Emmy | o.e

Kapitel 10

/Utspelas 1/9\

Jag granskar mig i min vita kroppsspegel från topp till tå.
Jag bär en svart knälång klänning med spets i ryggen. Till den bär jag ett par silvriga örhängen som föreställer små diamanter, på fötterna har jag mina vita ballerinaskor då jag inte äger något finare, enligt mig.
Varför jag står här och granskar mig i spegeln, är bara för en speciell anledning. Jag, Emmy, hon som hatar pojkband, ska på dejt. Med ingen mindre än Oscar. Enestad är det va?
Jag vet inte varför jag gör det här, jag avskyr honom, och har alltid gjort. Usch vilken idiot jag är.
Ett stort leende sprids över mina läppar, och jag står där som ett stor fån.
Jag upptäcker en slags salladsbit mellan tänderna, och jag ger mig genast iväg till badrummet för att borsta tänderna. Jag vet inte varför jag är så nervös.
Jag och Oscar har träffats igen, och det har bara sagt 'klick'. Vi har blivit tajta på nåt sätt. Vad jag ska tycka om det? Är jag inte helt säker på. Han verkar faktiskt helt okej. Alltså som vän, jg skulle inte vilja ha honom som pojkvän.
Jag möter min egna blick i badrumsspegeln och spricker upp i ett leende ännu en gång, då jag just avslöjat mig själv. Han verkar bara så snäll. Ni vet, en sån där kille som alltid finns där, som faktiskt förstår. Sånna finns det få av, men å andra sidan, han är ju 'Oscar Enestad', han fjäskar väll för varenda människa.
Jag blir genast obekväm där jag står, och fumlar efter mobilen på handfatet.
Klockan visar 12:03, och jag springer ner för trappan efter att en sista gång tittat mig i spegeln.

'Vart ska du älskling?' ett dovt skrik hörs från källaren just då jag ska öppna ytterdörren, pappa.
(Jag kom just på att karaktären 'pappa' inte har utspelat sig i denna berättelse än)
Jag suckar och trippar ner för de få trappstegen som leder till källaren.
'Jag ska träffa en kompis' säger jag snabbt och gem honom en slängkyss.
'En kille?' Undrar han.
Jag kan inte låta bli att le för mig själv, men svarar istället:
'nej' så seriöst som möjligt, och ännu en gång gör jag ett försök i att ta mig ur huset.
'hejdå!' ropar jag en sista gång och smäller igen dörren.

Hösten har sakta men säkert börja smyga sig fram. Då få löv sitter röda och gula på träden, och ännu färre syns på marken.
Men det har blivit kallare, vinden förstör sakta men säkert min frisyr, och den mulna himmelen liksom vakar över mig.

'Meen, vart är du?' Efter att ha spelat in flera meddelanden på Oscar's mobilsvar, sitter jag nu i en stentrappa bredvid caféet vi skulle ses vid. Ingen Oscar syns till.
Den stora klockan på ett höghus längre bort visar att han är sen. Visarna rör sig långsamt förbi de 12 siffrorna på klockan, minut för minut.
En minut till, sen går jag.
Klockan är strax över ett, och torget är belamrat av mestadels ungdomar.
Jag blickar upp mot klockan, som just passerat 12:an högst upp, vilket betyder att jag lovade mig själv att gå.

Osäkert reser jag mig upp, och borstar av klänningens baksida med händerna.
'pling!'
Min mobil plingar till, och jag tar genast upp den ur väskan, i hopp om att det är Oscar.
'Blev du trött på att vänta, sunshine?'

Oscar's namn + en text ploppar upp på displayen.
I flera sekunder står jag och bara stirrar på min mobil, läser texten om och om igen.

Jag blir rasande, det hela var en bluff. Ja, jag visste att det hela var för bra för att vara sant.
Jag sparkar irriterat bort grus från stenvägen, då det börjar damma, och jag styr mina steg mot.. Ja, någon annanstans helt enkelt, jag vill inte längre ha något med Oscar att göra.