Mine - f.s

Kapitel 26 - Kommer jag klara det?

Kapitel 26 – Kommer jag klara det?

Jag satte mig sömndrucket upp i sängen, gäspade stort samtidigt som jag tittade runt i rummet. Solstålarna som smitit igenom de små springorna på persiennerna hade lyst upp rummet och bilmotorer hördes genom den lilla springan som fönstret var öppet. Mitt täcke som jag hade på mig inatt låg i en hög på golvet tillsammans med två av kuddarna. Jag sparkade loss mina ben ur täcket innan jag reste på mig och sträckte gäspande på armarna. Jag gnuggade handen i mina sömniga ögon och samlade rufset i en slarvig tofs mitt på huvudet. Klockan på nattduksbordet blinkade i rött framför mig. 11.08.

 

Jag slängde mobilen bredvid mig och tassade fram till byrån för att rota fram något att ha på sig under dagen. Troligtvis var det i alla fall lite varmt, hoppades jag. Jag plockade upp ett par svarta jeans med två hål på var knä som varit mina favoriter i flera år, en randig V-ringad t-shirt och en långkofta som nästintill snuddade vid marken. Jag drog nirvana t-shirten över huvudet och krånglade på mig kläderna jag lagt fram på sängen. ”Bells? Är du vaken?” Två knackningar på dörren drog min blick från spegeln och jag suckade högt. ”Ehm ja?” Jag hörde hur dörren sakta öppnades och en sömnig Sebastian fyllde min syn. ”Ah god morgon sis” Han gäspade stort och lutade sig mot dörrkarmen med korsade armar. ”Vad vill du?” Jag tittade upp från golvet för att möta hans blick och pressade fram ett fagert leende. ”Ville bara se om du vaknat” Han himlade suckandes med ögonen och ryckte nonchalant på axlarna. ”Mhm okej” muttrade jag lite frånvarande och tryckte ner mobilen i bakfickan på jeansen. ”Pappa har gjort våfflor” mumlade han erbjudande och pillade rastlöst med änden på den alldeles för stora t-shirten. ”Jag ska ta en fika med Ebba, hon är här över dagen”

 

11.23, Bella;

Ses vi där?

 

11.25, Ebba;

Yup!

 

Med håret uppsatt i en slarvig knut mitt på huvudet och ryggsäcken över axeln rusade jag ner för trappan. Jag sjönk tungt ner på trappans sista steg och snörade slarvigt på mig vansen. ”Vart ska du?” muttrade pappa med munnen full av våffla och lutade sig mot kökets dörrkarm. Jag himlade med ögonen. ”Fika med Ebba” muttrade jag lågt samtidigt som jag drog på mig skinnjackan och puttade upp dörren. ”Kom inte tillbaka för sent!” sa han. ”Martina kommer ju hit idag och ska träffa er” Jag nickade frånvarande innan jag smällde igen dörren och fortsatte ut på gatan med hörlurarna intrycka i öronen och hög musik spelandes.

När jag puttade upp dörren till det folkfyllda caféet fyllde stark doft av kaffe direkt min näsa och jag log svagt. Min blick stannade tvärt när jag fick syn på det bekanta ansiktet längst bak i caféet med en rykande kaffekopp i handen och en öppen bok placerad på bordet. ”Ebba, hey!” Utropade jag och sjönk ner bredvid henne vid träbordet. ”Ah hey!” Kvittrade hon muntert och gav mig snabbt en enarmad kram. ”Hur mår du? Allt bättre?” muttrade jag försiktigt och sneglade skeptiskt upp på henne. Hon ryckte på axlarna och tog en stor klunk av den varma drycken. ”Det kunde väl varit bättre” mumlade hon nonchalant och stirrade stint ner i kaffekoppen. ”Han är inte värd det” jag visste direkt som det lämnat min mun att hon skulle protestera, med något i stilen ’men bella, jag känner honom. Han kommer ångra sig’ Men jag var inte så säker på det den här gången, att han verkligen ångrade sig och skulle komma krypande tillbaka som han alltid gjort förut. Han verkade lycklig, fri på något sätt. Inte bunden till något, inte bunden till Ebba. Han hade nya kompisar, nya umgängen och tjejer som kastade sig själva på honom. Han njöt, och jag tror inte han kommer tillbaka. ”Whatever” mumlade hon lågt. ”Hur går det med Felix? Han åker väll snart igen?” Jag nickade sorgset och stirrade stint ner i bordet med fingrarna pillandes med halsbanden runt min hals. ”Tre månader” suckade jag och lutade mig med korsade armar tillbaka i den obekväma trästolen. ”Jag tror inte jag klarar det igen” hon nickade förstående och trummade lätt fingrarna mot bordets yta. ”Det är inget enkelt jobb att vara tillsammans med honom” viskade jag mjukt och gnuggade händerna över ansiktet. ”Är det värt det då?” sa hon undrande och lutade hakan mot handflatan. ”Jag vet inte, jag vet verkligen inte Ebba” just nu kändes allt så stökigt, som att hela min hjärna omtumlats och jag knappt visste mitt eget namn. Inte ens om jag kunde klara det här en gång till. Efter förra gångens turné var jag osäker, osäker på om jag verkligen skulle klara att vara stark så länge igen. ”Jag älskar honom mer än något annat, men det är svårt” Jag kändes mig skyldig, och skuldkänslorna kom krypandes längst min rygg. Att jag ens tänkte så här, tänkte på att göra slut på vad jag hade med Felix. ”Jag tror du behöver släppa honom Bells, du kommer må dåligt men det kommer bli enklare” mumlade hon milt. ”Dom första månaderna kommer vara jobbiga, men du kommer inse hur mycket enklare allt kommer bli” Hur mycket enklare och simplare mitt liv kommer bli utan Felix, utan min Felix. Jag visste djupt inom mig att hon hade helt rätt, att det inte skulle hålla förevigt. Allt kändes fel, allt kändes jobbigt. Men djupt inom mig visste jag precis vad jag behövde göra, men jag visste inte om jag skulle klara att göra det. Klara att krossa Felix hjärta, och mitt eget.  

_______

VILL BARA SÄGA ATT MINE KOMMER TA SLUT NU, OCH DE SISTA KAPITLENA KOMMER UPP NU.  

PUSS 

- Elvira