Bakom skalet

Ånger

Michaels hand åkte långsamt upp och ner på min rygg, precis som den hade gjort många gånger förut. Jag torkade bort tårarna och lyfte upp ansiktet. Michaels blick mötte min innan han öppnade munnen för att säga något.
"Du skulle ha lyssnat på mig, Mandy."
Det enda jag kunde göra var att nicka och dra bort en droppe från kinden med min handrygg.
"Jag trodde liksom inte..." började jag men avbröts av min röst som var helt paj efter tårarna. Dessutom pratade jag en aning sluddrigt.
"Nej, jag vet." svarade han utan att ha hört resten av meningen.
"Vill du ha skjuts hem? Jag antar att du inte tänker köra själv?"
Återigen nickade jag och Michael hjälpte mig att resa mig upp. Med stöd av honom gick vi till hans bil och även där hjälpte han mig, det var svårt att komma in i bilen annars. Han gick runt för att komma till rätt sida och satte sig på sätet för att sen stänga dörren och dra på sig säkerhetsbältet. Han startade bilen som körde ut från uppfarten och vidare bort från Sannas hus.
"Du får berätta allt imorgon. Det är din skyldighet." sa Michael och drog lite på munnen.
"Jag lovar."
Resten av biten åkte vi i tystnad. Väl framme hos mig frågade han om jag ville ha hjälp in. Jag kände mig så liten och krävande, nästan lite taskig när Michael drog runt på mig överallt så jag sa nej, men han såg väl på mig att jag egentligen skulle behöva en axel att stödja mig på för han klev ändå ur bilen och hjälpte mig ut för att sen lägga min arm runt hans hals. Försiktigt gick vi fram till porten där jag drog fram hemnycklarna och låste upp. Vi tog några kliv in där vi ställde oss mittemot varandra. Jag sträckte mina armar mot honom till en början av en kram, en kram som Michael genast besvarade.
"Hoppas du klarar dig nu då."
"Jag klarar mig. Tack så mycket för all hjälp med skjuts och det." Fick jag ur mig.
"Det var så lite. Vi hörs imorgon!"
Vi vinkade hejdå och där stod jag i hallen alldeles ensam, trodde jag. Jag upptäckte att mamma stod en bit bakom mig med armarna i kors, tittandes på mig. Jag ryckte nästan till när jag fick syn på henne.
"Hej."
Mamma var kall i rösten och rörde inte en min i ansiktet.
"H..hej." sluddrade jag, men försökte att vara så tydlig i orden som möjligt.
"Och du har varit...?" frågade hon med samma kalla ton.
"Med några kompisar."
Jag försökte att dölja min fylla, men visste inte hur bra jag lyckades. Varför brydde hon sig helt plötsligt? Hade hon ens märkt alla andra gånger då jag kommit hem sent? Mamma klev en bit närmre och sniffade lite lätt med näsan.
"Usch! Fy, vad du stinker alkohol. Gå och lägg dig, jag vill inte se dig såhär." väste hon upprört och tog ett steg bak samtidigt som hon tittade bort.
Jag tog av mig skorna efter att jag hade satt mig på en stol som stod i hallen. Långsamt haltade jag hela vägen till mitt rum där jag nästintill kastade mig i sängen och drog täcket över kroppen innan jag somnade på några sekunder.
__________________________
Ångest. Huvudvärk, illamående och ångest. Vad fan hade jag gjort? Vad fan hade jag gjort? Jag gnuggade mig i ögonen, drog händerna över pannan och vidare ner över håret. Jag var så sjukt förbannad på mig själv. Jag hade ingen att skylla på, inte ens Erik. Jag hade ju låtit honom. Jag bidrog själv. Jag hade så lätt kunnat säga ifrån. Varför tusan hade jag inte gjort det? Jag var så jäkla korkad. Stackars, stackars Adam. Vad hade han gjort för att förtjäna det här? Han som alltid hade varit extremt snäll och gullig så att det både räckte och blev över. Jag var en hemsk flickvän. Hemsk. Jag vände mig om och begravde ansiktet i min kudde. Det fanns ingenting i världen som skulle kunna ta mig ur den här situationen. Jag hatade att det var så. Jag hatade mig själv för att det var så, för att jag hade satt mig i den sitsen.
