Snapes Dotter 3 - Ensam

EPILOG.

Jag blir tvungen att föda barn ensam i den lilla stugan mitt ute i ingenstans. Det kan vara det jobbigaste jag någonsin har gjort och jag tror under hela den eftermiddagen att jag kommer dö. Det gör så ont och jag är så trött på kvällen att jag bara vill ge upp. Men efter åtta timmar är min dotter född. Jag ligger på köksgolvet på en handduk och tar upp den lilla blöta, röda bebisen i min famn.

"Vad fin du är." viskar jag och pussar henne i pannan. Hon gråter och vevar med sina små armar. Jag tar hennes lilla hand i min och pussar den, sen drar jag ner min klänning och sätter bebisen mot mitt bröst. Hon tar det direkt och börjar suga. "Du verkar frisk iallafall." säger jag och skrattar trött. 

Hon har mycket hår, lika svart som mitt. 

Hennes ögon är grå, som Dracos.

Men hon har Olivers näsa. 

"Du är helt perfekt." säger jag.

...

Jag lägger min nyfödda dotter i en öppen byrålåda som jag har fyllt med filtar. Hon har bara funnits i två timmar men jag vet jag aldrig kommer älska någon lika mycket som jag älskar henne. 

"Vad ska du heta då, lillen?" frågar jag och klappar henne på kinden. Hon sover och hennes lilla mun rör sig som att hon försöker skratta, förmodligen bara gaser i magen.

Jag sätter mig på sängen och tar ett djupt andetag. Jag tänker på vad hon ska heta, Draco och jag pratade inte så mycket om namn. Vi tänkte att vi skulle ha tid på oss.

Men så kommer jag på det.

"Emily!" ropar jag och sätter snabbt handen för munnen. Min dotter gnyr till men jag väckte henne inte. "Emily Snape. Det låter konstigt. Kanske som mellannamn?"

Jag funderar.

"Angel", säger jag till slut. "...för du är min ängel."

"Vi är nu Eualia och Angel Snape." säger jag och tar fram ett skrivblock, fjäder och bläck. Jag skriver ner min dotters namn och dagens datum.  

Angel Emily Snape

(22.18) 01.07.96

Jag låtsas att det är ett födelsebevis jag skriver även fast jag inte har någon aning om hur mycket hon väger eller hur lång hon är.

Men hon är helt perfekt.

Jag ska precis lägga mig när det hörs ett väldigt litet skri från byrålådan och jag kan inte låta bli att le. 

"Lilla Angel." viskar jag och tar försiktigt upp henne i min famn. Jag vaggar henne och sjunger en vaggvisa och snart sover hon igen. "Får mamma sova nu?" frågar jag henne och lägger mig ner i sängen, den här gången med bebisen bredvid mig. 

...

Jag glömmer nästan allt som har hänt under året när jag under de kommande två månaderna tar hand om min nyfödda dotter. Jag lever på fisk som jag fiskar från en sjö i närheten och min mamma som bodde här tidigare har lyckats plantera lite grönsaker som med hjälp av magi kan mogna snabbare. Angel blir större och större och hon kan nästan hålla upp sitt huvud själv nu. Jag har lyckats sy ihop några bebiskläder av mammas gamla kläder, men jag är väldigt dålig på att sy så det mesta är väldigt dåligt. Angel får mest ha på sig tröjor som jag har klippt i ärmarna och förkortat, de ser lite ut som klänningar så det funkar.

Vi lever ett lugnt och skönt liv ute i skogen, och jag önskar att det kunde vara så för evigt. 

Men jag vet att det inte är över. 

Jag vet att kriget är här och jag kommer inte känna mig trygg förrän  Mörkrets Herre är död.