Snapes Dotter 3 - Ensam

KAPITEL TRETTON.

Jag kommer tillbaka från träffen med Draco och ser Hermione, Ron och Harry sitta i sofforna vid den öppna spisen. Jag går fram till dem. De spelar ett kortspel som jag inte känner igen.

"Hej, Eualia." säger Hermione och lägger ett spelkort på bordet.

"Vad gör ni?" frågar jag och sätter mig bredvid Hermione. Hon tittar upp på Harry och Ron som skakar lite på huvudet.

"Spelar kort." svarar Harry kort.

"Får jag vara med?" frågar jag.

"Alltså, Ellie..." börjar Harry. "Vi vet att du är ledsen, men du kan ju inte tro att allt bara kommer vara som vanligt nu."

"Du ljög för oss." säger Ron och lägger ner alla sina kort på bordet. De slutar spela.

"Men-" försöker jag, men vet inte vad jag tänker säga.

"Jag trodde att vi var dina bästa vänner." säger Hermione och det känns som ett slag i hjärtat.

"Det är ni, men jag visste inte vad jag skulle göra." försöker jag förklara.

"Du kunde ha pratat med oss." suckar Ron. Jag skakar på huvudet och lutar mig framåt. Hur ska jag göra nu? Jag vet ju inte varför jag inte pratade med dem.

"Förlåt." säger jag. "Jag var rädd och arg på mig själv, men jag ville inte ljuga för er. Jag ville berätta för er om Draco och det här." fortsätter jag och pekar på min mage.

"Så varför gjorde du inte det?" frågar Hermione, hon har tårar i ögonen.

"Jag trodde ni skulle bli arga på mig, men jag har förstått nu att jag borde ha berättat direkt." suckar jag.

"Ja, det borde du ha gjort." säger Harry, han låter irriterad, men också sårad.

"Jag älskar er så mycket, ni har alltid funnits här för mig. Men jag var rädd att förlora er om ni fick reda på att jag var gravid, och framför allt för att det är Dracos barn. Jag har inte så många andra vänner, och jag visste inte hur jag skulle förklara för er utan att ni skulle bli arga. Jag vet att ni inte vill vara vän med mig längre, och jag förstår det. Men jag..." säger jag och är nästan beredd på att rösten ska brista, men det gör den inte. Jag känner inte någon ilska eller sorg, bara ånger och tomhet.

"Vi vill vara vänner med dig, Ellie, vi ville bara ha en förklaring." säger Ron och lägger en hand på min arm.

"Och en ursäkt, vilket vi har fått nu." säger Hermione.

"Harry?" säger jag och tittar på min vän som sitter med huvudet neråt.

"Vi förlåter dig om du förlåter oss." säger han och jag skiner upp.

"Såklart, jag betedde mig som en idiot och ni höll avstånd från mig. Det är helt förståeligt." säger jag och Harry tittar på mig med ett leende på läpparna.

"Det är nog en grej du måste göra innan vi kan gå tillbaka till att vara som vanligt igen." säger Harry sen. "Seamus är i biblioteket."

Jag suckar, men nickar.

...

Jag går ner till biblioteket, som bara är öppet en halvtimme till.

Därinne är det nästa helt tomt, sånär på Seamus som sitter vid ett bord och läser. Han får syn på mig och håller upp boken för att täcka sitt ansikte. Jag sätter mig mittemot honom.

"Seamus." säger jag och han tar långsamt ner boken. Han ser mycket trött ut. Sist jag pratade med honom sa han att jag var ett svin och sprang iväg från mig, det var då jag berättade att jag varit otrogen.

"Jag är ledsen över Oliver." säger han utan att möta min blick.

"Tack." säger jag tyst.

"Varför är du här?" frågar han sen och jag hör en underliggande ilska i hans röst.

"Jag vill bara säga förlåt, Seamus." säger jag. "Jag ångrar att jag var otrogen och framför allt att jag inte berättade för dig."

"Det är lite sent att ångra sig nu, Snape." säger Seamus kyligt och nickar mot min mage. Jag lägger en hand på den och sväljer hårt.

"Jag vet, och du har all rätt att vara arg på mig, men jag vill att du ska veta att jag slutade inte älska dig." säger jag stadigt. "Jag älskar dig så mycket att det gör ont..."

"Så varför var du med en annan kille?" frågar Seamus och hans röst skakar vid de sista orden.

"För jag älskar Draco också..." suckar jag. Det blir tyst. Seamus andas ryckiga andetag och jag är rädd att han ska börja skrika på mig.

"Jag vill inte bråka, Eualia." säger Seamus efter att han har samlat sig litegrann. "Jag vet att du ångrar dig och jag förstår."

"På riktigt?"

"Ja, jag känner dig, Eualia. Jag vet att du inte menar något ont, jag vet att du inte menade att såra mig och försökte att göra så att ingen blev sårad." säger Seamus och jag ser en tår rinna ner för hans kind. "Det året du och jag hade tillsammans var underbart och jag är väldigt tacksam. Du kommer bli en jättebra mamma."

"Tack, Seamus. Jag antar att det jag ville fråga dig också är ifall vi fortfarande kan vara vänner?"

"Jag behöver tid, men det hoppas jag att du förstår, men jag vill att vi ska kunna vara vänner." svarar Seamus och sträcker fram sin hand över bordet. Jag tar den och skakar.

"Tack."

Äntligen fick jag förklara och jag känner en tyngd lossna från mitt hjärta. Jag är kanske inte så ensam ändå, men det finns ett hål inom mig som inte kommer läka. 

Inte förrän Lord Voldermort är död.