Bakom skalet

<3

Klockan var strax efter två och jag och Adam satt och åt lunch, makaroner och köttbullar, standard.
"Perfekta makaroner! Inte alls som skolans... De behöver man dränka i ketchup för att de ens ska vara ätbara. konstaterade Adam
"Verkligen! Köttbullarna var inte heller så dumma."
"Mästerkockar, eller vadå liksom?" Vi skrattade.
Hemtelefonerna ringde och jag var snabb på att svara.
"Hallå, det är Amanda." svarade jag.
Det var mamma.
"Hej mamma...
Ja, vi har ätit frukost.
Och lunch.
Ja, mamma.
Vi mår bra, oroa dig inte.
Vi hörs, hej!"
Jag suckade medan Adam bara skrattade. Hans skratt och hans leende var det bästa som fanns. Jag smälte varje gång jag såg honom le.
Efter att ha plockat undan i köket, satte vi oss i min hemmabio och kollade på Transformers 2, både jag och Adam hade älskat den när den kom ut. Barnsliga? Kanske lite, men det gör inget.
Vi höll om varandra på en fatboy vi delade på under hela filmen. Återigen höll jag på att somna, men lyckades faktiskt att hålla mig vaken. Filmen tog slut, men vi låg kvar. Det var så sjukt mysigt att bara ligga i hans famn. Plötsligt ringde min telefon. Det var Erik igen.
"Förlåt!" sa jag, reste mig upp och svarade.
"Ja?" började jag. Lite oartigt, men det var ändå Erik jag snackade med.
"Snälla, säg inte att du fortfarande sur över tjejen jag träffade igår."
"Din kompis menar du? Jo, just det. Du som har så många nära tjejkompisar, Erik."
"Du och jag är ju bara vänner, eller hur?"
"Ja, det är vi. Och vänner talar väl sanning?"
Det blev tyst i luren ett tag.
"Vad menar du?"
"Allt jag vill är att du säger sanningen, so what om hon är din flickvän? Så länge du berättar sanningen så blir jag glad. Fattar du?"
Det blev återigen tyst. Han var extremt trögfattad.
"Förlåt..." mumlade han.
"Ursäkta, vad sa du?"
Visst hade jag hört vad han sa, men jag tog inget mummel som svar.
"Förlåt, Mandy. Jag är ledsen."
"Mm. Jag med, för jag trodde att vi var kompisar." Jag la på.
Jag la handen på pannan och tog några djupa andetag. Adam gick fram till mig, bakifrån, och la sina händer runt min midja samtidigt som han lät sin haka vila på min axel.
"Vad händer?" frågade han.
"Jag...jag vet faktiskt inte riktigt. Det var Erik som...ja."
"Han från festen? Ja, han verkade lite otrevlig faktiskt. I alla fall mot mig. Dig behandlade han som en ängel. Vad har hänt då?"
"Nej, vi har flera gånger varit på väg att bli tillsammans, men det har aldrig hänt. Sen typ en dag, gick han fram och bara kysste mig från ingenstans..." Jag berättade allt från början.
"Oj... Komplicerat, men jag fattar. Han verkar inte direkt som världens kap."
"Nej, det kan man inte säga..."
Erik ringde igen. Jag valde att inte svara den här gången. Jag hade fått den information jag ville ha. Adam tog upp min mobil.
"Får jag svara?" frågade han först på skämt.
"Ja, gör det, för jag tänker inte göra det."
"Adam." svarade han.
"Nej, det är Adam. Fast från Mandys telefon."
"Ja, just precis."
"Men jag hörde att du hade skaffat tjej, får inte hon skaffa kille då?"
Var jag och Adam tillsammans? Han kallade sig just för min kille. Var det bara för att reta upp Erik lite mer?
"Nej, det vill hon inte. Inte jag heller för den delen, hejdå."
Vi bröt ihop av skratt.
"Gud, vad sa han?"
"Han blev jävligt sur, han frågade om vi var tillsammans, jag sa ja och då blev han ännu surare."
Vi skrattade lite till, tills jag blev seriös
"Är vi det då?" frågade jag efter en viss tvekan.
"Tillsammans, alltså."
"Jag vet inte riktigt. Men vi kan i alla fall låta honom att tro det."
Erik skickade ett sms.
"Varför får du vara sur för att jag har tjej, när du har kille? Vem är det som ljuger egentligen?"
Jag svarade direkt.
"Därför att jag inte ljög om det."
Jag fick inget svar, men förstod att han hade läst det.
"Fan, vad glad jag är som har dig." sa jag och såg honom djupt in i ögonen.
Ögonblicket efter kysste vi varandra. Det kändes så otroligt bra. Efter ungefär tio sekunder smög hans tunga in i min mun, vilket förvånade mig, men jag lät min tunga vandra in i hans också. Hans ena hand låg vid min nacke, och den andra runt min midja.
Till slut var jag tvungen att sluta för att få luft.
