Emmy | o.e

Kapitel 22

'Och jag gillar inte ens dig'
Orden lämnar min mun och jag ser hud Oscars min förändras från en seriös, till en mållös, ledsen blick.

Han tittar bort för några sekunder, och jag ser hur hans ögon blänker till. Gråter han?

Vad håller jag på med? Jag måste berätta för honom hur jag egentligen känner.
Oscar reser sig upp och börjar gå mot utgången utan att ens se åt mitt håll, och jag reser mig upp lika snabbt.

'Oscar, vänta!' Han ignorerar mig och fortsätter med snabba steg upp för trappan mot entrén.

'Oscar, förlåt!' Ännu en gång försöker jag stoppa honom, och jag tar den här gången tag i hans arm.

Han stannar till och vänder sig tvärt om mot mig. Hans ögon är smått röda, och jag ser hur han spänner sin käke.
Vad har jag ställt till med nu?

Jag vara står och tittar på honom en stund, men jag kommer på mig själv efter ett tag och skakar smått på hjulet åt mig själv.
'Oscar förlåt, verkligen'

Trots att han stretar emot drar jag in honom i en kram och trycker ner mitt huvud mellan Hans' nacke och axel.

'Oscar, det..' Jag börjar förklara efter en stund då han har lugnat mer sig lite.

'Vad?' Det lugna i honom försvinner genast och en gång till spänns hans käkar.

'Jag gillar dig, påriktigt' meningen som länge funnits i mitt huvud kommer nu ut från min mun, och jag ser tvivlet i hans min.

'Jaså? Och jag ska tro på det?' Han svarar, men mumlar det sista med ett skrattretande tonfall på rösten.

Jag måste bevisa för honom att jag verkligen inte ville få honom ledsen.

Inom mig säger min instinkt att jag inte ska göra något dumt, att jag ska be om ursäkt och fortsätta vara vän med honom, men min mage säger något helt annat.

Min blick flyttas till Oscars läppar, och jag biter mig själv i kinden av nervositet.
Oväntat trycker jag mina läppar mot hans, och oväntat drar han inte ifrån, utan han njuter snarare. Som om ingenting kysser han mig tillbaka tills vi måste ta en paus för att andas.

'Förlåt, Emmy' han pratar tyst in i mitt öra.
'För vad?'
Han tar en lång paus och vi står med pannorna lutade mot varandra.
'Att jag har varit en sån' idiot' fortsätter han.

Jag ler åt det han just sa. Åh, jag är så kär i honom. Nej, usch nu lät jag som en tjej i en perfekt kärleksfilm där allt går som man vill, men så är inte det verkliga livet. Förr eller senare tar filmen slut, och paret i filmen existerar inte längre, och du möts av den oftast jobbiga verkligheten.

'Emmy?' Som väntat avbryter Oscar mina tankar, och jag rycker till smått.
'Va?'

Han ler 'du är så söt när du tänker' säger han fortfarande med ett leende på läpparna.
'Jag faller inte för sådant' skrattar jag generat, och känner motvilligt hur mina kinder blir smått röda av genering.

'Men vad ville du?' Fortsätter jag och vi börjar långsamt gå mot busshållplatsen lite längre ner på torget vi befinner oss på.
'Vill du följa med till studion?'
Precis när jag ska öppna munnen för att svara ja, avbryter han mig.

'Det var inget fråga, du ska följa med' säger han och betonar ska.
Jag skrattar till och rycker på axlarna.
'Som du vill, sir'

-
Äntligen ett kapitel, och ja, jag lever fortfarande. Jag ska försöka avsluta denna så snart som möjligt, och försöka uppdatera oftare. Tack för att ni fortfarande läser!

(Förlåt för stavfel, jag har inte hunnit titta igenom kapitlet)