Snapes Dotter 3 - Ensam

KAPITEL TOLV.

Begravningen för Oliver sker i hemlighet en vecka senare. Det är bara några från Fenixorden som är där, och jag då. Ron, Harry och Hermione ville följa med men de fick inte missa skolan. Pappa kunde inte heller följa med. Men nu står jag bredvid Remus Lupin, min före detta lärare men även en nära vän till min bror. Han håller en arm om mig i tröstande syfte. 

När kistan sänkts ner under marken och täckts över med jord transfererar vi oss till Grimmaldiplan igen. Vi äter lite mat och pratar. Allt känns så konstigt. Jag har inte gråtit sen dagen Oliver dog och jag känner mig nästan lite taskig. Jag älskade min bror, jag borde gråta mer. Lupin säger att det är okej att inte gråta, men att han tycker att jag ska prata med någon om det.

"Jag finns alltid här, Eualia, det vet du." säger han när vi sitter runt det långa bordet och äter varsin smörgås. 

"Tack, Lupin." säger jag och ler nästan omärkbart. 

"Ellie?" säger mrs Weasley och jag tittar upp från bordet. Rons mamma står i dörröppningen till köket och jag kan se att hon har gråtit. "Följer du med till Olivers rum?"

Jag följer med den snälla kvinnan uppför trapporna till rummet där jag för bara en vecka sen hittade min enda bror död. Jag vet att jag borde känna nåt mer, men jag är helt tom inuti. 

"Har du kontaktat er mamma?" frågar mrs Weasley och stänger dörren om oss. Jag sätter mig i fåtöljen som står i ena hörnet och suckar.

"Nej, jag vet inte hur." säger jag. "Jag har försökt kontakta hennes stuga i flera månader men hon svarar aldrig. Jag vet inte om hon bara inte vill prata med mig, eller om det har hänt något." 

"Har du pratat med din pappa om det?" 

"Nej, han tycker inte om när jag pratar om henne..."

"Hon kanske har flyttat?" säger mrs Weasley och jag rycker på axlarna. 

"Kanske." 

Sen går mrs Weasley fram till mig och kupar sina mjuka händer runt mitt ansikte. Hon får mig att titta upp och in i hennes snälla ögon. 

"Det kommer bli bra, Eualia." säger hon och drar in mig i sin famn. Jag känner värmen från hennes kropp och kan slappna av. Det kommer fortfarande inga tårar, men jag känner mig lugnare. Mrs Weasley är den enda personen i mitt liv som är en mamma, och hon har alltid varit så snäll mot mig, precis som en mamma ska vara. 

"Varför vill inte min mamma prata med mig?" viskar jag till mrs Weasley.

Hon öppnar munnen men stänger den igen, hon verkar inte veta vad hon ska säga. Hon klappar mig på huvudet och pussar mig i pannan. 

"Jag vet inte, lilla du, jag vet inte." säger hon bara och kramar om mig igen. 

...

När jag kommer tillbaka på tisdagskvällen möts jag av Draco på vägen till Gryffindortornet. 

"Var har du varit hela dagen? Du var inte på en enda lektion." frågar han och börjar gå mot Vid-behov-rummet. Jag följer efter och svarar inte förrän vi är inne.

"Min bror dog." svarar jag.

"Din bror? Jag visste inte ens att du hade en bror." säger Draco.

"Han blev mördad av Dödsätare på grund av hans forskning kring farliga odjur." säger jag. "Vi höll honom hemlig för att Dödsätarna inte skulle hitta honom. Jag hade bara känt honom i några månader."

"Jag beklagar." säger Draco. "Men du kunde ha berättat för mig."

"Jag vet. Förlåt." säger jag och nu kommer tårarna. "Han var den enda som lyssnade på mig, mina vänner ignorerar mig, likaså min pappa. Min mamma vill inte prata med mig och du försvinner bara hela tiden." snyftar jag.

Draco tittar oroligt på mig och sträcker ut armarna. 

"Kom hit, hjärtat." säger han och jag går in i hans famn. Han kysser mig i håret och klappar lugnande min rygg. "Förlåt att jag har varit disträ, jag har haft en del att tänka på." säger han och trycker mig närmare hans egna kropp.

"Varför har du varit så konstig?" frågar jag. Jag märker att han blir lite nervös.

"Jag har undvikit dig för att beskydda dig." svarar han och jag lutar mig bakåt från hans omfamning.

"Sådär svarar min pappa också när jag frågar honom. Har ni något för er tillsammans?" frågar jag och lägger armarna i kors över bröstet.

"Jag kan inte förklara, älskling, men det är något som måste göras och som inte kan hindras, men det kan sätta dig och bebisen i fara om jag berättar för dig." förklarar min pojkvän och det slutar med att jag ler och tar hans händer i mina.

"Det är okej, Draco, så länge du lovar att inte undvika mig och att du fortfarande älskar mig så är det lugnt. Jag förstår att det är vissa saker du inte kan berätta för mig, och det är väldigt gulligt att du inte kan berätta för mig för att du vill skydda mig." säger jag. Draco ger ifrån sig en lättad suck. 

Jag ställer mig på tårna och lyfter på huvudet. Draco lägger sina armar om min midja och våra läppar möts i en mycket efterlängtad kyss.

"Jag älskar dig, Eualia." säger han när vi lutar oss ifrån varandra och kysser mig igen. Då känner jag en spark i min mage och hoppar instinktivt till. "Vad hände?" frågar Draco nervöst.

"Hon sparkade!" säger jag glatt och tar min pojkväns hand och sätter den på min mage. Bebisen sparkar igen och Draco böjer sig ner på huk.

"Du förstörde min kyss med mamma." säger han till magen och flinar.