Don't forget your mine - Steve Rogers

boxning säcken

Jag sitter i mitt rum, ledsen och arg. Plötsligt knackar det på dörren.

- Får jag komma in?

Någon öppnar dörren och det är Peter. Han sätter sig bredvid mig, han försöker lägga sin hand på min rygg men jag vänder mig bort. 

- Du vet att jag finns här om du vill prata Alex, säger Peter.

Jag kollar på honom och lägger mina händer i ansiktet och brister ut i gråt. Han tar snabbt tag i mig och omfamnar mig i en stor kram.

- Jag förstår inte, jag är och var redo, säger jag med gråten i halsen.

- Jag vet Alex, jag röstade på att du skulle med, även om jag inte känner dig så bra så vet jag att om man är Tony Starks dotter då är man bra, säger Peter och skrattar.

Han får mig att skratta också, jag torkar bort mina tårar och tittar upp på han. Jag kollar in i hans bruna ögon och ler. 

- Tack Peter, jag behövde det här.

- Alex du vet att du kan alltid komma till mig om du är ledsen, du ska inte behöva sitta själv här inne, säger han och ger mig en klapp på axeln.

Peter reser sig från sängen och ska gå ut ifrån mitt rum, han kollar en extra gång på mig och ler. Sen försvinner han ut till korridoren. Han fick mig på bra humör och sen kom tanken tillbaka till Steve, hur kunde han efter allt han vet att jag har varit med om. Men jag ska inte fokusera på han nån mer, jag ska inte visa han min uppmärksamhet, om det är det han vill. jag tar på mig mina träningskläder som är i blått, jag ska möta Nat ute på träningsbanan. Jag behöver få ut min ilska.

Jag går ut från korridoren och går ner till träningsbanan, där står Nat och väntar på mig med en boxningssäck. Träningsbananen är utomhus på en stor asfalterad yta, det finns även en stor låda med massa redskap i.

- Är du okej tjejen? frågar Nat.

- Jag ska ge järnet idag, svarar jag Nat och ignorerar hennes fråga.

Hon ger mig boxningssäcken och jag hänger upp den, jag slår och slår. Det enda jag tänker på är hur han kunde, hur han kunde efter allt.

- Alex! lunga ner dig, säger Nat med en orolig ton.

Jag lyssnar inte och kör vidare. Plötsligt så slår jag så hårt att min ena hand har spruckit upp.

- Fan! säger jag och kollar på min hand.

Det är ett stort blodigt sår, jag har inte ont, adrenalinet gör så att jag inte känner något.

- Alex, vad håller du på med, gå in till träningssalen och plåstra om det där, säger Nat och tar ner säcken.

Jag går in till träningssalen, jag ser inte nån förbandslåda någonstans. Jag håller för mitt sår så att det inte kommer mer blod. Men så ser jag Steve, Steve som står och boxar på en säck med en vit t-shirt och beiga shorts. Svett rinner ner för hans panna och han torkar det med sin tröja, hans magrutor syns för en kort sekund och jag kan inte annat än att tänka på hur snygg han är just nu. Jag skakar av mig tanken och letar vidare. 

- Alex?

Plötsligt ropar Steve på mig, jag står med ryggen mot och letar efter lådan. Det ända jag kan känna är massa blod som droppar från min hand.

- Alex? Vad gör du här?

Han fortsätter ropa och jag vänder mig om, han är på väg mot mitt håll. Jag börjar känna mig yr och snurrig, jag ler lätt mot han och vinglar till. Han ser ner på min hand och det droppar massor med blod så att hela min hand är full med en tjock röd färg.

- Alex, vad har hänt?

Han tar tag i min hand. Jag känner mig väldigt yr ock vinglar till och mina ögon slocknas. Steve gör en snabb reflex så att jag inte ska hamna på golvet, jag hamnar i hans armar. Jag känner hans våta hud.

- Hallå?! säger Steve

Han lägger mig på golvet och försöker få mig att reagera på hans tilltal.