Mine - f.s

Kapitel 9 - So excited

Kapitel 9 - So excited

12.38, Bella;

Snart drar jag mot L.A. SO EXCITED.

Jag lät min blick dansa över den kryllande flygplatsen samtidigt som jag lätt trummade fingrarna mot bordet vi satt vid. Lyckiga familjer som gjorde sig redo för en efterlängtad semester, allvarliga affärsmän och kvinnor i blanka kostymer. Människor med bistra miner som just landat efter långa veckor i paradiset. Överlyckliga familjer som återförenades, eller som sa hejdå. Hög musik spelade i mina hörlurar och leendet på mina läppar var gigantiskt. ”Lycklig eller?” jag tittade oförstående på Axel och rynkade på näsan samtidigt som jag ryckte ut ena hörluren. ”huh?” han himlade med ögonen innan han vände tillbaka blicken mot mobilen på bordet. Jag lyfte försiktigt pappersmuggen mot läpparna och ett belåtet leende spred sig över mina läppar när den varma drycken rann ner för halsen. Pappa skrockade lågt åt mig över bordet och skakade sakta leendes på huvudet. Jag log brett. ”Jag är så exalterad, du förstår inte!” Jag vred mig på metallstolen och viftade exalterat armarna i luften. ”Du är ju fan störd” muttrade Basse lågt och skakade flinandes på huvudet. Jag visste inte om det var tanken på att träffa Felix imorgon eller om det bara var tanken på att jag snart var i USA. Förhoppningsvis Felix, för det är han jag är mest exalterad att få se. Jag skiter i stränderna, det varma vädret och shoppingen. Det är honom jag vill se. ”Okej seriöst nu” sa Axel och lutade sig tillbaka i stolen med korsade armar. ”Är du kär i Felix?” Ett stort, roat flin lekte på läpparna och nyfikna ögon stirrade tillbaka på mig. ”Jag är inte kär i Felix!” Gnällde jag högt och fingrade frustrerat med håret.

12.49, Felix;

OH HELL YEAH, Saknar dig o killarna tycker det ska bli nice att träffa dig.

12.49, Bella;

Saknar dig med Sandy, tycker det ska bli jätte roligt att träffa dina pojkvänner;)

Nu ska jag göra mig redo för att stiga på planet mot USAAAAAA. Vi hörs Sandyman.

 

Med en öppen bok i händerna och kinden lutad mot den svala rutan stirrade jag leendes ut över de vita molnen utanför fönstret. Efter många om och men hade jag fått fönsterplatsen, och Sebastian var inte lycklig över det. Allt kändes så fridfullt, kanske med tanken på att hörlurarna stängde ut allt ljud från resten av passagerarna på det stora planet. Efter bara en timme på planet hade jag tröttnat på att höra den lilla, gnälliga rösten från barnet några rader bak och tryckt in hörlurarna med musik spelandes på nästintill högsta volym. Så fokuserad på vad som hände utanför fönstret och landet många, många metar under planet som flög högt upp i luften hade jag knappt vänt en enda sida i boken, kanske tre eller två. Så fascinerad över färgerna och formerna på marken, ställen jag aldrig besökt. Jag sneglade leendes på de två sovande gestalterna bredvid mig och smekte försiktigt bort en mörk hårlock från hans avslappnade ansikte. Pappa lyfte långsamt blicken från den öppna boken från andra sidan gången och log. Jag sjönk längre ner i sätet och lutade tungt huvudet mot Sebastians axel. Bara sova lite. Intalade jag mig själv. Bara sova en stund. Med ögonen stängda dansade mina tankar iväg mot drömmarnas väg och ett bekant ansikte dök upp i mitt huvud.

Med den extremt tunga resväskan dragandes bakom mig svepte mina glimmande ögon över den fyllda flygplatsen och ett stort leende sprack ut över mina läppar. Frånvarande följde jag långsamt efter de bekanta ryggtavlorna framför mig med blicken fortfarande svepandes över flygplatsen. ”När landar Felix och dom andra?” muttrade Sebastian lågt när vi satt ihop tryckta i taxin. ”Ah någon gång på eftermiddagen” mumlade jag frånvarande och fortsatte tyst skrolla igenom instagram.