sin mun, såg henne djupt i ögonen för att göra sig själv säker på att Leia inte helt tappat fattningen.

Att Leia var rädd var bara att konstatera, hennes ögon var stora och klotformade, och rädslan speglades i den gröna färgen på hennes iris. Men Polly tänkte inte backa, beslutsamt satte hon pekfingret framför munnen för att signalera till Leia att nu behövde de vara tysta, sedan lät hon hennes hand finna Leias, Leia kunde känna värmen från hennes kropp och hur hon hårt kramade om Leias hand. Det var som en lugnande medicin, eller den sista knuffen hon behövde för att falla ner för stupet, hur som helst tog hon modet till sig och flickorna började smyga.

De gick mycket sakta, ingen av flickorna var särskilt vana vid att befinna sig i sådan terräng. Försiktigt klev de över mossbevuxna stenar som blänkte av fukt av den stilla luften, de stora rötterna som krävde att flickorna klättrade, de hävde sig upp med armarnas kraft och sedan tog de fart och slängde över underkroppen och med en mjuk duns landade de på skogens lövgolv.

Löven prasslade tyst under deras fötter när de gick. Fallna grenar låg i stora högar, som om någon räfsat ihop dem, och det var ett helvete att gå över. De döda grenarna knakade högljutt så fort Leia eller Polly lade någon vikt vid dem, samtidigt var de hala som såpa vilket gjorde de omöjligt att ta sig fram smidigt och graciöst. Frustrationen växte inom Leia, men de kunde inte ta någon anna väg, doften av herrparfym och svett blev bara tydligare och tydligare desto längre in de gick.

Som en blixt från klara himlen slog Hector ner i Leias tankar. Hector med de bruna håret och guppande adamsäpplet, med sin mörka röst och kloka tankar. Leia tänkte för sig själv att hon gärna hade velat ha honom med sig nu. Ilsket viftade hon bort tanken, det var nog egentligen lika bra att Hector inte var med, han var mycket mer oberäknelig än vad Leia tidigare trott, och nu hade hon ju också Polly, bättre vän kunde man inte be om.

Ett nytt, ny högt och tydligt skratt ekade genom skogen. Polly och Leia frös som till is, Leia slank in bakom en stor stam, och drog med sig Polly in bakom den. Tätt tryckta mot varandra bakom skyddet från trädet lyssnade de efter ljud, Leia kunde höra Pollys andetag och hur hon svalde. Ännu ett nytt skratt hördes och flickorna stelnade till.

Leia såg upp i himlen och kunde inte undgå att notera att de stod under ett träd hon kände igen. Automatiskt började hon söka efter namnet på det i huvudet, men hon kunde inte komma ihåg det. Vad hon dock kom ihåg var att trädet bar frukt, stora runda kulor i ränder av vitt och rött - som en polkagris - fast de var ytterst giftiga, men skulle ha ett hårt skal.

Polly verkade ha märkt att hon inte var så uppmärksam, hon drog i Leias arm och nickade bort mot ljudets håll. Leia nickade tillbaka till Polly och de började smyga igen, irriterande nog kunde de inte höra något ljud, och doften verkade också ha försvunnit. En liten vind kittlade Leia i nacken, först tänkte hon inte på det, men stelnade sedan till och tappade greppet om Pollys hand.

Polly verkade också ha märkt vinden, för hon kastade en blick åt dess håll innan hon fortsatte framåt utan Leia. Leia, som inte gillade tanken av att tappade bort Polly skyndade genast efter Polly som numera verkade gå med ganska lediga steg noterade Leia. Snart skulle hon förstå varför.