________
Gårdagens klänning var fortfarande på och fruktansvärt obekväm. Jag tog av mig den för att sedan dra på mig en t-shirt som var några storlekar för stor. Håret som var stelt av hårspray svängde jag upp i en knut, och på mina fötter som var kalla, efter att ha legat utanför täcket hela natten, satte jag ett par tjocka sockor. Sunday mode.
Min röst var rätt så förstörd, jag drack en kopp te med honung i och harklade mig en hel del innan jag ens kunde prata ordentligt. Jag var allt annat än hungrig, så jag skippade frukost/lunch. Mamma var inte hemma, utan hade återigen åkt iväg till sitt himla jobb, säkert klockan sju i morse.
Efter ett tags samlande så bestämde jag mig för att ringa Adam. Jag kunde inte bara låtsas som om ingenting, det spelade ingen roll om han svarade eller inte. Han skulle säkert må lite bättre av att se att jag åtminstone försökt att få tag på honom, och jag med. Även om han skulle fortsätta hata mig så kunde jag säga till mig själv att jag i alla fall försökte. Efter ett djupt andetag tog jag upp min mobil och letade upp Adams kontakt. Ring.
Signal
Signal
Signal
"Välkommen till Telenors röstbrevlåda som tillhör 07367..."
Med en djup suck la jag på för att sen ringa upp igen. Han svarade inte den här gången heller, men jag bestämde mig för att lämna ett meddelande.
"Hej Adam, det är Mandy. Jag fattar om du hatar mig just nu, men... Vi kan väl träffas bara ett litet tag och typ prata eller något? Åtminstone ringa. Snälla?"
Lite missnöjd över hur jag formulerade mig la jag ändå på. Jag stönade högt för mig själv över hur klumpig jag var. Kyssa Erik? Mandy Eriksen, årets klant 2014.
Klockan hade slagit tre när jag hörde min mobil ringa. Jag skyndade till mitt rum och kastade mig över telefonen i hopp om att Adam ringde. Men det var Erik.
"Hallå?"
"Tja, eehm.. Hur mår du?"
"Inte så bra. Bortsett från illamående och extrem huvudvärk så är det bara det som hände igår som får mig att...ja, må skit ärligt talat."
"Just det. Ehhm.. Jo, det var lite därför jag ringde. Vi... Vi var lite närgångna va?"
"Ja, vi kysstes. Eller ja, typ hånglade. Framför Adam. Han svarar inte på mina telefonsamtal eller sms, så..."
"Shit..."
"Mm."
"Herregud, förlåt. Jag vet inte ens vad jag ska säga, jag... Förlåt!"
"Det är lika mycket mitt fel. Men ändå, det känns bara så sjukt...dåligt."
"Jag fattar. Jävlar. Det var säkert jag som... Ja, förlåt. Jag var liksom full och allt, sen så...ja. Shit."
"Jag skulle vilja säga att det är lugnt, men fan... Nej. Det är som sagt inte bara ditt fel. Jag var också jävligt full och...klantig."
"Ja. Finns det något jag kan göra? Säg till i såna fall."
"Mm okej."
"Men du...vi ses."
"Ja det gör vi, hejdå."
Ännu en suck lämnade min mun och jag satt kvar på min säng och bara stirrade ut i luften ett tag. Ja, ända tills jag avbröts av ett till telefonsamtal som inte heller den här gången var från Adam. Det var Michael.
"Hej!"
"Tja! Jag håller vad jag sa, jag vill höra allt. Om jag ska kunna trösta dig eller hjälpa dig så måste jag ju veta vad som hände igår kväll. Om du minns alltså. Du var jäkligt...full."
Jag kunde höra ett litet skratt på andra sidan luren, efter att han hade sagt ordet full.
