Mine - f.s

Kapitel 28 - Utan ord

Kapitel 28 - Utan ord

Jag låg raklång på sängen med händerna knutna bakom huvudet och blicken upp i taket. Felix hade precis åkt hem för att fortsätta packa för resan och jag kunde inte hjälpa att låta tankarna vandra. Rädslan över att den här gången skulle bli precis likadan som förra, jobbig och tung. Med en massa tårar och bara saknaden som fanns. Att knappt höra någonting från honom, bara precis innan han ska komma hem eller korta trasiga samtal. Det var en viss tanke som konstant slog mig och jag vill bara skaka bort den och låsa undan den. Jag kanske skulle gjort slut den dagen under twitcamen i alla fall. Även om Felix gjorde mig lycklig och fick mig att må bättre än jag någonsin gjort fick han mig också att må som sämst och va som ledsnast. Det var jobbigt att dejta en kändis, att behöva stå ut med fans och inget privatliv tillsammans alls. Hatet man konstant fick av fansen. Och den lilla tiden man hade tid att träffa varandra i slutet av dagen, korta samtal och efterlängtade sms. Jag hade nog aldrig insett vad jag skrivit upp mig till, och jag vet inte om gjorde rätt val den dagen på liseberg. Om det var ett bra val att smsa honom, för nu var det ingen återvändo. Vi kanske var såna personer som i slutändan inte fick varandra i alla fall, vi kanske var menade att va tillsammans, men inte föralltid. Och det som gjorde mest ont just där jag låg i sängen var tanken på de kommande månaderna. Tre långa månader med Felix på turné på andra sidan atlanten, levande i sin största dröm med sina bästakompisar. Och på något sätt kändes det som jag höll honom tillbaka, det var ju såklart jobbigt för honom också. Tjatet om besvikelsen om att han hade flickvän, att resa runt och knappt ha tid att träffa mig. Och det kanske likaväl var bäst att vi tog slut på det här nu. Men tanken på alla minnen och bra stunder vi haft tillsammans fick mig att tveka. Som den dagen vi spenderade tillsammans på six flags, eller den gången han bjöd mig på en fancy date. Men det bästa minnet jag hade med Felix var lätt att komma ihåg, den dagen han berättade att han älskade mig. Det var den bästa dagen i mitt liv.

Jag klev över Axels långa ben som var placerade på bordet framför honom och kastade mig bredvid honom på soffan. Han zappade uttråkat mellan kanalerna med en frustrerad min över ansiktet. Pappa och Sebastian var i affären så huset var tyst och lugnt.

16.48, Felix;

Jag åker ju imorgon, sover du hos mig inatt? Killarna ska också sova här.

Pretty pleaseee

16.49, Bella;

Såklart, tror du jag missar en sista dag med min pojkvän?

Jag puttade till Axels ben med foten och joggade ut i hallen och upp för trappan. Väl inne på rummet sjönk jag ner på huk framför sängen och strävade med handen efter ryggsäcken som låg någonstans under där. Tillsammans med väldigt mycket damm fick jag ut ryggsäcken och grimaserade äcklat innan jag slarvigt började trycka ner några klädesplagg och annat jag skulle behöva under natten. Sista natten tillsammans med mina favorit personer.

”Hey!” Mumlade Oscar muntert och virade armarna om mig där jag stod i dörröppningen. ”Hey du” mumlade jag lågt och klistrade på ett fagert leende. ”Ah, det är okej, du behöver inte ljuga” suckade han mjukt. ”Det är okej att vara ledsen” Men det är inte okej att ha dom här tankarna som jag har. Tankar om att göra slut på det bästa i mitt liv.

Kvällen hade gått långsamt, jag var inte på topp och jag tror nästintill alla hade lagt märke till det. Men alla visste också varför jag inte var på topp, men det fanns annat som också snurrade runt i mitt huvud. Saker som gjorde mig osäker.

Jag satt på köksgolvet och stirrade ut i tomma intet med tårar forsandes ner för kinderna. Killarnas höga skratt och exalterade tjatter hördes dovt från övervåningen. Det tog inte speciellt långt tid innan Ogge hittade mig. Han dök upp i dörröppningen med en tom chipsskål i handen och en nästintill tom cola flaska i den andra. Hon log brett mot mig där jag satt men leendet falnade snabbt när han fick syn på tårarna som fortfarande forsade ner för mina bleka kinder. Han ställde hastigt ner flaskan och skålen på bänken innan han korsade rummet med tre stora steg och sjönk ner bredvid mig. Han drog mig tröstandes tät intill sig och jag begravde hulkandes huvudet i hans nacke. Han sa inte ett ord, inte ett enda ord. Han satt tyst med mig i knät och gungade mig sakta fram och tillbaka på den kalla köksgolvet. Hela min kropp skakades av snyftningar och svaga hulkningar. Jag behövde inte säga något, Ogge förstod ändå.

_____

Mine lider mot sitt slut, och jag är så tacksam för att ni läst & varit så underbara. 

TACK.

PUSS

- Elvira