Mine - f.s

Kapitel 7 - Man slutar ju faktiskt bara nian en gång

Kapitel 7 – Man slutar ju faktiskt bara nian en gång

”Du vet väll att du är värre än Klara just nu?” suckade Ebba och rotade igenom klädhängarna i min garderob. ”Ingen kan vara värre än henne, det är omöjligt” muttrade jag lågt och gjorde en ful min innan jag lutade mig tillbaka på sängen med slutna ögon. Hon viftade med armen åt mig att ställa mig upp, tog ett stadigt grepp om mina axlar och föste mig mot toaletten. ”Vi ska vara i skolan om en halvtimme, snabba dig!” Jag suckade svagt, vred om låset på dörren och granskade klänningen på galgen. Jag drog pyjamaströjan över huvudet och lirkade frustrerat av klänningen från den svarta galgen. ”Well?” Kvittrade Ebba muntert från andra sidan dörren. ”Lugna dig” Jag drog klänningen över huvudet och slätade ner den en aning innan jag tvekande lyfte blicken mot spegeln. Klänningen var vit och slutade några centimeter över mina knäskålar, små silvriga detaljer som täckte den. Jag drog fingrarna försiktigt längst de silvriga detaljerna och log svagt. Perfekt. Mitt mörka hår var perfekt lockat i stora spiraler och hängde tungt ner över mina axlar, en fläta som Ebba kallat ’waterfall braid’ gick längst mitt huvud. Läpparna var en mörk nyans av röd, tunna sträck med eyeliner och svarta, långa ögonfransar. Jag slätade ner fållen innan jag vred om låset och puttade upp dörren. ”Gillar du det?” mumlade hon försiktigt och bet sig osäkert i läppen. Jag nickade flinandes och kastade armarna runt hennes kropp. Ett högt, öronbedövande tjut slank ur hennes mun och ekade i rummet. ”Du ser fantastisk ut” jag log tacksamt mot henne ännu en gång och pillade leendes med fållen. Man slutar ju faktiskt bara nian en gång i livet. På sängen låg ett par helt nya kritvita vans prydligt uppställda tillsammans med ett par guldiga örhängen och ett matchande armband.

09.47, Felix;

USA SOON BABY!

09.48, Bella;

Ahhhhh! I can’t wait! Varför engelska btw?

”Bella vi måste åka nu!”

”Ah jag kommer!”

Jag snurrade ett varv framför spegeln innan jag slätade ner klänningen och joggade ner för trappan. Axel och Ebba stod väntandes nedanför trappan redan helt klara med stora leenden på läpparna. ”Vart är Klara?” muttrade jag samtidigt som vi joggade ner för verandan och fram till bilen där Ebbas mamma otåligt väntade. ”Hon åkte med Matteus” suckade Axel och ryckte nonchalant på axlarna innan han slank in i baksätet bredvid mig. ”Exalterade?” Mia vred på sig i sätet och fokuserade den muntra blicken på oss. Jag nickade. ”Ebba sa något om att du skulle sjunga Bella .. Hade hon rätt?” Jag nickade och begravde naglarna i handflatorna i ett försök att hålla nervositeten borta. Påminn mig inte snälla. På något sätt hade musikläraren Torbjörn lyckats övertala mig att sjunga på niornas avslutning, inför hela aulan och inför varenda nia som slutade. Men dum som jag var hade jag sagt ja. Och efter tre veckors konstant övning med resten av eleverna som skulle uppträda hade dagen kommit, dagen då vi slutade nian och dagen då jag skulle sjunga för en fullsatt aulasal.

Jag lät händerna dansa över de kritvita tangenterna och där fingrarna sjönk ner frambringades ackord som fick gåshuden att sprida sig över mina armar. Jag skakade på huvudet med ett leende på läpparna samtidigt som jag ökade takten. Jag slickade mig över mina rödmålade läppar och lät den bekanta sångtexten dansa ur min mun. ”I’ve waited a hundred years, and I’d wait a million more for you” Min röst fyllde det stora rummet och ekade över den nu knäpptysta salen. Sorlet från de fullsatta raderna var borta. Skratten och rösterna hade lagt sig och alla fokuserade tyst blicken på mig. Nu kändes det verkligen som det bara var jag och pianot. ”Nothing prepared me for what the privilege of being yours, would do” Leende över mina läppar växte och jag slöt mina ögon medans jag lät mina mörkröd målade fingrar dansa över tangenterna och min röst dansade ut över rummet. ”If I had only felt the warmth within your touch, If I had only seen how you smile when you blush, Or how you curl your lip when you concentrate enough, I would have known what I was living for all along, What I’ve been living for.” Jag blåste bort en hårlock innan jag fortsatte sjunga. ”Your love is my turning page. Only the sweetest words remain. Every kiss is a cursive line, every touch is a redefining phrase. I surrender who I’ve been, for who you are, For nothing makes me stronger than your fragile heart. If I had only felt how it feels to be yours, then i would have known what I’ve been living for all along, What I’ve been living for. Though we’re tethered to the story we must tell,when I saw you, well, I knew we’d tell it well, With a whisper we will tame the vicious seas, Like a feather bringing kingdoms to their knees” Min röst dog ut och jag log ner mot pianot. Men jag reste hastigt på mig när applåder bröt ut i rummet bakom mig, Jubel och busvisslingar fyllde mina öron när jag stirrade ut över de bekanta ansiktena i publiken. Hjärtat som dunkat hårt i bröstkorgen genom hela låten hade lugnat sig och fingrarna hade slutat skaka. ”Det där är min Bella det!” Jag försvann skrattandes av scenen när jag hörde den bekanta rösten fyllda rummet och virade tjutandes armarna runt Torbjörn. ”Det där var helt .. helt magiskt” utbrast han euforiskt och klappade mig flertals gånger på armen. ”Det där va jätte bra!” En kort tjej med snälla rådjursögon och röda lockar som hängde ner över hennes axlar log svagt mot mig. ”Tack!” Jag log tacksamt och pillade med fållen på klänningen. Jag gjorde det, jag klarade det. Sittandes på en trästol bakom scenen lyssnade jag på resten av eleverna som uppträdde framför den fullsatta salen. Och varje person kom tillbaka med ett gigantiskt leende på läpparna och eufori i ögonen. Kroppar som skrek gallskrek och jublade av lycka. Jag visste inte om glädjen som dansade igenom luften var pågrund av att vi bara hade någon timme kvar på högstadiet eller om det var för att vi klarade uppträdandet på scen. Kanske en blandning av varje. Det kändes som dagen vi växte upp äntligen kommit, skitsnacket bland tjejerna slutade och freden mellan fiender la sig. Idag var alla lika mycket värda att ha en bra dag som alla andra. Tjejer i klänningar och fina frisyrer, killar i flugor och perfekt stylat hår. På något sätt kändes det ändå rätt sorligt, sorligt med tanken på alla minnen som bildats här under åren och alla kompisar man träffat. Tanken på att det var sista dagen på den här skolan med de här människorna, sista dagen innan alla sprids ut över hela landet. ”Vart bär du av nu då?” skrockade Torbjörn lågt och sneglade nyfiket på mig. ”Stockholm”