Slytherins skam

Kapitel 4

Leia förstod ingenting. För det första, det var aldrig någon som skrev brev till henne. Hon hade inga vänner, och inte numera heller en familj, så ingen hade anledning att skriva till henne. För det andra, det här var det flummigaste, och den mest patetiska ursäkten till brev hon någonsin sett. En mening, 12 ord, 40 bokstäver, och vad var det för budskap bakom det? Hon ruskade på huvudet, det var säkert någon av tjejerna som jävlades med henne. Även fast det var ett väldigt speciellt sätt att jävlas med någon, var det ju inte helt omöjligt.

Leia stirrade på orden, vad skulle hon göra med det här? Det var tisdag, så det innebar inte garanterat att Hector skulle vara i biblioteket, han kände någon som var slagman i Ravenclaw och om Leia inte mindes helt fel var det match i övermorgon vilket betydde att Hector antagligen skulle finnas nere vid planen för att heja på sin vän när han övade. Leia hade aldrig frågat om honom, visste inte ens vad Hectors vän hette, och Hector hade aldrig berättat, antagligen för att Leia hade noll intresse för quidditch.

Leia stoppade ner brevet i kuvertet och kilade fast det mellan två sidor i trolldrycksboken, varför visste hon inte riktigt. Det fanns ju ingen annan hon kunde rådfråga än Hector, och han skulle inte vara där. Antagligen var det bara tjejerna som ville jävlas med henne, men ändå kunde hon inte riktigt släppa det och bara slänga iväg brevet. Av någon mystiskt anledning kändes det som om brevet vore menat åt henne, som om den hade en dragningskraft hon inte kunde motstå, så därför fick den följa med henne till det stället hon trivdes bäst, hennes älskade bibliotek.

Så länge Leia kunde minnas hade hon älskat böcker, det var simpla men ändå helt fantastiska ting. Det krävde ingen social interaktion, och hon kunde få ut så mycket av dem. Om hon hade en jobbig dag och bara vill fly undan verkligheten för en stund fanns det mängder av berättelse om andra häxor och trollkarlar, vars liv inte alls verkade vara lika komplicerade som hennes, och mycket mer fartfyllda. I böckernas värld fick hon också träffa vänner, för de blev som vänner för henne. De gick igenom allt ihop, hjärtekross och glädjestunder, de mötte rädslor och slogs mot dem ihop, och de fanns alltid där, man behövde bara öppna boken. Ibland funderade hon på om det var detta som hon missade när hon ständigt levde sitt liv utan mänsklig kontakt och närhet, men hon hade alltid tänkt att hon egentligen inte var menad för kärlek och livsglädje, och inte heller att möta alla hennes rädslor och slåss mot dem. Hon var mycket mer belåten med att ha livet i neutralt, där inget varken var bra eller dåligt.

En stund Leia aldrig skulle glömma, i hela sitt liv, var första gången hon fick träda in i Hogwarts bibliotek. Det var som att gå från att vara fast i ett trångt utrymme utan tillräckligt med luft, till att stiga in i himmelriket där allt var fantastiskt. Som 11-åring hade biblioteket blivit en fristad den första tiden på Hogwarts, hon hade ju varit helt främmande för magin, och samtidigt skoningslöst retad för att hon var "Slytherins skam" den första mugglarfödda personen att någonsin blivit antagen i elevhemmet, att gömma sig bland böckerna hade varit hennes enda sätt att överleva.

Men nu, fyra år senare efter att hon för första gången trätt in här, kändes det fortfarande som ett himmelriket, men även lika mycket som om hon hittat hem. Hon strosade lugnt mellan hyllorna, lät blicken glida över de välva takbjälkarna och det oändligt höga bokhyllorna. Leia älskade också lukten som fanns här inne, det luktade gamla böcker blandat med smält stearin från alla väggljusstakar som brann. Det var en doft av trygghet.

Hon slog sig ner vid sin favoritplats, så långt bort i biblioteket som man kunde komma, så länge man inte gick in på den avskilda avdelningen, som fortsatte ännu längre in i evigheten. Leia hade aldrig varit där inne, men det låg högt upp på hennes önskelista att få passera de kraftiga grindarna som höll böckerna där inne fångna. Hon behövde inte ens ta med sig en bok därifrån, det skulle räcka med att få ta en liten promenad där inne och hon hade varit hur nöjd som helst.

Nåväl, man kan ju inte få allt i livet som man önskar. Leia slog upp trolldrycksboken och hamnade precis på de sidor hon lagt brevet vid. Hon plockade upp det, strök med tummarna över det tjocka kuvertet, allting med detta mystiska brev var för henne en gåta. Egentligen, om hon varit smart nog hade hon slängt iväg det från början, för det kunde ju inte vara mer än ett skämt? Eller? Men hon ville inte, det här var en utmaning, någonting att kämpa för, eller? Leia ruskade på huvudet, jag måste fråga Hector vad han tror, tänkte hon för sig själv. Hon lade undan brevet och dök sedan ner i läxorna och pluggandet.