Kapitel 8

350 13 1
                                    

/Utspelas 24/8\

Med snabba steg går jag över Hötorget, i hopp om att han inte har gått.
Ännu en gång tar jag upp min mobil och kollar på klockan, som visar 16:12, för tolv minuter sedan skulle vi sitta på espresso house och plugga. Men eftersom att jag är som jag är, så är jag sen.
Jag skymtar ett beige tegelhus, med en stor staty framför. På kortsidan av huset, finns en stor port och en avlång skylt med snirklig text där det står 'espresso house'. Trappan ner är full av människor, och jag tränger mig ner så smidigt som möjligt.
Jag får en knuff bakifrån och snubblar på flera stycken.
'Ursäkta' mumlar jag och vänder mig irriterat om då jag får tillbaka balansen.
Bakom mig ser jag Oscar, som ser lika stressad ut han.
Vi får ögonkontakt och jag byter ut min irriterade blick mot ett osäkert leende.
'D-det var inte meningen' stammar han fram med hans blick fäst i mina ögon.
'Okej' jag tvingar mig att skratta lite generat.

'Så hon föddes i början av 1900 talet?'
'Men JAAA' skrattar Oscar fram för tredje gången.
Våra kunskaper om Astrid Lindgren är inte sådär jätte stora, vi har mest skrattat, och larvat oss under de nästan 2 timmarna vi hade för att plugga.
Jag tittar på det nästan tomma pappret, bara tre rader med text finns där, vi kommer aldrig bli klara.
'ååååh!' Frustrerat släpper jag pennan mot golvet och lägger mig med ansiktet över bordet.
Jag hör Oscar skratta.
'Kom igen, sunshine' säger han lite smått kaxigt.
Snabbt sätter jag mig upp igen och rättar till håret som hamnat i mitt andsikte.
'Sunshine?' Skrattar jag.
Han rycker på axlarna och smuttar på sin latte.
'Kalla mig aldrig så igen'

Bussen är fullproppad, och det är svettigt.
Jag torkar av svetten runt ögonen hjälp av mina fingrar och torkar därefter av fingrarna på stolsryggen i tunnelbanan.
Små svarta sträck bildas, då jag glömt att jag har eyeliner. Så nu ser jag troligtvis ut som ett monster med svarta streck under ögonen.
Jag tänker tillbaka några timmar, och kan inte undgå att le, jag och Oscar hade faktiskt kul.
Hans skratt verkade så äkta. Han fick tårade ögon, och blev alldeles andfådd så fort jag drog ett skämt eller liknande.

'Nästa: Fridhemsplan'
Mina tankar avbryts av en röst som fyller tunnelbanevagnen, och jag sätter på mig min svarta mössa med texten 'don't care' på.
Tunnelbanan stannar, och jag tar ett stort kliv mellan tunnelbanan och perrongen.

Min mobil plingar till och jag drar upp den ur jackfickan.
Ett sms från 'okänd' syns på displayen.
'Vi hade kul idag, eller?
Jag rynkar pannan och funderar en stund på vem det kan vara.
'Hallå, jag vet att du har sett'

ännu ett sms dyker upp, jag fattar fortfarande inte vem det är, säkert nån som driver med mig, i brist på liv.
Några minuter senare får jag ett till mess:
'Justdet, det är Oscar'
'om du inte redan hade mitt nummer? *creepy emoji*' jag skrattar lågt åt mig själv, klart det var Oscar. Jag träffade ingen annan direkt.

Jag knappar in ett svar, och i samma sekund som jag trycker på skicka, dyker en tanke upp i mitt huvud: hur har Oscar mitt nummer, och varför messar han mig?
-
kort och konstigt kapitel, men jag ville verkligen uppdatera. Puss

Emmy | o.eWhere stories live. Discover now