Don't forget your mine - Steve Rogers

Balkongen

Plötsligt vaknar jag upp i min säng

- Alex, är allt bra där inne? säger pappa

Jag måste ha drömt allt, men hur kom jag upp hit, till mitt rum? Jag ställer mig upp för att gå och öppna dörren för pappa.

- Hej gumman, har du fixat i ordning allt nu? 

- Nej, har lite kvar, jag råka somna faktiskt, säger jag och skrattar

- haha du måste sova och få tillbaka krafterna ju, säger pappa och ger mig en kram.

-Pappa?

-Ja?

- Vem var det som visa upp mig till mitt rum?

- Steve gjorde det, sen kom han tillbaka ner snabbt efter det, han sa att du var väldigt trött.

- Jaha, men pappa jag behöver fixa lite nu, säger jag

Pappa går ut ur rummet och stänger dörren efter sig. Jag förstår inte, hur kan jag ha dröm det där om Steve, gud vad pinsamt. 

Bredvid mig står en flyttkartong med mina saker i. Jag ställer den vid det stora fönstret i mitt rum som visar den stora vyn på hela NYC, det lyser fint över hela staden. Jag kollar upp mot balkongen och där står Steve med ett glas whiskey i handen, jag bestämmer mig för att gå dit. Jag går upp mot balkongen och han stor och hänge med händerna över räcket med ryggen mot mig. 

- Hej, säger jag med en blyg röst

Han ser chokad ut

- Hej Alex, säger han tillslut

- Vi behöver nog prata Steve

- Ja, tror det också, säger han.

Jag ställer mig bredvid han och han erbjuder mig hans glas. Jag tackar nej. Han vänder sig mot mig och kollar mig i ögonen.

- Alex, jag visste inte att du var Tonys dotter, jag visste inte att du var 18, inte heller att du var en avenger. Det som hände på lägret borde inte ha hänt, jag borde ha låtit dig va.

- Steve, jag förstod ingenting. Du bara försvann, inte visste jag vart du var eller hur du kunde bara försvinna så.

Jag börjar bli irriterad och det hörs på min röst, jag ställer mig lite längre bort för att inte få ett utbrott på han. 

- Alex det var inte jag som ville hålla på med dig!

- Var det inte du Steve??! Vem var det då?

Han kollar på mig och höjer rösten och blir arg.

- Du förstår väll att jag fick sticka där ifrån för att inte bli intresserad av någon, kan du fan inte förstå mig bara. Jag är inte en vanlig grabb, jag är en avenger som kan göra någon illa. Vafan det enda jag ville var att sticka där ifrån dagen efter för att inte utsätta dig för nån fara. 

- Du måste förstå mig, du lämnade mig bara där i tältet den kvällen, du vet fan ingenting vad som hände när du lämnade mig där. Vad jag blev utsatt för. 

Jag börjar få gråten i halsen och jag försöker torka bort mina tårar snabbt. Jag kollar bort för att inte få ögonkontakt med Steve. Han går fram till mig men jag backar för att inte visa mig svag.

- Alex.. vad var det som hände?

- Det spelar ingen roll nu, du stack ändå, du lämnade mig där i tältet när det var kallt och regnade ute. 

Jag blir irriterad och arg och skrek på han.

- Alex säg nu bara

- Okej, Jag blev våldtagen och slagen av 2 män! jag skriker ut vad jag säger.

Steve kollar på mig och plötsligt tar han tag i min hand och drar mig mot han. Han ger mig en kram och jag gråter ut i hans axel, han klappar mitt hår och försöker få mig att inte gråta mer. Han omfamnar mig bra och jag känner mig liten i hans armar. Hans perfekta kropp som trycks mot min.