Tillbakablick från förra boken:
"Eualia!" ropar någon. Jag sätter mig upp. Jag befinner mig i en skog, en obekant skog. Det är natt. Jag ser en uggla i ett träd. Lite längre bort på stigen jag sitter på ligger det något. Jag reser mig och ser att jag fortfarande har min Hogwartsklädnad på mig.
"Eualia..." säger rösten igen, fast svagare. Jag går på stigen och ser att det är en pojke som ligger där. Han blöder om halsen. Jag springer dit och lägger min hand mot såret för att försöka stoppa blödningen. Han hostar och det rinner ner mörkt, tjockt blod på min klädnad.
Det är min bror. Det är Oliver.
"Oliver!" ropar jag och skakar honom. Jag tar fram min trollstav och riktar den mot min brors hals.
"Aduso..." säger jag och riktar trollstaven mot såret, det är den enda trollformel jag kommer på just nu som läker sår. Jag ser hur det djupa jacket långsamt läker ihop, men det är fortfarande blod överallt. Oliver stöder sig mot marken och sätter sig upp. Han tittar på mig med blanka, trötta ögon i samma färg som mina.
"Eualia... är det du?" säger hest. Jag tar hans huvud i mina händer och tittar honom i ögonen. Våra ögon tåras.
"Ja, Oliver, det är jag." säger jag och han kramar om mig.
"Tack... tack..." viskar Oliver och kramar om mig samtidigt som hans tårar väller fram. Jag snyftar till och lägger min hand på hans blöta bakhuvud.
Vi sitter och gråter ett tag innan jag kommer på att jag inte har någon aning om var vi befinner oss.
"Oliver?" viskar jag och han lutar sig bakåt.
"Ja?" säger han samtidigt som han drar baksidan av handen under sina ögon. Det har blivit mörkare under den korta tiden jag varit här.
"Var är vi?" frågar jag. Oliver sväljer och tar fram sin trollstav. Han sträcker upp den i luften.
"Lumos maxima!" säger han och stigen tänds upp av en gatlykta som står precis bredvid oss. Vi är i en granskog.
"... Och det här är?" frågar jag. Oliver ler och ställer sig upp. Han sträcker fram sin hand och hjälper mig upp. Vi båda torkar av blodet på våra kläder så gott det går.
"En skog i Sverige någonstans." svarar han.
"Sverige?" frågar jag chockat. För mindre än en timme sen var jag på Skottland i Hogwarts. Det här måste vara en dröm, intalar jag mig själv.
"Precis, lillasyster." svarar han och tar min hand igen. "Jag letar efter okända arter, men det går inte så bra. Jag hade varit död nu om inte du kom hit."
"Men hur kom jag hit? Jag var ju på Hogwarts nyss och jag tror att jag svimmade och kom hit." säger jag och går närmare min bror.
"Mamma sa till mig innan resan att jag har en syster, och att vi var speciella. Jag antar att det betyder att vi kan kommunicera med varandra oavsett var vi är, som vi gör nu." svarar Oliver och kysser mig i håret.
Plötsligt är det något som rör sig i skuggorna bakom gatlyktan. Jag trycker mig mot Oliver.
"Du måste gå, Eualia!" väser Oliver i mitt öra. Jag tittar på hans skräckslagna min. "Vi ses snart igen!" fortsätter han och det svartnar för mina ögon igen.
"Oliver!" skriker jag innan när en enorm varelse som hoppar fram framför min bror och allt blir svart framför mina ögon.
...
I början av sommarlovet mellan femte och sjätte året.
"Eualia Snape?"
Jag väcks upp ur mina tankar och kollar på botaren som står i öppningen till väntrummet på Sankt Mungos sjukhus. Jag väntar på att få träffa min bror, Oliver Wood.
"Det är jag." säger jag och ställer mig upp. Jag tar med mig min blombukett och följer med den kvinnliga botaren genom långa och många korridorer. Det ligger en mystisk tystnad över hela byggnaden och botaren pratar inte över huvudtaget. Till slut är vi framme vid en dörr där det står:
"Skador och sjukdomar från vidunder och varelser"
Botaren ger mig ett snabbt leende och öppnar dörren. Jag går försiktigt in och dörren stängs med en smäll bakom mig. Jag hoppar till men fortsätter gå framåt i den stora salen. Jag hör kvävda skrik och gråt från lite överallt. Det luktar väldigt skumt, som en blandning av blod och honungsöl.
"Hej, ursäkta?" säger jag till en manlig botare som pysslar om en stackars kvinna som blivit biten i ansiktet av en varulv. Botaren vänder sig om.
"Vad?" frågar han hårt, han är nog stressad men det lät ändå drygt.
"Vart är Oliver Wood?"
Botaren pekar mot båset allra längst bort, närmast fönstret, och jag nästan springer dit. Mycket riktigt ligger han där. Han sover och det ser han ut att behöva. Det här är första gången jag träffar min bror i verkligheten och då har han djupa rivsår över hela kroppen. Jag ser att hans pappa förmodligen varit här eftersom det står ett litet kort på nattduksbordet bredvid sängen med texten:
"Till Oliver,
jag hoppas du mår bättre snart,
pappa."
Jag har ingen aning om vem Olivers pappa är, men jag vet att det inte är min pappa iallafall.
Jag tar det halvtomma vattenglaset bredvid kortet och ställer i mina blommor i det. Det är liljor, min och pappas favoritblomma. Jag vet ju inte vad Oliver gillar... När jag ställer ner glaset igen vaknar Oliver.
"Eualia?" frågar Oliver och när han förstår att det faktiskt är jag så börjar han gråta. Jag går fram till honom och ger honom en försiktig kram.
"Jag är här nu, storebror." säger jag och pussar honom i håret.
YOU ARE READING
Snapes Dotter 3 - Ensam
FanfictionEualia Snape ska börja sitt sjätte år på Hogwarts. På Hogwartsexpressen får Eualia syn på Draco och märker att nåt är fel. Hon bestämmer sig för att prata med honom. Det blir ett år med lögner, ensamhet, kärlek och en stor överraskning som kommer at...