Don't forget your mine - Steve Rogers

Del 32

Alex Stark
"Steve?" Så vi är tillbaka på avengers tower och jag har inte sett till Steve på hela morgonen. Ingen verkar vara i byggnaden. Inte någon.

Jag går runt här, men ingen verkas synas till.
"Nat? Bruce?" Ingen är här.

"Pappa?" Jag ser pappa nere vid köket. Han står med en ros i handen och ett papper. Vad är det här för något?
"Vad gör du? Vart är alla?" Pappa kollar på mig och ler. Han har en klänning i handen och ger den till mig.

"Okej Alex, byt om till den här och möt mig här igen." Han ger mig en ljusblå klänning som går till knäna.
"Pappa, vad är detta?" Jag tittar upp och ner på han och undrar vad det är han håller på med.
"Gå in med dig bara"
Jag går in i badrummet och byter om, klänningen är väldigt fin.

Jag går ut och pappa ger mig både lappen och rosen, han ställer sig åt sidan för att jag ska läsa lappen högt.
"Okej, du undrar säkert vad som händer, men du får vänta tills den sista lappen. Kommer du ihåg när vi träffades här, första gången. Eller egentligen inte första, men du förstår, första gången vi både visste vilka vi egentligen var. Det var första gången jag blev kär.
Följ nu med din pappa ut till bilen, och ta på dig den här ögonbindel
Din Steve.
Jag skrattar för mig själv, vad är det som händer. Pappa tar på mig ögonbindeln och leder mig ut till bilen.
"Snälla låt mig inte ramla"

Vi åker i bilen, på väg mot något. På något sätt är jag nervös. Vad har Steve planerat nu. Jag ser ingenting och jag försöker prata med pappa.
"Pappa, snälla. Ta av den här ögonbindeln"
"Ha tålamod, det kommer vara värt det i slutändan."

Plötsligt stannar bilen och pappa öppnar dörren åt mig, jag ställer mig stadigt på benen och väntar på att ta av mig ögonbindeln.
"Okej ta av dig den nu"
Det första jag ser är ett vitt ljus och jag öppnar ögonen sakta. Framför mig är lägenhetshuset, Steves lägenhetshus. Pappa ber mig att gå in, och det gör jag. Ensam. På något sätt är det skönt att vara här, men på andra sidan inte. Jag går upp till dörren där Steves lägenhet är. Det hänger en ros och en lapp.

"Så, det kan vara så att det är många dåliga minnen för dig här, men när jag tänker på detta stället så tänker jag på dig. Första gången du och jag var helt ensamma, första gången jag verkligen fick känna på ett liv med dig, och jag älskade det. Ta med dig rosen och gå ut igen. Du är snart där, puss
Steve"

Jag går ut igen med lappen och rosen, jag luktar på rosen och kramar om den.
"Nat?"
Nu står Nat där istället för papp, hon har på sig en svart klänning.
"Hoppa in i bilen" hon ler mot mig och jag mot henne.

Ett tag i bilen och vi är tillbaka i avengers byggnaden.
"Nat, vad är det Steve håller på med?"
"Lovar dig, du kommer inte bli besviken i alla fall."

Nat kör till garaget och hon öppnar dörren för mig, hon stannar bakom mig och låter mig gå in själv till träningsrummet. Jag ser ännu en ros och en lapp.

"Nu är du snart där, kommer du ihåg när du skadade dig här? Du var så arg på mig den dagen och allt jag ville var att skydda dig, men det blev bra tillslut. Jag fångade dig i mina armar när du svimmade till, och du log mot mig. Ditt leende som får mitt hjärta att hoppa ett extra slag varje gång. Förlåt också för att jag varit borta hela morgonen, behövde planer allt detta;)
Din Steve"

"Min Steve" jag säger det för mig själv, när jag ser en till lapp som ligger under."

"Gå till taket"

Jag tar lapparna och rosen med mig upp till taket, hela byggnaden är tyst. Jag går upp och ser ingen där. Det är mörkt där uppe. Men jag ser en bok ligga på ett bord. Jag tar upp den och kollar i den. Det är då jag inser att det är Steves sketchbok. Jag bläddrar i sidorna. Han har tecknat mig, mina ansiktsdrag och mina former. När jag ler, när jag är arg och frustrerad. Jag skrattar för mig själv när jag ser dem och en tår kommer. Men sen faller det ut en poloroidbild ut från boken, jag plockar upp den. Bilden är på när vi tog en bild när vi kollade på harry potter och Steve hade en massa popcorn i munnen, jag kollade på han och gjorde en grimas.
Det är en härlig bild med många minnen.

