Mine - f.s

Kapitel 15 - Förälskad

Kapitel 15 - Förälskad

När jag tittade på honom sköljde det stundtals en varm våg av kärlek över min kropp. Det stack i armarna och ut i fingertopparna av förälskelse. När han var mitt uppe i en rörelse tvärs över rummet med ett stort leende på läpparna och jag betraktade honom i hemlighet. Som om höghus av kärlek välte och rasade inom mig. Bara blotta synen av honom fick mig att le och fick hela min kropp att jubla och gallskrika av kärlek. Det var helt sjukt men mitt hjärta kändes dubbelt så stort som tidigare. Som om det måste blev större eftersom det rymdes mer kärlek i det än jag kan minnas att det tidigare fått plats. Han hade tänjt ur mitt hjärta. Jag hoppades att jag skulle få somna med hans andetag i min nacke för resten av mitt liv, för jag hade aldrig älskat någon så mycket som jag älskade honom. Datumet på den dagen jag slog honom satt fastklistrat i huvudet, samtidigt som varje ord han sa spelades på repeat i minnet. Sättet hans ögon mjuknade när han mötte mina bekymrade ögon och sättet han skrattade åt alla ’förlåt’ som ramlade ur min mun. Det var då jag insåg hur mycket han skulle betyda för mig. Det var mycket i Felix som fascinerade mig, sättet hans grönblåa ögon såg rakt igenom mig och förstod nästan precis vad jag tänkte. Som om han kunde förutspå hur mitt humör skulle bli innan det ens började spegla av sig. Sättet han visste om jag var lycklig eller ledsen, mina sårade ögon eller sättet mitt leende bleknade när jag blev ledsen. Eller hur skrattrynkorna kring mina ögon visade att jag var lycklig. Sättet hans närvaro fick mitt hjärta att slå ett extra slag och sättet hans leende gjorde mig knäsvag. Ingen hade någonsin gjort mig så lycklig, eller fått mig att känna så här. Inte ens Adam. Värmen som svepte som en varm våg över mig när han kom inom synhåll och leendet som spred sig över mina läppar.  Och så klyschigt det än lät, hur kunde jag varit så lyckligt lottad? Att Felix blev just min och ingen annans, min och bara min. Efter bara två veckor tillsammans, som pojkvän och flickvän visste jag inte vad jag skulle göra utan min andra halva. Och min andra halva är Felix. På något sätt kändes det som Felix var mitt hem, även om vi befann oss tvärs över jorden och utan våra familjer, så kändes det som hemma. När jag umgicks med Felix var alla bekymmer som bortblåsta och allt jag kunde fokusera på var honom. Hur hans välkomnade famn fick mig att känna mig trygg och säker, hemma. Som om det på något sätt var ödet att vi skulle hamna tillsammans, som om han var mitt hem. Hemmet och lyckan jag så länge väntat på. Det sorliga var att snart var det dags att åka hem, till Sverige och skolan. Inte kunna se det vackra ansiktet varje dag och känna elden bränna inom mig.

Jag hade inte känt den elden inom mig på länge, elden som fick mig att känna mig komplett. Elden som gjorde mig lycklig. Och för första gången på länge var elden tillbaka. Blossande röd, hög och flammande. Och det var Felix som hade tänt den.

