Slytherins skam

Kapitel 9

William Rumbolt var Hogwarts egna rockstjärna. Med turkost hår, intensiva gröna ögon och perfekta tänder var han alltid i centrumet för all uppmärksamhet, precis som nu när han dansade fram i folkmassan i den röda uniformen och med blänkande guldringar i högerörat. William var slagman i Gryffindorlaget, vilket syntes tydlig på den breda muskulösa överkroppen som var oproportionerlig i jämförelse med hans fortfarande spinkiga ben.

Han bländade nu folkmassan med den raka prydliga tandraden och kungjorde högt att "SEGERN ÄR GRYFFINDORS" samtidigt som han viftade med knutna nävar i luften. William var känd för att vara kaxig, enligt många var han oövervinnlig. Ingenting kunde stoppa denna killen, han kunde göra vad han ville, när han ville, och om han någonsin hamnade i trubbel räckte det med ett av hans charmerande leende för att det hela skulle vara bortglömd. Om manipulation hade varit en idrottsgren hade han varit mästare, för även om han var ett riktigt charmtroll så var han även en riktig mobbare och översittare och de som råkade hamna i hans väg visade han ingen nåde för.

Nyligen hade han också blivit utnämnd till lagkapten för Gryffindorlaget då deras förra avslutat sitt sjunde år förra året. Det hade tagit lång tid innan alla i Gryffindorlaget var överens, det var en åtråvärd plats och William hade inte varit den självklara kandidaten, även fast han själv ansåg det. Men tillslut hade alla kommit till slutsatsen att det var helt enkelt lättast så, för att undvika allt gnäll.

Leia hade alltid tyckt att han var lite underlig, vare sig det gällde hårfärg eller sättet han tilltalade andra människor. Hans beteende var helt enkelt inget man förväntade sig av någon från Gryffindor. Men nu, när han kom dansade fram var det som om alla bitar föll på plats. Såklart det var han, hur kunde hon inte tänka på det?

"Han är inte den ni tror han är, du måste göra något"

Att det dolde sig någonting bakom Williams rockstjärne-mask förvånade inte Leia ett dugg, egentligen var han ju en riktig mobbare. Men detta innebar ju samtidigt hade hon två nya problem framför sig. Ett, William måste ha något i kikaren, någonting som måste stoppas. Men vad i hela friden kunde det vara? Och två, hur hänger fjädern och William ihop? Hon hade ju tänkt fråga Hector men den planen gick ju i stöpet, jag får väll slå upp det i biblioteket, kanske det har någon symbolisk mening, tänkte Leia.

Helt övertygad av att William var hennes Han rafsade Leia åt sig läderväskan och började tränga sig förbi Gryffindoreleverna för att ta sig till utgången. De tittade på henne med förvånade blickar, vad gjorde hon, Slytherins skam, där av alla i hela världen? Varför fanns det överhuvudtaget någon från deras ärkefiende-elevhem på deras sida?

Medans Leia hade suttit och funderat hade massvis av elever hunnit ta sig ner till Quidditchplanen, hon var tvungen att armbåga sig fram genom folkmassan som vällde in. Det hördes många irriterande stön från alla elever som Leia knuffade till, bättre de än lärarna, tänkte Leia när hon sakta tog sig fram.

Biblioteket var dödstyst, det var inte en själ där, alla hade dragit sig ner till planen, till och med Mr.Filch och hans katt. För en kort sekund tillät sig Leia att njuta av ensamheten, men sedan rusade hon vidare (så snabbt som hon vågade) till hyllan för magiska djur.

Hyllan var gjord i ek, och den var gammal. Det syntes på den mörka färgen bokhyllor tar sig efter många år av användning. Leia skulle aldrig sluta bli helt förtrollad av hur vackert Hogwarts bibliotek var, men just idag sprack den här förtrollningen väldigt snabbt för framför henne rotade den sista personen Leia förväntats sig se här omkring bland bokryggarna, Hector.