Slytherins skam

Kapitel 2

Det var så allt hade börjat, men nu hade saker och ting också förändrats. Under Leias fjärde år på Hogwarts hade hon helt sagt upp kontakten med sina föräldrar, och de hade inte heller protesterat. Hennes lillasyster som var 3 år yngre än Leia själv hade sedan samma dag som hon försvunnit iväg på det där ångloket för första gången krävt all uppmärksamhet från deras föräldrar, och det hade inte gjort något för att sätta stopp för det. Leia hade i början varit väldigt upprörd och förvirrad, var inte hon och hennes syster lika mycket värda? Men efter hennes tredje år på Hogwarts, under sommarlovet, hade hon dragit slutsatsen att nej, hon och hennes syster var inte lika mycket värda. Leia var en enkrona i jämförelse med hennes syster, som var världens alla rikedomar, och så var det bara.

Leia gick nu fjärde året på Hogwarts, vårterminen. I början hade det varit tufft, det skulle hon inte ljug om. Att stå på helt egna ben hade hon aldrig tidigare gjort, men hon hade nästan gjort det under en lång tid, så förändringen var inte så jobbig. Men den krävde arbete, och tid. Tid som hon hellre spenderat bland sina böcker i biblioteket, eller tillsammans med Hector. Den enda människan på Hogwarts som älskade böcker på samma sätt som Leia.

Men nu hade hon vant sig, och livet flöt på som vanligt. Denna tisdagsmorgon hade hon vaknat tidig, som vanligt. Tjejerna som hon delade rum med sov alla fortfarande djupt, nerbäddad under de mörkgröna täckena. De var fem stycken som delad på rummet tillsammans, även fast det många gånger såg ut som att det var 4 st tonårstjejer och en bibliotekarie som alla bodde i samma rum. Leias hörna var fylld med böcker och skolarbete, anteckningar och brev. Resten av rummet såg ut som ett bombnedslag, strumpor och håraccessoarer blandat med filtar och kuddar i en ända röra, och allting som antingen gick i rosa (deras favoritfärg, såklart) eller grönt, efter deras elevhem, Slytherin.

Leia hade ljudlöst klivit ur sängen, och enkelt bäddat den. Hon tyckte om mörkgrönt, det var en fin färg och överkastet till alla sängar var gjorda i sammet. Ibland funderade hon på om de andra elevhemmen också hade det lika fint, som Hector till exempel. Hade han ett överkast i blått sammet? Eller något annat? Hon ruskade på huvudet, patetiskt. Ingen förutom hon skulle bry sig om materialet som överkastet var gjort av, ingen förutom hon skulle heller bry sig om att ens bädda sängen.

Leia hade som precis alla dagar klätt sig i uniform, hon tyckte om den, den var ju också mörkgröna. Färgen påminde om hennes egen ögonfärg, brukade hon tänka. Men vacker var hon inte, vanligt brunt hår, kantiga kindben, djupt inåtliggande ögon och en liten knappnäsa som såg oproportionerlig ut bredvid de stora gröna bambiögonen. Inte gjorde de saken bättre att hon fortfarande var längre än de flesta killar, och inte heller speciellt tunn för den delen. Hennes höfter var helt hopplösa hade hon hört, eller det var tjejerna som hade berättat det för henne en kväll. Varför visste inte Leia, det var inte direkt så att hon hade frågat "Jo tjejeeer... vad tycker ni om mina höfter?"

Hon refererade ofta till dem så, som "tjejerna". Det var enkelt och smidigt, och Hector visste vilka hon menade. Hon pratade inte med någon annan än honom, hon var helt enkelt för rädd, och för inkompetent. Hon hatade grupparbeten, alla som babblade i mun på varandra medans hon bara sjönk längre och längre ner på stolen och funderade på att göra något, vad som helst, för att hon skulle kunna lämna klassrummet. En gång, under Professor Snapes lektion, hade hon medvetet råkat blanda i lite för mycket av en ingrediens i hennes och Felicitys brygd. Det hela hade slutat i en explosion och underkänt för de båda, men Leia hade haft en väldigt bra anledning till att lämna klassrummet, och där och då kändes det som det absolut viktigast.

Felicity var en av de fyra tjejer som hon delade rum med, i ordning från vänster till höger sätt från hennes sängplats var det Felicity, Miriam, Gabriella och Miranda, och allihop var helt hopplösa. Många gånger förstod hon inte hur sorteringshatten kunde sätta henne i samma elevhem som dem, hon borde hamnat i Ravenclaw, precis som Hector. Leia var en av de duktigaste eleverna i deras årskurs, med toppbetyg i nästan allt, plus att hon älskade böcker mer än annat, plus att hon var mugglarfödd.

Hon rös när hon tänkte tillbaka på det, det hade inte gått många timmar efter sortering när det kom fram. Hon var mugglarfödd, en äcklig smutsskalle som skulle vanära Slytherins namn hade hon fått höra. Folk avskydde henne, ville inte gå i närheten av henne i korridorerna, vill inte sitta bredvid henne i stora salen när det åt. Sådana där saker. Men precis som med allt annat så hade hon vant sig.

Leia tänkte att idag skulle precis bli som varje dag, hon skulle bli utfryst, svara på alla frågor under lektionen och sedan spendera eftermiddagen i biblioteket, kanske tillsammans med Hector. Men så blev det inte riktigt....