Bakom skalet

På god väg ut

Mitt hjärta slog allt snabbare och snabbare, jag blev rädd. Det kändes som att ingen av läkarna såg mig, ville de inte nyss att jag skulle komma hit? Om mamma dog nu, vad fan skulle hända då? Vad har hänt med henne? Var det livshotande? Hur orolig skulle jag vara? Så många frågor som jag skulle vilja fråga dem, men alla var upptagna med sitt och om jag avbröt så skulle det kanske påverka mamma. In klev en äldre dam i läkarkläder som genast tittade på mig.
"Amanda Eriksen?"
"Ja."
Jag nickade.
"Ja, det är jag."
"Följ med mig."
Vi gick ut ur rummet som jag egentligen inte ville lämna, jag kollade bak på mamma tills dörren hade stängt. Jag höll Erik hårt i handen.
"Din mamma har fått en stroke, den orsakades av en blodpropp i ett blodkärl. Hon upptäcktes av hennes arbetskamrat, risken är att det var för sent. Det är väldig svårt att säga vad som kommer hända, det kan vara livshotande men chansen att hon klarar sig är också stor. Det enda vi kan göra just nu är att vänta. Anledningen till att vi ville att du skulle komma hit är för att det kan vara den sista gången du får se din mamma levande, men som sagt; chansen för överlevnad finns absolut."
Hur kunde hon låta så lugn? Ett liv stod på spel. Min mammas liv. Det här kunde vara den sista gången jag fick se henne. Hon hade alltså gått till jobbet ändå, senare? Var det mitt fel om hon dog? Hennes kollega kanske hade upptäckt att något var fel tidigare om mamma inte hade tagit ledigt på morgonen?
"Jag förstår om du är i chock just nu. Om det är någon som bör veta vad som har hänt din mamma så kan det vara bra att ringa, men med det får du naturligtvis göra som du vill. Ta ett glas vatten och sätt dig ner, försök att slappna av lite."
Hon var så irriterande. Egentligen så kanske det inte var hon, utan situationen som gjorde henne irriterande men jag struntade i det.
"Ett glas vatten räddar fan inte min mammas liv." sa jag till henne utan att riktigt tänka mig för.
"Nej, det är klart."
Hon blev inte arg i alla fall.
"Men du?"
Hon letade upp min blick.
"De gör allt de kan. Jag lovar."
Jag tittade bort igen.
"Vi återkommer så fort vi vet något mer. Säg till om du vill eller undrar något."
Kvinnan vände sig om och gick iväg. Erik tittade på mig.
"Shit. Hur är det?" frågade han vänligt.
"Förjävligt, vad tror du?"
En del av mig ångrade min stöddighet, men vad tusan, han hade frågat hur det var precis efter att jag fått berättat för mig att min mamma hade fått en stroke. Vad förväntade han sig liksom? Han ville väl vara snäll och det uppskattade jag. Jag höll honom fortfarande i handen. Om det hade varit Adams så hade det känts en aning bättre, men Erik var väldigt bra han med. Bäst hade det känts om det var mammas.
______
Jag svepte bort en tår som hade nått ner till mitt kindben. Jag låg lutad mot Eriks bröstkorg och kunde tydligt höra hans hjärtslag. Efter att några till trillar ner och blött ner hans tröja så insåg jag att det var hopplöst, satte mig upp ordentligt på bänken och begravde istället mitt ansikte i mina händer. Tårarna fick blöta ner dem hur mycket de ville för jag brydde mig inte längre. Det enda jag brydde mig om just nu var min mamma, inget annat. Erik klappade mig på ryggen. Vi hade suttit på bänken i ungefär en halvtimme utan att ha hört något från läkarna, jag var extremt orolig. Jag stirrade ut i luften och trodde att jag inbillade mig när jag såg Adam komma närmare och närmare bänken vi satt på, ända tills han stod framför oss och la sin hand på min axel. När han lyckats fånga min blick frågade han:
"Vad är det som har hänt egentligen? Jag hörde att du och Erik åkte till akuten för något med din mamma. Jag tänkte att det var min tur att stötta dig och ge dig sällskap på sjukhuset."
Jag torkade bort några tårar till innan jag reste mig upp.
"Vänta lite. Först måste jag bara..."
Jag sträckte ut armarna och la dem runt Adam, han kramade mig tillbaka. Jag la mitt huvud på hans axel och blötte ner hans tröja istället. Nu var det han som försiktigt klappade mig på ryggen. Det blev lite guppigt med tanke på mina häftiga inandningar, sådana som man ofta gör när man gråter. I flera minuter stod jag där, kramandes honom och lutandes mot hans axel. Till slut släppte jag honom och kollade in i hans ögon.
"Min mamma...har fått en st...en stroke."
Min andning avbröt mig flera gånger, men jag fick till slut ur mig det.
