Don't forget your mine - Steve Rogers

Våningen

Mörker. Inget annat än mörker som täckte henne som en stor filt. Alex rörde sig och vred på sig för att hitta ljus någonstans. Men hon var fångad. Hon kunde inte andas, andningen blev tyngre och stressigare. Hon försökte skrika men inget kom ut.

Alex!! 

Mörkret ropade efter henne.

Alex!!

Nu är det mörkret som tar henne.

Alex!

Mitt bland ett hav av sprängt berg och sten slänger jag mig upp när jag hör rösten. Helt svettig och andfådd vänder jag blicken framåt där en orolig och smutsig Steve står. Hans händer är vid mitt ansikte och han sitter på knä. Aldrig har jag sett han så orolig och stressad. Hans andning gör det tydligt att han är stressad. När han ser att jag öppnar ögonen så ser jag ett leende på läpparna av lättnad.

- Alex? Är du oskadd? Vi måste få dig till Bruces labb, säger Steve och omfamnar mig som jag aldrig har blivit omfamnad förut. Hans bröstkorg mot mitt, hjärtat slår så hårt att det känns som att Steves hjärta ska hoppa ut.

- Steve, kolla på mig. Jag är oskadd allt är bra, jag mår bra. Jag tittar på han men han tittar bort. Med tårar i ögonen så tittar han tillbaka på mig.

- Alex, jag trodde jag hade förlorat dig.

- Steve, du blir aldrig av med mig, säger jag och båda skrattar.

Steve hjälper mig upp för att sedan hjälpa mig till Bruces labb där pappa redan har gått. Steve berättar att det var inbrott i byggnaden och att dem måste ha släppt lös en bomb på min våning, säkert för att bli av med han. Men dem visste inte att jag fanns där, eller att jag var en del av Steves liv. Hela vägen till labbet blir jag buren av Steve i hans armar.

- Steve, du behöver inte bära mig hela vägen, säger jag och kollar upp på han.

- Du är lika lätt som en fjäder, säger han och ger mig en puss på pannan innan vi anländer till Bruces labb. I hörnet står pappa, han springer fram till mig med öppna armar för att visa sin kärlek. Genast så säger han åt mig att lägga mig på britsen för att undersökas. 

- Pappa, jag är okej. Seriöst. säger jag men pappa vägrar att lyssna.

Under tiden så står Captain america vid dörröppningen för att inte släppa hans syn från mig. Känner mig nästan övervakad av han, men jag förstår. Han vill bara skydda mig. Bruce tar massa test och röntgar mig.

- Pappa?

- Ja gumman, säger Tony.

- Vilka var dem, personerna som gjorde inbrott? säger jag och Steve och Pappa tittar på varandra och nickar.

- Älskling, det är HYDRA, dem är tillbaka, dem vill hämnas på Steve och.... mig.

- HYDRA? HYDRA som du Steve kriga för under 40-talet? säger jag

- Aa, dem har blivit mer kraftfullare och är ännu mer utrustade med vapen och folk. Dem vill komma åt mig och dem andra, säger Steve. 

Det enda jag kan tänka på just nu är när han säger att dem är kraftfullare är hur jag kände mig där uppe, kraftlös, livlös. Inga krafter eller förmågor. Hela livet har jag trott att jag har haft krafter, det är vad pappa har sagt till mig.

- Pappa, snälla säg till mig att du inte har ljugit för mig, säger jag med tårar i halsen.

- Alex? Ljugit om vad? säger han

- Pappa, jag har och kommer aldrig att bli en avenger, du har ljugit för mig i hela mitt liv att jag har krafter, men hela du är en lögn, du har LJUGIT för mig hela livet. jag har till och med gått på träningsläger för att bli en avenger.

- Alex, jag visste inte vad jag skulle göra. Du har alltid trott det och jag tänkte att det var det bästa. Du har drömt om att vara en avenger så länge, att va en av oss. Jag lovar dig hjärtat att du fortfarande kan vara en avenger, Nat och Clint kan träna dig till att bli en agent. Jag vill inte såra dig. säger han

Hela livet har varit en glädje, då jag fick reda på att jag hade krafter. Men nu är dem plötsligt borta. Nu är jag bara.... en vanlig tjej. Hur ska jag skydda mig nu. Tårarna rinner ner för kinderna och jag kan inte dölja mitt ledsna ansikte för någon. Jag ser att Steve kommer närmre.

- Alex, allt kommer bli bra. Steve tar tag i min hand och jag ger han en kram. " jag kommer skydda dig" säger han.

Inte än vet någon om mig och Steve. Det är inte dags att berätta.

- Alex, dina provresultat. Tony tar ifrån papperna ifrån Bruces hand och Bruce tittar snett på Tony för att sedan mumla något för sig själv.

- Brutet lårben och brutet revben, säger tony och tittar på mig med en bekymrad blick. Som om inget kunde bli värre så hände det här. 

Hur ska jag kunna ta hand om mig själv när jag har massa brutna ben i kroppen. Steves våning är förstörd och jag kommer vara ensam.

- Tony, säger Steve och visar han ut för att prata med han. Dem kommer tillbaka efter en stund.

- Alex, eftersom Steve inte har någonstans att sova och vara så får han flytta in i din våningen så länge, också för att ta hand och hålla koll på dig. Men inget annat än det. Säger pappa och tittar på mig och Steve, vi börjar skratta och våra blickar stannar på varandra och vi ler. Även om allt är åt helvete nu så får jag i alla fall spendera tid med Steve.