Mine - f.s

Kapitel 1 - Vem var det jag slog?

Kapitel 1 - Vem var det jag slog?

”Ah scchh” Monica höjde irriterat fingret mot läppen och gav oss en sträng blick. ”Vi ska till aulan, samma rad som alltid. Lugn och ro, snälla” Hon drog frustrerat händerna över ansiktet innan hon pressade fram ett svagt leende och nickade mot dörren. Jag kastade en axel ryckning mot Ebba och följde efter strömmen tjatande elever ut ur klassrummet.Aulan? Det hände sällan att något hände på vår skola, bara då och då när rektorn skulle hålla tal eller någon tråkig matte tävling som ingen ville delta i. ”Nejmen tja” Elias kastade armen över mina axlar och flinade ner mot mig. Jag himlade med ögonen. ”Tönt” Han höll handen över hjärtat och gav mig en sårad blick med höjda ögonbryn. ”Du sårade mina känslor!” Jag skrattade och armbågade honom löst i sidan innan jag flinandes sprang iväg mot Ebba. Hennes hand var sammanflätad med Oskars och rodnaden stod högt på hennes bleka kinder. ”Ni gör mig allvarligt deprimerad” muttrade jag lågt och gjorde en äcklad min innan jag tryckte upp de svarta, metalldörrarna med båda händerna. ”Avundsjuka klär dig inte Bella” Oskar log snett. ”Jag är inte avundsjuk!” Jag lutade mig med korsade armar tillbaka mot Elias och blängde mot dom. ”Men vi älskar dig ändå” kvittrade Ebba och gnuggade handen över mina mörka lockar. Jag slog bort hennes hand och slätade sakta ner ruffset hon bildat. Vi trängde oss in genom den lilla dörren till aulasalen och längre ner mot vår rad. Rad 3. Jag grimaserade när en lång kille i en bomberjacka rusade förbi mig och gav mig en lätt knuff in i Elias. ”Sorry, sorry!” Jag log svagt och sjönk suckandes ner mellan Elias och Oskar. ”Ey Vincent!” Oskar höjde handen upp i luften och vinkade mot gänget killar som strosade in i aulan. Jag stönade högt ner i Elias axel och slog Oskar över huvudet. Han ler oskyldigt mot mig bakom Ebbas lockar. ”Du var bara tvungen eller hur?” väste jag lågt och spände ögonen i honom. Han ryckte bara på axlarna och pressade mjukt läpparna mot Ebbas kind. Ett bekant ansikte sjönk ner på andra sidan om Elias och sneglade skeptiskt mot mig. Adam aka mitt ex. Vid den här tiden fyllde skratt, dunder och höga röster mina öron. Varenda rad var proppfull med babblande elever och irriterade lärare som konstant försökte tysta ner dom. Lamporna släcktes och en text lyste upp scenen. Base23. ”Base vadå?” viskade Elias i mitt öra och petade mig försiktigt på axeln. ”Dans akademi i Stockholm” mumlade jag med blicken fäst på den nu upplysta scenen. Ett gäng med ungdomar kommer sakta ut på scenen och musik började vibrera ut ur högtalarna på väggarna.

”Det där va .. grymt” Jag nickade instämmande och reste mig från den röda stolen. Varför kan inte killar dansa oftare? ”Vi kan också göra så där som dom gjorde!” Elias lyfte upp mig från marken och snurrade mig flertals varv i luften. Jag grimaserade och sprattlade febrilt i försök att komma ner. ”Elias nej, vi kommer slå någ-..” Jag stirrade chockat på den långa killen framför oss och höll generat handen över munnen. ”Gud jag är så ledsen! Är du okej?” Jag spände ögonen i Elias som hysteriskt skrattade ner i sina händer och granskade den främmande killen. En av dansarna. Hans hår var en mörk nyans av blont och blåa vänliga ögon stirrade in i mina. ”Ah det är lugnt!” hans skratt fyllde mina öron. ”Uh Bells .. ska du med?” mumlade Ebba och skickade en blick på mig över axeln. Jag nickade. ”Sorry igen” Jag log svagt och pillade nervöst med änden på t-shirten. ”Vi ses” jag joggade fram till mina väntande kompisar och blängde irriterat på Elias som retsamt log mot mig. ”Det där va ditt fel!” jag kastade en blick över axeln och vinkade lite tafatt mot killen innan vi försvann ut ur aulan. ”Bella, jag tror just du mött din prins”

”Dansarna från uuh .. base23 ska äta i matsalen med oss, så ta väl hand om dom och uppför er” Monica vinkade iväg oss innan hon försvann in i lärarrummet med en suck och smällde igen dörren. Behöver hon allvarligt va så tjurig hela tiden? Vi hade haft henne i snart två år och jag har knappt sett henne le en enda gång sen dess. Det enda som verkar få henne på bra humör är bra betyg och beröm av rektorn, båda hände sällan.