Snapes Dotter 3 - Ensam

KAPITEL SEXTON.

Fenixorden och mina vänner sa att jag måste gömma mig. Jag fick inte säga vart jag skulle och jag fick inte ta kontakt med någon förrän efter jag fött min bebis och var i trygghet. Jag var tvungen att ta farväl till mina bästa vänner och vi lovade varandra att försöka hitta varandra igen. Men ingen av oss kommer gå tillbaka till Hogwarts för vårt sjunde år. 

"Du klarar det här, Eualia." sa Lupin. 

"Jag är rädd." viskade jag och fick en kram av min före detta lärare. 

"Du vet vart du ska." sa han och smög in en lapp i min hand. Sen transfererade sig alla i Fenixorden bort från mig och jag stod ensam utanför Hogwarts. 

På lappen stod en adress och den tillhörde Emily Wood.

...

Jag får inte transferera mig än eftersom jag bara är sexton år, men även om jag hade varit äldre så hade jag inte fått transferera mig ändå eftersom jag är gravid. Så jag har gått nu i snart tre dagar för att nå min mors adress. Jag har aldrig varit hemma hos henne och jag har inte ens pratat med henne på ett helt år. 

Jag har inte gått hela tiden såklart, jag har stannat på hotell och liknande men då använt ett annat namn än mitt eget. 

Men jag är äntligen framme vid skogen där det står att mammas hus ska vara. Jag går på den lilla stigen till jag når en stor äng där det står en gul stuga. Det ser ut som en stuga från en saga, med de vita knutarna och det mossiga taket. Det ser inte ut att vara ett särskilt stort hus, inte mer än två rum tror jag, men det vet jag ju inte förrän jag är inne. Så jag fortsätter på grusstigen mot den vita trädörren och tar ett djupt andetag innan jag släpper min väska och knackar tre gånger. 

Inget svar.

Jag knackar igen, lite hårdare den här gången.

Fortfarande ingen som öppnar. 

Jag tror ju inte att Lupin berättade för min mamma att jag skulle komma för det hade varit väldigt farligt. Men det känns konstigt att de inte ens svarar.

"Hallå?" ropar jag och börjar gå mot det ena fönstret. Jag kikar in och märker att insidan av fönstret är väldigt dammigt.

Konstigt.

Jag knackar på fönstret istället och ser hur damm flyger därinne. Det är mörkt så jag ser knappt något, men jag tror det är fönstret till köket jag tittar i, för jag ser något som möjligtvis kan vara ett kylskåp.

Jag ger upp och går till dörren igen.

"Jag har ingen annanstans att gå, mamma." säger jag, mest till mig själv, och drar ner handtaget till ytterdörren. Jag förväntade mig att den skulle vara låst men dörren glider upp och jag möts av en hemsk syn. 

I det lilla öppna rummet där både vardagsrum och kök brukade vara är det nu kaos. Sofforna är vända upp och ner och i köket ligger porslin- och glassplitter överallt. Alla skåp i köket är öppna, bordet är krossat mitt i tu och det ligger fjädrar från kuddar över hela golvet. Tavlor hänger på snedden och vissa ligger krossade på golvet. Blommor är vissnade och damm täcker allt. 

"Lumos." säger jag och tänder min trollstav för att se röran bättre. Jag börjar ta mig längre in i huset för att försöka se vad mer som har hänt. Det finns två dörrar till längst in i det öppna rummet och jag öppnar den till vänster. Jag håller trollstaven högt ifall någon annan är mamma är därinne. Mitt hjärta bultar så hårt att jag är rädd att det ska hoppa ut från mitt bröst.

Det är ett badrum. Ett väldigt litet sådant, det finns ett badkar med dusch, ett handfat och en toalett. Allt är väldigt intryckt i det lilla rummet, nästan som att de få nödvändigheterna inte hör hemma där. Det kanske var ett förråd från början. Men det här rummet ser nästan orört ut, det ligger stora lager damm på handfatet och toaletten och i badkaret ligger det döda flugor och i varje hörn av taket finns tjocka spindelnät. 