Min blick dras till en tv som börjar låta, upp på skärmen ser jag en video som spelas

"Tony, hur får jag på den här kameran." Steve ser bekymrad ut.
"Kolla så att det är en röd knapp som lyser" pappa kommer nu in i bilden och jag ser han peka mot kameran, jag skrattar för mig själv när jag ser mina två favoriter stå och tjafsa framför kameran på tvn.

"Den lyser, okej" Steve sätter sig ner i soffan och jag ser att han är nervös.

"Hej Alex, uhmmm lite nervös nu faktiskt"
"Men herregud, prata bara med kameran." Pappa hörs utanför kameran och han Steve skrattar till.

"Du är den personen jag ser upp till mest, du är en sån person som alla borde ha. Du fick mig att inse vad livet innebär, vad det går ut på. Enda sen jag kom tillbaka efter varit nedfrusen så var jag ledsen över allt jag missat. Men sen insåg jag att det var det här som väntade på mig, och alla 70 år jag spenderade i isen var värt det, fast jag skulle inte göra om det igen." Han skrattar och jag skrattar med han även fast han inte kan se mig eller höra mig eftersom det är inspelat.

"Jag vill inget hellre än att få spendera all min tid med dig, aldrig vara ifrån dig och aldrig släppa hoppet om dig. Du är den personen jag bara älskar så mycket att jag skulle göra allt för att visa det för dig. Jag vill inte och kan inte leva utan dig.
Jag älskar dig Alex Stark." Han ställer sig upp och försöker stänga av kameran.
"Tony, hjälp mig." Tony kommer in i bilden och skrattar, han vinkar åt kameran innan han stänger av.
"Hej Alex!" Sen blir det svart på skärmen.

Jag torkar bort mina tårar som fallit ner och jag håller fortfarande Steves bok kramades i mina armar.

"Så, med detta sagt." Jag vänder mig om och ser Steve stå där med en svart kostym. Hans hår är fixat och jag ser att han har ansträngt sig. Jag ler mot han och mina tårar fortsätter falla ner.
"Steve!" Jag springer fram till han och ger han en kram.

Han ställer sig plötsligt ner på ett knä och rotar i sin ficka. Jag står där med öppen mun och kollar ner på han.
"Steve..."

"Alex Maria Stark, du är den finaste vackraste människan jag träffat, vill du göra mig till världens lyckligaste man och gifta dig med mig?"
Han tar tag i min hand och jag står där chockad. Min kropp rusar av glädje och kärlek. Jag ler och gråter medan jag säger:
"Du gör mig världens lyckligaste, så klart jag vill gifta mig med dig Steve."
Han ställer sig upp och omfamnar mig, vi båda skrattar och jag gråter av glädje. Han tar tag i mina kinder och kysser mig.

"Jag älskar dig."
"Och jag dig."

"Tur att din pappa sa ja." Steve tittar på mig och ler.
"Frågade du pappa om du fick gifta dig med mig?"
"Ja, blev överraskad när han var positiv mot det." Han ler och slänger ena armen över mig.
" Jag också"

Steve tar mig in i byggnaden och jag kollar ner på min ring på fingret, det är den mest finaste ringen jag sett. Jag kollar upp på Steve som håller mig runt midjan medan vi går mot vardagsrummet.

"Steve, varför är det så mörk-"

"Suprise" Pappa och Pepper och alla avengers hoppar upp från gömställena och skrämmer mig.
Jag går fram till alla och kramar dem. Detsamma gör Steve.
"Vad gör ni alla här?" Frågar jag.
"Vi visste att du skulle säga ja, så jag har planerat detta länge nu. Förresten när får jag mina barnbarn?" Pappa kramar om mig och kramar Steve också. Steve ställer sig bredvid mig med armen runt om mig.
"Pappa, inte visste jag att du skulle vilja ha några barnbarn?"
"Nej nu när jag tänker, vill inte ha någon mini Steve som springer omkring här, Men en mini Alex funkar." Han får oss båda att skratta och jag kollar upp mot Steves ansikte som kollar ner på mitt.

"Tack." Säger jag
"För vadå?"
"För att du är du och att du ledde mig till den här stunden just nu." Han kollar på mig och kysser min panna.