"Oj, vad läskigt! Vet de om hon klarar sig?"
"Nej vi har inte hört något än, men..."
Jag avbröts av samma kvinnliga läkare som tidigare berättat för mig vad som hade hänt med mamma.
"Förlåt, jag tänkte bara berätta för dig att det ser mycket lovande ut. Det verkar som att din mamma kommer att överleva, dessutom med inte allt för stora konsekvenser."
Hon log stort, ett leende vilket genast smittade av sig på mig som nästan hoppade av glädje. Både Eriks och Adams läppar pryddes också av ett äkta, glatt och lättat leende. Jag kramade om Adam hårt innan Erik kom fram och kramade mig, även han.
"Gud, vad skönt! Jag är verkligen superglad för din skull, Mandy." sa Erik.
"Jag med. Jag vet hur det känns, shit vad lättad jag blev nu!"
"Ja, jag vet inte ens vad jag ska säga, jag är bara så sjukt glad!" sa jag och torkade bort en tår som precis lämnat min ena ögonvrå och som bestod av 100% lycka.
Adam lutade sig fram, efter att ha lagt armen runt min midja, och kysste mig mjukt på läpparna. En välbehövlig kyss som jag väntat på länge.
______
Mamma hade fortfarande inte vaknat upp, jag skulle spendera natten hos Adam. Sjukhuspersonalen hade föreslagit att jag skulle sova där men det var verkligen inte ett alternativ. Jag skulle aldrig övernatta på ett sjukhus. Någonsin. Det luriga leendet jag fick av Erik när Adam sa att jag kunde sova hos honom tillät mig att slå Erik, lagom hårt, på armen. Både jag och Erik visste att Adam inte förväntade sig något sånt efter allt det här. Vi stannade på sjukhuset till klockan sju, läkarna passade även på att undersöka min fot. Kryckorna var kvar på fotbollsplanen, förmodligen borta vid det här laget, så jag fick istället betala för dem. Jag skulle börja belasta den så mycket som jag kunde, vilket jag redan gjort ett tag, den skulle vara bra inom någon vecka.
______
Jag kramade om Adam hårt för att inte trilla av mopeden. Vinden hade förstört min frisyr totalt, kylan hade fått mig att rysa. Det var mörkt ute, men gatlyktor och trafikljus lyste upp staden. Jag tog ett djupt andetag, men började hosta av alla avgaser som hade blandats med den vanliga luften. Efter en stund var vi framme vid villan som Adam bodde i. Klockan närmade sig halv åtta. Vi klev av mopeden som han sedan körde in i garaget innan han låste den medan jag väntade vid husets dörr. Han gick upp för den lilla trappen och stannade när han kom upp, vi såg varandra i ögonen och det dröjde inte länge innan varken jag eller han kunde låta bli att le, leendena utvecklades till skratt. Han tog min hand som vid det här laget delade temperatur med en isbit.
"Oj, hjälp!"
Adam, vars hand var riktigt varm, blev förvånad av kylan och började skratta igen. Jag log tillbaka. Efter att ha tittat honom i ögonen en stund till så lutade jag mig fram och gav honom en lång, varm och mjuk kyss. Då, precis då, insåg jag att jag älskade Adam Henriksson. Jag älskade honom så sjukt mycket.
_________
Adams mamma, som jag tidigare hade träffat på sjukhuset när hans syster hade varit med om en bilolycka, bemötte mig med ett varmt leende och en kram. Pappan verkade inte vara hemma. Adam hade en 7-årig lillasyster också, hon var väldigt blyg, men vågade hälsa i alla fall. De tog inte upp vad som hade hänt med mamma och det var skönt, de förstod antagligen att jag bara skulle tycka att det var jobbigt, Adam hade förklarat för dem tidigare i telefon varför jag skulle sova över och att min mamma hade fått en stroke.
Middag åt vi uppe på Adams rum, jag var noga med att kolla till min mobil då och då ifall att de skulle ringa från sjukhuset. Jag skulle dit imorgon bitti. Wendy hade skickat ett sms, hon frågade om jag ville hänga på henne och "tjejerna" hem till henne. Hade hon inte fattat? Höll hon inte med? Vad var grejen med henne? Hon var precis som dem. Jag skickade bara några frågetecken som svar innan jag la ner telefonen igen.
Om jag för ett år sen skulle fått reda på att jag skulle sitta här med svenska-Adam som pojkvän, utan att vara vän med någon av tjejerna, utan att ha lagt ner 2000:- på shopping den här månaden och slutat med urringning ner till naveln, inte bokstavligt, och superpushup-BH så hade jag garvat, kanske tyckt lite synd om mig själv. Nu garvade jag och tyckte lite synd om mitt förflutna jag.
Jag var kanske inte helt ute ur skalet, men jag var banne mig på god väg.