Emmy | o.e

Kapitel 15

/Utspelas 4/9\

Mina låga klackar dunkar mot det hårda stengolvet, och blickar vänds åt mitt håll.
Längre bort i korridoren ser jag några från klassen, men framförallt Linn och Fanny sitta och skratta, de hörs hela vägen hit, och jag tvingar mig att trycka fram ett leende på mina läppar.

'Vad är det roliga?' säger jag med ett låtsas leende och ett smått skratt.
Fanny, som står med sin mobil i handen, och är lutad mot skåpen, hälsar med ett tyst
'Heeej'
och vänder displayen mot mig och jag ser en bil på Oscar, med (som jag trodde) mig bredvid. Eller ja, rättare sagt ryggen på min svarta klänning.

Mitt leende tonar bort, och för någon sekund får jag för mig att jag ska berätta för tjejerna vad som pågår.

De är trots allt mina inprincip ända, och bästa vänner. Jag menar, nu när de har sett en bild, kommer de antagligen se flera, med mitt ansikte synligt.

'Vad äre', Em?' Linn puttar till mig i sidan, och jag börjar nervöst pilla bort mitt mörka nagellack från mina naglar.

Jag rycker tillslut på axlarna, och undviker ögonkontakt.

'Men. Ser du inte vem det är?'
Linn rycker åt sig mobilen ur Fannys hand, och håller den med ett stadigt grepp framför mitt nedlutade ansikte.

'Jäkla snygging' skrattar Fanny, och en illamående känsla börjar sprida sig inom mig, skuldkänslor, i guess.

Från ingenstans kommer det mod till mig, och jag fräser åt dem.
'Men, har ni tänkt på att jag kanske inte bryr mig?'

De kollar chockat på mig, vilket jag förstår. Jag har alltid varit den 'tysta' av oss, inte för att jag är tyst. Det är ingen av oss.

Efter en stunds tystnad lägger Fanny sin hand på min axel.
'Em, mår du inte bra?'
Jag känner Linn's skrattretande blick mot min kropp, hon kan inte riktigt höra allvaret i min röst.

Jag tittar upp mot Fannys ögon.
Nej, jag mår inte bra. Jag tvingas ljuga för mina bästa vänner, för att jag är orolig över hur de ska reagera om jag berättar vad som pågår, det finns bilder på mig och 'loverboy Oscar Enestad' på internet plus att han just har kysst mig.

'Jo' svarar jag nästan ohörligt. 'Förlåt'

Linn ser på mig med en granskande blick som säger: "ska jag tro på henne, eller inte?"

Tillslut tar hon ett löst tag om min haka, och vrider mitt ansikte uppåt.
Hon ler ett förstående leende, som jag besvarar med en ursäktande blick.

Dagen går, och lektion efter lektion passerar.

Matkön minskar framför mig, och jag ska just ta en bricka, för att sedan fylla den med mat samtidigt som jag känner ett grepp om min axel.
Jag vänder mig om för att se Oscar's ansikte och kropp (ofc) bakom mig.

Han gör ett försök i att dra mig från matkön, mot utgången men jag protesterar.
'Oscar,jag-'
'Schh' han gör en gest med fingret över munnen som visar att jag ska vara tyst, och jag lämnar motvilligt brickan bakom mig.

Han för oss mot utgången till matsalen, och stannar en bit bort, på den mörka asfalten.

'Vad vill du?' jag rycker åt mig min hand som han fortfarande har greppat om hyfsat hårt, och våra ögon möts.

Inget av oss säger något, och vi låter det förbli tyst.

'Du gillar mig' är meningen som bryter tystnaden, och jag höjer ögonbrynen. 'Du gillar mig, men du vågar inte visa det för dina kompisar, ellerhur?'
Han låter skrattretande, som att han själv tycker att det han säger låter töntigt.

Ja, det är antagligen så jag känner, jag hör hur rösten i huvudet pratar negativt, men magkänslan säger något helt annat. Är det kärlek jag känner? Lägg ner.

Hans blick är fortfarande riktad mot mina ögon. Jag kan inte prata, inte röra på mig.

Han tar ett steg närmare mig så att våra händer snuddar vid varandra.

'Emmy, tro inte att jag inte vet hur du känner' nästan viskar han, och jag känner hur min hud knottrar sig.

Sedan går han. Bara sådär, iväg. .Mot skolan och lämnar mig där jag står.

Heeeej, jag vet att jag inte har skrivit på några dagar, Ajm sorry. Jag har helt enkelt haft annat för mig.

Så, hur tror ni Emmy känner? Är hon verkligen kär i Oscar? Glöm inte att kommentera vad ni tror.

Ni som läser utan att rösta i kommentera är icke bruuhs. JK, (eller nä) men rösta pååååå <333

Puss