"Gud, jag vet. Jo, men du ska få höra. Innan jag börjar berätta; glöm inte att jag under hela den tiden var väldigt full. Jag hade aldrig gjort det här annars..."
In i minsta detalj förklarade jag vad som hade hänt. Hur Erik hade smugit in sin tunga i min mun, hur jag hade försökt stoppa honom efter ett tag, hur jag hade sett Adam gå därifrån osv. Michael hängde med och tyckte synd om mig samtidigt som han tyckte att det var oerhört klumpigt av mig.
"Jag vet, men... Adam. Han som alltid har varit så oskyldig och lojal. Han förtjänar så mycket bättre än mig, han förtjänar..."
"Mandy! Lyssna, du är underbar. Adam förtjänar visst dig. Och du honom. Du, och Adam också, måste inse att alla gör misstag. Alla. Och så är det bara. Även om det här var ett av de större..."
"Tack, men allvarligt talat så hade jag inte förlåtit Adam om jag hade sett honom kyssa en annan tjej. Även om alla gör misstag."
"Nej, det kanske du inte hade. Då får vi hoppas att Adam är smartare än så, om han går miste om en sådan som du så lär han inte vara så intelligent."
"Vad gullig du är, Michael. Tack så mycket för att du gjorde mig gladare!"
"Ingen orsak, håll mig uppdaterad om hur det går med allt."
"Jag lovar. Men Vi ses snart!"
"Absolut. Hejdå!"
"Hejdå!"
Michael. Han kanske var lite optimistisk ibland, men han muntrade upp åtminstone, och det kunde man inte klandra honom för. Jag tog en isglass ur frysen, mest för att trösta mig själv lite.
En bakissöndag som denna var oerhört seg och händelsefattig, det fanns inget speciellt att berätta om. Inte ett ord från Adam, dock några stycken från Sanna och Erik. Ångesten hängde med hela dagen, och skulle förmodligen fortsätta med det ett bra tag till. Mamma kom hem vid elva, men det visste jag bara för att jag hörde dörren gå igen efter henne och hennes fotsteg i trappen. Efter att ha tagit en välbehövlig dusch och ställt ett alarm så gick jag och la mig.
___________________________
Med ett ryck vaknade jag i mitt svala rum. Första dagen i september började med att mitt högljudda mobilalarm fyllde rummet med sina jobbiga toner. Det spelade ingen roll vilken signal man ställde in alarmet på, man hatade den lika mycket ändå bara för att man visste att man var tvungen att stiga upp när man hörde den.
Jag tvingade mig själv upp ur min varma säng, hur mycket jag än ville ligga kvar så visste jag att det alternativet inte existerade. Jag gick in i mitt badrum som var så ljust efter att jag hade tänt det att jag var tvungen att dra ner ljusstyrkan. För att vakna upp lite tvättade jag mitt ansikte med kallt vatten. Jag blev piggare, men jag ryckte till när vattnet nådde mina kinder. . En iskyla spred sig över hela mitt ansikte och gav mig gåshud. För att inte rent utav dö av köld så spolade jag händerna med varmt vatten ett litet tag. Jag gick återigen in på mitt rum för att byta om. Ett par svarta rippade jeans drog jag på mina ben innan jag valde ut en långärmad tröja som var åt det varmare hållet. Jag tog ut ett par vita ankelstrumpor ur min strumplåda som jag sedan satte på mina fötter. Jag struntade i att locka håret den här morgonen, utan satte istället upp mitt hår i en lös fläta som jag lät vila runt min högra sida av hals. Sminket skyndade jag mig att applicera för att sen försiktigt gå nerför trapporna och in i köket där, till min stora förvåning, en frukost stod framdukad. Jag tog en tallrik med mjölk och flingor, ett par mackor och ett glas äppeljuice innan jag gick in i matsalen, det var trevligare att äta där än i köket. Efter att ha ätit upp min frukost, det tog en liten stund så reste jag mig upp för att börja gå mot köket. När jag passerade vardagsrummet såg jag i ögonvrån att någon satt i en fåtölj och läste tidningen. Jag var tvungen att backa en bit för att kolla vem det var och om jag bara hade sett i syne. Mycket riktigt, i en av fåtöljerna satt mamma och sneglade i dagens nyehtsblad.