Jag känner hur jag börjar bli rädd istället för nyfiken och backar långsamt ut ur badrummet. 

Ett rum kvar, sovrummet.

Jag sparkar upp dörren och är beredd med trollstaven. Sovrummet är litet men förmodligen så var det väldigt mysigt innan det totalförstördes. Byrån ligger ner på sidan och kläderna som låg i den har ramlat ut och ligger nu på det dammiga trägolvet i olika högar. Spegeln är krossad, det ser ut som att någon har slagit in den med en knytnäve, förmodligen med handskar på för jag ser inget blod.. Fåtöljen i det innersta hörnet är sprucken och vadden som fyllde den ligger utspritt runtomkring möbeln. Skrivbordets lådor är öppna och olika skrivböcker och vanliga böcker täcker hela bordet och den tillhörande stolen - några böcker är öppna och andra är rivna itu.

Sängen som står mitt i rummet är också trasig, men det är inte det som skrämmer mig. 

I sängen ligger två människor.

En kvinna och en man.

Min mor och vad jag antar är hennes man.

Båda är döda.

...

Jag orkade inte bära de två vuxna människorna, framför allt inte eftersom jag är gravid. Men jag använde en trollformel för att få dem att sväva och tog med dem bakom huset där jag bestämde mig för att begrava dem. Jag ville inte kolla på dem, men jag märkte på lukten att de nog har varit döda i flera månader.

"Vad hände mamma?" frågar jag när jag täckt för dem med jord och sätter mig ner i gräset framför gravarna. "Jag önskar att jag hade fått lära känna dig bättre." suckar jag och trollar fram varsin blomkrans till de båda gravarna. 

Jag har inte gråtit ännu. Jag tror att alla mina tårar försvann efter Olivers död och min pappas och Dracos förräderi. Och jag är fortfarande gravid, men än inte i trygghet. Vem som helst kan hitta mig här, och några har redan gjort det. Jag vill inte att min ofödda bebis eller jag ska sluta upp som min mamma och hennes man. 

Jag kan några användbara skyddsformler och spenderar min första kväll i det nya huset till att kasta dem runt den lilla tomten. Ingen som går förbi kommer kunna höra eller se mig. Jag kommer inte ihåg trollformeln för att få bort lukten inifrån skölden men jag hoppas att ingen kommer tänka på det.

Jag sover ingenting den natten, utan istället spenderar jag de mörka timmarna till att göra huset beboeligt igen. Jag lagar alla möbler med magi men sopar undan allt damm, spindelnät, döda insekter och smuts med en sopkvast jag hittade i ett stort köksskåp. 

Vid gryningen ser huset nästan nytt ut och jag kan äntligen se vad alla tavlor och böcker handlar om. Tavlan som stod på den öppna spisen är min favorit. Det är ett foto som rör på sig som föreställer mamma vid en sandstrand och i famnen håller hon en liten pojke - Oliver. Han har chokladglass runt hela munnen och mamma håller vad som är kvar av glassen i sin ena hand. Det här var innan jag föddes, men jag är ganska säker på att mamma är gravid på bilden. Det är lite svårt att se för hon har på sig en lång blommig sommarklänning, men Olivers ålder stämmer så jag tror att jag ligger i den där magen under klänningen. Det betyder att det måste vara pappa som har tagit bilden. 

Jag sätter mig i den gamla pastellgröna soffan och tittar på fotot. Jag känner mig ganska trygg nu faktiskt, och väldigt stolt över mig själv. Jag har inte brutit ihop på riktigt än, och jag vet inte om det beror på rädsla eller att jag inte kan känna något alls längre, men jag vet att om jag någonsin ser Draco igen ska jag slå honom rakt i ansiktet. 

Jag somnar i soffan och vaknar på eftermiddagen. Jag har märkt att all mat i kylskåpet är flera månader gammalt och förstår att jag måste hitta ett annat sätt att få fram mat. Men precis när jag ska gå ut för att leta upp något vilt djur eller kanske än sjö där jag kan fiska känner jag den första värken.