”Han gör mig lycklig, förstår du?” mumlade jag milt med huvudet lutat mot Ogges axel samtidigt som jag granskade Felix som pratade med Omar tvärs över rummet. Leendet på hans läppar var stort och ett svagt, bekant skratt fyllde mina öron. ”Man ser det på dig” Jag sneglade generat upp på Ogge och höjde frågande ögonbrynen. ”Vad?” sa han. ”Man ser på dig hur mycket du älskar honom” Jag bände blicken från hans ansikte och stirrade med ett generat leende över läpparna ner i golvet. ”Och hur mycket han älskar dig” fortsatte han svagt och gav mig en lätt knuff med armbågen i sidan. En flammande röd kind reste sig högt på mina kinder och jag knep skrattandes ihop ögonen. Jag hade fortfarande inte riktigt smällt de tre orden som dansat ur hans mun, de orden som gjorde mig helt varm inombords. Jag vet inte riktigt hur många gånger jag bett honom att säga det igen, om och om igen. Och varje gång var som att jag hörde det för första gången om igen. Ögonen brände och orden fastnade i halsen samtidigt som ett fagert leende reste sig över mitt ansikte. Hjärtat dunkade hårt och fladdrande fågelvingar flög runt i min mage. För det känns så overkligt, som en dröm. Som den bästa drömmen jag någonsin drömt och jag vill aldrig vakna igen. I samma sekund som de orden lämnat hans mun visste jag precis vad jag skulle svara. För självklart älskade jag honom, älskat honom sen natten i mitt stökiga sovrum. Tät intill varandra under mitt täckte, med vilt bultande hjärtan och flammande kinder. Men såklart hade jag puttat bort känslorna, låst in dom och kastat iväg nyckeln. Men på något sätt hade Felix hittat just den nyckeln. Min kärlek var ute, var helt fri och den var helt vild. Men även om allt kändes bra just nu var de små bekymmer som gnagde i mitt huvud, hur skulle hans fans reagera? Hur skulle det bli när vi kom hem? Hur kommer Adam reagera?

__

”Du är bäst, det vet du va?” Ett leende ryckte i mina mungipor och en varm känsla spred sig inom mig. ”Du har sagt det ett antal gånger ja” Jag drog fingrarna längst hans ryggrad innanför t-shirten och ett mjukt leende sprack ut över mina läppar. ”Men jag vill inte att du ska glömma det, att jag älskar dig” Han såg ner på mig och strök försiktigt tummen längst min käke. ”Och jag älskar dig också” Jag log. ”Så mycket så det får mig att bli yr” Han lämnade mjukt några fjäderlätta kyssar över min nacke samtidigt som en dämpad, välbekant melodi kom nynnandes ur hans mun. ”Jag trodde inte jag kunde älska någon så mycket” fortsatte jag. Ett öronbedövande tjut fyllde våra öron och jag sneglade frustrerat på den upplysta displayen på nattduksbordet.

20.01, Ebba;

När kommer du hem? Jag behöver dig mer än någon annan just nu.

Med rynkade ögonbryn och oroliga ögon skrev jag fort in ett svar och klickade på ’send’

20.02, Bella;

Vi flyger hem imorgon bitti. Vad har hänt? Är du okej?

20.02, Ebba;

Då kommer jag till Stockholm i övermorgon.

Jag är inte okej, jag är krossade och jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Jag hasade mig oroligt upp på armbågarna och stirrade stint ner på skärmen. ”Vad är det? Har det hänt något?” Jag viftade bort Felixs fråga och fortsatte stumt stirra ner på displayen i väntan på ett svar

20.04, Bella;

Ebba vad har hänt?

20.06, Ebba;

Oskar har gjort slut.

Distansen nu när skolan börjar igen kommer tydligen inte funka, i alla fall inte för honom.

Jag vet inte vad jag ska göra Bella.

Utan Oskar vet jag knappt vem jag är, och jag behöver dig för att lista ut det. 

20.08, Bella;

Jag kommer inte lämna dig, jag lovar.

_____

HEYHEYHEY.

Först vill jag ännu en gång säga tack så jätte mycket till alla som läser min 'bok' TACKTACKTACK, det betyder väldigt mycket för mig att ni läser & verkar tycka om det ni läser. Det gör mig verkligen glad. 

Lite drama i slutet nu dundunduuuuun. För er som inte riktigt kommer ihåg vilka Oskar & Ebba är så är det Bellas bästakompisar hemifrån. Och i know, i know det var inte ett så smart val att välja namnet Oskar när det redan finns två Oscar i boken menmen haha. Och jag hade tänkt ändra det, men då glömde jag bort vad jag valt för nytt namn och typ tappade bort mig såå ...

Sen får ni oxå i det här kapitlet se lite mer från Bellas sida hur hon känner för Felix & deras relation. Och jag önskar att jag hade en sån pojkvän aww.

JAG HOPPAS IALLAFALL NI GILLAR DET HÄR KAPITLET:*

PUSS

- Elvira