"Mamma? Vad gör du här?" frågade jag med en förundrad röst.
Hon tittade försiktigt upp från tidningen, läsglasögonen låg på hennes nästipp när svarade hon mig med ett lite snett leende på läpparna.
"Jag måste faktiskt inte jobba hela tiden. Vi har pengar så att det räcker ändå. Eller hur?"
Jag var alldeles chockad och det tog ett tag för mig innan jag sa något.
"Ja. Ehm... Jag har ju stukat foten och så, då kan jag inte köra bil, skulle du kunna...skjutsa mig?"
Jag var lite osäker på om det verkligen var rätt sak att säga just då, men jag kom inte på något bättre i stunden.
"Ja, det tror jag väl. Säg till när du vill åka."
Jag kände knappt igen henne, visst hade hon betett sig såhär innan men efter de här dagarna var det väldigt överraskande att hon gjorde det.
"Typ...nu?"
Mamma la ifrån sig tidnigen, tog av sig glasögonen och reste sig upp. Vi gick mot hallen där vi satte på oss våra skor och ytterkläder. Jag skippade klackskor idag. Jag hade haft tillräckligt besvär med klackar och den stukande foten dagen innan. Istället tog jag på mig ett par låga boots som jag bara hade använt ett par gånger tidigare.
___________________________
Erik petade mig på axeln med sin stiftpenna.
"Fattar du den här uppgiften?" frågade han och pekade på uppgift 376 i matteboken.
Jag skrattade lite innan jag skakade på huvudet och tittade bort. Efter att ha läst igenom uppgift 383 var det min tur att störa Erik med min penna. Han såg på mig med ett lurigt leende på sina läppar.
"Den här då? Förstår du?"
Erik kollade i min bok innan han uppgivet skakade på huvudet och skrattade. Jag började också att garva åt vår okunskap, ända tills Charlotte kom fram till oss med en spänd blick och en linjal i ena näven. Hon stod där ett tag innan hon tog luft för att prata.
"Vad är det som är så kul?"
Hon gav ifrån sig ett sånt där leende som lärare ler efter att ha ställt en sarkastiskt fråga. Typ "Är du färdig nu?" när man har pratat eller "Kan du inte berätta för oss andra vad som är så viktigt att säga så att du pront måste göra det mitt i min genomgång?". Ett leende med så lite glädje bakom att inte ens den mest lättroade människan på jorden skulle kunna ha roligt med den i kroppen. Ett sådant leende visade Charlotte Erik och mig.
Skrattet gömde vi bakom våra små flin när vi förklarade för vår kära mattelärarinna att absolut ingenting var kul. Hon höjde på ögonbrynen samtidigt som leende genast försvann från hennes läppar.
"Jaså? Jag trodde att man skrattade när man hade roligt?"
Både jag och Erik hade svårt att hålla inne våra garv och var extremt sugna på att säga något kaxigt efter hennes ironiska och löjliga fråga men nöjde oss med ett lagom uppkäftigt svar.
"Jaha, nej det har jag aldrig hört något om, men...tack för inspirationen Charlotte! Du har alltid varit en så bra förebild."
Det var Erik som sa det, och sättet han sa det på var otroligt seriöst, det lät som att han smörade för en kunglighet.
"Erik Gasslander! Skärp till dig! Annars så är det jag som ger dig en kvarsittning och försämrat betyg. Var tysta och räkna. Är det så svårt för er?"
Jag gav henne en sorgsen blick och nickade som svar på om det var så svårt för oss. Dock lite diskret, jag slapp helst kvarsittning. Med alla elevers blickar riktade åt oss började vi räkna igen samtidigt som Charlotte, med en förbannad rynka i pannan, lämnade den delen av salen som jag och Erik satt i.