Snapes Dotter 3 - Ensam

KAPITEL ELVA.

En månad går långsamt när man är helt ensam.

Jag vaknar och äter frukost ensam.

Jag sitter ensam under lektionerna.

Jag är ensam under rasterna.

Draco är alltid med mig på middagarna, men han är inte sig själv. Jag vet inte vad det är med honom, men han verkar inte vilja vara med mig. Han är väldigt noggrann med att jag äter och tar hand om mig, men han har varken kramat mig eller kysst mig (mer än en liten puss) på en hel månad.

"Ät upp din soppa, Eualia." ber Draco. Vi sitter i hörnet av Slytherins bord och äter middag tillsammans. Det är mars nu, våren är snart här, så flera har börjat äta utomhus. vi får vara ute under en måltid om dagen och det är oftast på middagen som folk går ut, så Stora salen blir väldigt tom. Därför kan Draco och jag sitta tillsammans.

"Jag är mätt, Draco,  jag lovar." säger jag och skjuter undan den halvtomma skålen av tomatsoppa mot Draco.

"Du har knappt ätit hälften." säger han menande och skjuter tillbaka skålen till mig. Jag  vet att han bryr sig om mig, men jag önskar att han i alla fall kunde visa lite mer kärlek till mig.

"Du har ju inte heller ätit, så varför måste jag äta upp?" frågar jag, väl medveten om att jag låter som ett litet barn.

"Snälla, Eualia, du måste börja tänka på att du faktiskt äter för två nu." säger Draco och jag hör att han faktiskt menar det han säger, så jag börjar äta igen. Draco tittar på mig när jag äter och han ser så trött ut. Han beter sig väldigt konstigt och försvinner hela tiden, men jag är glad att jag får dessa middagar med honom. 

Efter middagen följer Draco med mig till porträtthålet in till Gryffindors uppehållsrum, som han alltid gör.

"Imorgon ska du till Madame Pomfrey på morgonen så stanna inte uppe för länge." säger han och ler lite grann, hans ögon har stora, mörka ringar under sig och jag vill bara veta vad det är med honom och hur jag kan hjälpa till. Men jag är tyst och ler.

"Okej." säger jag istället och går närmare min pojkvän. "Jag älskar dig, Draco." 

"Jag älskar dig med." säger Draco och ger mig en snabb puss. "Godnatt."

"Godnatt." säger jag och ser hur han går nerför trappan och bort från mig. Jag vet att han älskar mig och det är allt jag behöver just nu. 

När jag går in till uppehållsrummet låtsas alla som att de inte ser mig och jag skyndar upp till min sovsal. Det är tomt där och jag är väldigt tacksam över det, för det betyder att jag kan få prata med Oliver i fred. 

Jag sätter mig i sängen och blundar.

Hej Oliver, säger jag med tanken och väntar. Han brukar svara direkt, men det känns konstigt. Jag får inget svar och det känns ungefär som att jag pratar med en vägg. Som att min tanke bara studsar tillbaka.

Oliver? Är du okej? frågar jag och känner mitt hjärta slå snabbare och en klump bildas i min hals. Tänk om det har hänt honom något, tänk om... 

Oliver?! 

Hallå?

Han kan ju inte sova nu, klockan är bara sju på kvällen. Och även om han hade sovit hade han ju vaknat av att jag pratar med honom. Det här känns inte rätt. 

Något är fel...

Jag skyndar mig ner igen och letar efter Hermione. Hon sitter ensam i en fåtölj, lite i skymundan från resten av eleverna i Gryffindor. Hon läser en mycket tjock bok.

"Hermione!" säger jag stressat och sätter mig i fåtöljen mittemot hennes. Hon tittar inte ens upp från boken. "Snälla, Hermione, lyssna på mig." ber jag och känner hur klumpen i halsen växer. 

"Jag läser." säger hon och nu känner jag hur mina ögon vattnas. 

"Hermione, något har hänt med Oliver." säger jag och drar ett häftigt andetag. Äntligen lägger hon ner boken och tittar på mig. Hon ser orolig ut.

"Vad säger du?" 

"Jag försökte ta kontakt med honom men det var som att jag pratade med en vägg, han var inte där. Jag tror något har hänt, Hermione, jag vet inte vad jag ska göra." snyftar jag. Hermione ställer sig upp.

"Eualia, vi måste få tag i Snape." säger hon och sträcker fram sin hand mot mig. Jag tittar upp på min vän och tar hennes hand med ett leende.

...

"Jag är ledsen att säga det här, Eualia, men vi måste ta oss till Grimmaldiplan. Jag tror att din bror kan vara illa ute." säger pappa när vi har förklarat. Mitt hjärta bultar så fort just nu och mitt ansikte är alldeles rött efter att ha gråtit. 

"Hur ska vi ta oss dit?" frågar Hermione.

"Genom Dumbledores kontor." svarar pappa och vi följer med honom till rektorns kontor. Dumbledore är inte där, men pappa ställer sig framför den öppna spisen och visar vart Hermione och jag ska stå. 

"Ska vi använda flamoulver, pappa?" frågar jag och han nickar. Sen tar han en näve pulver från skålen ovanför den öppna spisen och ställer sig i askan. 

"Grimmaldiplan 12!" säger han högt och tydligt och försvinner i ett rökmoln. Hermione och jag följer efter. 

Jag ramlar nästan när jag är framme, men blir fångad av min pappa. Han tittar på mig med en min som frågar ifall jag är okej och jag nickar snabbt.

"Oliver!" ropar jag. 

Inget svar.

"Wood!" ropar pappa.

Inget svar.

"Vi går upp till gästrummet." säger Hermione och vi skyndar uppför trapporna. Kraken verkar inte vara hemma. Jag slänger upp dörren till gästrummet där min bror brukar sova, och springer fram till sängen. 

Där ligger min bror.

Han ser ut att sova, men...

han andas inte.

Jag skriker från botten av mitt hjärta och lägger armarna om min storebror. Han är kall och hans ansikte blekt som lakanen han ligger på. Hans ögon är tomma och mörka.

Jag gråter. 

"Oliver..." säger jag om och om igen och klappar min bror på kinden. Jag känner en hand på min axel och vänder mig om för att se Hermione sittandes på sängen bredvid mig. Jag kastar mig in i hennes famn och gråter ännu mer. 

"Det här ät inte ett vanligt dödsfall av naturliga orsaker." säger plötsligt pappa som har gått fram till oss. Jag tittar upp på honom med en frågande blick. 

"Vad menar du?" frågar jag nervöst.

"Det här är resultatet av förbannelsen Avada Kedavra." 

"En av de oförlåtliga förbannelserna..." säger Hermione tyst.

"Det kan inte... Vem skulle?... Nej..." säger jag och skakar på huvudet. 

"Eualia, vi måste gå." säger pappa och går närmare mig. Jag lägger armarna om min döde bror igen.

"Nej, jag tänker inte lämna honom!" säger jag bestämt.

"Vi måste gå, det är inte säkert här." fortsätter pappa och försöker dra loss mig från Oliver.

"Nej! Jag kommer inte lämna min bror!" skriker jag men måste till slut ge upp och dras med tillbaka till den öppna spisen.