Mine - f.s

Kapitel 18 - Saknar dig

Kapitel 18 - saknar dig

Veckorna hade gått fort, ovanligt fort. Med fullspäckade scheman och långa skoldagar verkade det trots allt inte så konstigt. Långa dagar i lektionssalar och stannat kvar lite för länge i danslokalen. Sommarvärmen hade ersatts med kylan och löven på träden hade gått från gröna till gula. Snön väntade runt hörnet och regn smattrade konstant ner mot Stockholms mörka gator. 29 november. Jag hade knappt sett Felix någonting, men det var inte heller speciellt konstigt när han och killarna för några månader bar iväg mot Los Angeles igen. Jag hade tjatat och gnällt i veckor i försök att få följa med men pappa vägrade släppa väg mig efter så kort tid på skolan. Det kändes bittert och dystert att inte få träffa Felix varje dag. Och jag hade knappt hört ett ord från honom sen dom lämnade Sverige, men Daff hade informerat mig om killarnas hektiska schema och att Felix verkligen inte hade tid att distraheras. Och jag insåg att han syftade på mig, att jag var en distraktion. Vi hade skypat hela Felixs födelsedag, något jag var sorgsen över länge att jag missat.

Jag bläddrade tyst mellan sidorna i den slitna boken och nynnade svagt med till musiken som svagt vibrerade över dunklet. ’Mina låtar’ prydde bokens svarta framsida i stora vita bokstäver och nästintill varenda sida av bokens innehåll var något skrivet på. Det fanns så mycket här i, allt från skit låtar som jag skrivit för flera år sedan till låtar som betydde något stort för mig. Snirkliga, kursiva bokstäver prydde de slitna sidorna och små vikta kanter fanns här och var. Ett fagert leende sprack ut över mina läppar när min blick vandrade över en bekant text jag skrivit för månader sedan, om Felix. Det var något jag aldrig skulle visa honom, alldeles för konstigt och pinsamt. Klyschigt. Jag lät boken falla ner på golven med en duns och stirrade uttråkat ut genom fönstret. Som vanligt smattrade regn ner mot min ruta och stora pölar täckte gatorna samtidigt som frustrerade människor puttade sig fram genom ovädret. Stora, vita snöflingor hade dansat ner genom luften bara för en vecka sedan men nu var de som bortblåsta och ersatta med stora regndroppar. Jag grimaserade äcklat åt vädret och gnuggade suckandes handen genom håret. ”Jävla väder” muttrade jag. Mörkret hade börjat sjunka över gatorna och vad som gjorde mig ännu mer irriterad var att klockan knappt var fem. Jag hade spenderat dagen inne i centrala Stockholm, letandes efter en passande klänning till avslutningen som närmade sig med stormande steg och julklappar som skulle falla familjen i smak. Med ett flertals kassar i olika färger och storlekar runt handlederna hade jag frustrerat knuffat mig fram på de regniga gatorna. Alla julklappar var nästintill köpta, bara ett fåtal personer kvar att köpa till. Bland annat Felix. De hade kommit överens om något meningsfullt och inte speciellt dyrt, men vad fan kunde det vara?

Jag studerade tveksamt min egen profil i spegeln och slätade försiktigt ner fållen på den mörka klänningen. Den svarta klänningen slutade strax över mina knän och små cutouts prydde klänningen runt midjan, små, smala axelband tillsammans med en djup urringning vid ryggen. Jag log mjukt och pillade rastlöst med änden på fållen samtidigt som jag stumt stirrade in i kroppsspegeln. Det hade tagit långt tid innan jag beslöt mig för just den här, en kamp mellan den och en helt annan vinröd långklänning. Jag drog grimaserandes klänningen över huvudet och krängde suckandes tillbaka den på galgen innan jag tassade fram till garderoben. Det såg bokstavligtalat ut som ett bombnedslag här. Plaggen på galgarna hängde stökigt på metallstången och en stor hög med ovikta kläder låg på översta hyllan. Lådorna gick knappt att få igen, men med mycket våld och tålamod gick det tillslut. Det var en av dom sakerna som var bra med att bo hos pappa, han klagade aldrig om hur min garderob såg ut.

”Du måste lära dig att hålla lite ordning!”

Det var någonting man hörde konstant hemma hos mamma, gnäll och klagande. Visst, svaga suckningar hördes när pappa fick syn på röran i garderoben men han sa inget, aldrig. Rummet såg i alla fall någorlunda städat ut, bara ett fåtal plagg låg slängda över golvet och travar med läxböcker och sönderbitna pennor täckte skrivbordet. Jag kastade mig suckandes raklång på sängen och virade det varma täcket kring min kropp samtidigt som jag fipplade upp mobilen ur bakfickan.

17.39, Bella;

Jag saknar dig, det gör fucking ont att vara utan dig.

Vindens sus över trätopparna hördes svagt genom väggarna och stora regndroppar smattrade ner mot fönsterrutan. Men det var inte ens mönstret på rutan som jag fastnad med blicken vid, det var fotoramen på fönstrets kant som dragit åt sig min uppmärksamhet. Varma tårar vällde upp i ögonen och blicken mot ramen blev suddig. Jag torkade suckandes bort tårarna och drog försiktigt fingret längst ramens kant. Fotot var taget i somras, I USA på ett hotell. Jag och Felix sovande gestalter låg sovandes i en stor, brun fåtölj. Felix armar virade runt min midja och huvudet begravt i mitt toviga hår. Omar hade tagit bilden i smyg och hotat med att lägga upp den på instagram om inte vi hjälpte till att leta upp hans ring. Och istället för att leta hade jag skickat bilden till min mobil.

Jag klickade upp twitter appen och skrollade långsamt igenom de nya tweeten som fyllt min skärm. Men det var en speciell som fastnade vid mina ögon.

Felix Sandman @FelixSandman

I can’t wait to see you, I miss you so much.

____

Heyy.

Jag har varit extremt upptagen dom senaste dagarna & inte haft tid att skriva. + Så har jag haft nada internet, och det har varit piss tråkigt. 

MEN JAG HOPPAS NI GILLAR DET HÄR. 

Vi har hoppat fram några månader nu:))

PUSS

- Elvira