Don't forget your mine - Steve Rogers

Lunch

Alexs perspektiv

Det enda jag kan tänka på är hur vi ska berätta för pappa, hur jag ska berätta att jag är tillsammans med Steve, en 29 årig man, och jag är ju 19. Men jag känner mig inte som 19, jag känner inga gränser mellan mig och Steve. Han är allt jag har letat efter och allt jag behöver, så åldern spelar inte en sån stor roll i det stora hela. Eller, vi får ju se hur pappa reagerar, jag tänker att Tony Stark är inte den pappan som kommer bli glad över att sin dotter har hittat en man som hon är kär i. Jag har alltid varit pappas lilla flicka, han har alltid tagit hand om mig, han och Pepper har uppfostrat mig. Jag har inte ens gått i en riktig ordentlig skola, just nu hade jag säkert gått på college. Men jag tränade för att bli en avenger, det skulle bli mitt jobb. Men det sket sig ju. Vad ska man göra nu? Jag har inga jobb erfarenheter.  

Skrammel och höga ljud gör så att jag tänker på annat. Steve ska flytta upp till hans våning idag, den blev tydligen klar idag och det är dags för han att flytta ut. Känns konstig att jag inte kommer ha han bredvid mig i sängen på kvällarna. Någon jag kan sträcka ut min hand vid och han tar tag i den för att visa att han är där, nej men inget sånt mer nu. En sak till. Han har köpt en lägenhet i Brookyln. EN LÄGENEHET. Han vill tydligen ha en där så han kan tänka på annat ibland. Och hans hem här i avengers tower ska vara när han är på uppdrag eller om han bara känner för att sova här. Han vet inte om att jag vet om detta än, jag fick höra ifrån Nat. Inte ens min egna pojkvän vågar säga någonting till mig. Jag får höra det från min bästa vän istället.

- Ska du med upp och hjälpa mig? jag hör en mans röst som avbryter mina tankar när jag står i köket på min våning.

- Nej, säger jag till Steve som frågade mig frågan. Jag tänker inte följa med upp och låtsas som att jag inte vet någonting. Jag får en konstig blick av Steve som skakar på huvudet och går fram till mig för att ta tag i mina höfter och vända min kropp mot hans.

- vad är felet? säger Steve och jag tar bort hans händer ifrån mig och vänder mig mot spisen igen. Hur kan han ens fråga den frågan, hur kan han ens stå där och inte nämna något om hans lägenhet. Jag tar ett djupt andetag och jag ser Steve som står bakom mig och har händerna på sidan av hans höfter för att vänta på att jag ska vända mig om. 

- Hur kunde du inte berätta, du ska lämna mig här. Säger jag och har inte vänt mig om än. Jag känner Steves andetag i nacken på mig och hans hand på min rygg. Jag vänder mig om för att möta hans blick, dem blåa ögonen som gör mig svag varje gång. Han tittar ner på mig, som han brukar göra för jag är kortare än han. Han tar tag i mina händer.

- Hjärtat mitt, jag ska inte lämna dig. Det är något som har hänt, det är därför jag måste skaffa ett annat ställe så länge. Dessutom så är det här bra för både dig och mig, du vet, vi kan ha ett ställe där vi kan vara ensamma. Säger Steve och jag ler för att jag vet vad han menar. Men det gulligaste va allt är att han säger att det är vårt ställe, vårt. Gud, hur kan den här killen vara min. Jag tar tag i hans händer och drar in han för en kram. Mitt ansikte vilar mellan hans axel och huvud.

- Vad menar du med att det är något som har hänt, är du i fara? Frågar jag och drar mig ifrån hans kram för att titta upp på hans ansikte. Han undviker att möta min blick vilket gör att jag tar mina händer på hans ansikte och riktar det mot mitt.

- Steve?

- Alex, jag är inte i fara, jag behöver bara ett annat ställe för att ha mer tillgångar, att ha mer plats att röra mig på så att inte HYDRA vet att jag är fast här hela tiden. Säger Steve och jag väljer att lita på hans ord. Jag tittar upp på han och ger han en puss på kinden för att sedan gå till hissen.