"Wow." sa han tyst. Jag log.
Vi satt i min soffa och spelade Halo 4 tillsammans. Klockan var runt fem. Jag var helt säker på att jag skulle slå honom, men efter en riktigt jämn omgång så vann han över mig. Jag putade med underläppen för att visa min stora sorg.
"Neej! Vill du ha tröstpris?" frågade Adam med tillgjord röst.
Jag nickade samtidig som ett leende spred sig på mina läppar. Han lutade sig framåt och gav mig en kyss.
"Bättre?" frågade han och log.
"Liite..." Jag kollade ner mot golvet och log jag med.
"Nähä, vilka krav du har! Det är ju trots allt bara ett tröstpris." skämtade han.
Återigen lutade han sig fram och kysste mig, denna gång längre och med en aning tunga inblandat också.
"Nu måste det väl ändå kännas bättre?"
"Ja, nu känns det bättre... Men du kanske vill ha ett pris...?" Jag bet mig lite skämtsamt i läppen.
"Kanske det..." Han log hemlighetsfullt.
Jag förde honom tillbaka ner mot fatboyen, satte mig gränsle över honom och gav honom en kyss, som utvecklades till hångel. Han la sig ner och hånglet fortsatte. Hans tunga, som masserade min, var fantastisk. Han smekte mig i nacken och ner över ryggen.
"Mer än så får du inte, jag hoppas att det räcker." skojade jag.
"Absolut, det var underbart!" Vi skrattade.
Min mobil ringde igen, displayen visade ett nummer jag inte kände igen, men jag svarade ändå.
"Hej, det är Amanda."
"Hej, Mandy! Det är Michael."
"Jahaa, hej!"
"Du, känns det bättre idag? Jag såg dig inte i skolan, så jag blev lite orolig."
Det var gulligt att han var så omtänksam, och skönt att veta att vi bara skulle stanna som kompisar.
"Alltså, nu är det bättre. Men det var värsta dagen igår. Och värsta natten... Jag var typ vittne till ett mord, eller jag såg mördaren. Han stod bara några meter framför mig. Sjukt läskigt."
"Du skämtar? Jävlar! Mandy, du måste ha blivit fullkomligt vettskrämd!"
"Det blev jag, ett tag trodde jag att det var min mamma som hade mördats, så jag svimmade..."
"Men shit! Vilken jävla natt..."
"Mm, verkligen!"
"Jag såg att han den där Erik snackade med dina kompisar tidigare idag, hörde jag inte fel så frågade han var du var. Har han hört av sig?"
"Mm... Det sket sig, kan man säga."
"Aj då. Vill du berätta?"
"Jag kan förklara sen, men du jag måste lägga på. Vi hörs!"
"Det gör vi, ha det bra!"
"Du med, kram kram!"
"Kram!"
Vi avslutade samtalet. Jag hade rest mig upp och gått runt i rummet, som jag alltid gjorde när jag pratade i telefon.
"Vem var det, då?" frågade Adam med ett leende på läpparna.
"En kompis bara. Du ska vi göra något kanske?"
"Haha, det låter vettigt. Vad ska vi göra då?"
"Åh, jag veet inte." Vi skrattade.
Nu var det Adams telefon som ringde.
"Hallå, det är Adam."
"Va? På riktigt?"
"Hur allvarligt är det?"
"Jag kommer så fort jag kan."
Adam la på. Hans ögon verkade vara fyllda med tårar.
"Min storasyster, hon...hon ligger på sjukhus."
"Va? Oj, vad har hänt?"
Jag satte mig bredvid honom.
"En bilolycka. En lastbil har kört på henne."
En tår rann ner för hans kind. Och en till.
"Shit. Vill du att jag ska följa med?"
Han nickade samtidigt som han kollade ner mot golvet.
"Det skulle vara jätteschysst."
Vi reste oss upp, jag gav honom en lång och varm kram. När vi började gå tog jag genast tag i hans hand. Vi gick ner för trapporna och in i hallen.
"Det... Det är inte livshotande, va?" frågade jag försiktigt.
"De vet inte än. Men jag hoppas inte det."
Jag kramade om honom länge, och vi gick ut till hans moped.
Jag la återigen mina armar runt hans överkropp och han startade moppen för att sen köra iväg.
Vi gick in genom sjukhusportarna. Läskiga minnen spelades i mitt huvud.
Jag gick med min mamma i handen, i långa korridorer, som aldrig tycktes ta slut. Vi möttes upp av en läkare med lång, vit rock och en allvarlig blick.
"Han kommer inte att överleva."
Jag la armen om honom samtidigt som vi gick i samma korridorer jag hade gått i, flera år tidigare. Han la armen om mig också. Korridoren tog slut snabbare än vad jag kom ihåg.
Vi gick fram till en reception och bad om att få besöka Maria Henriksson. Efter att ha berättat vilka vi var, beskrev mannen i receptionen hur vi skulle gå för att komma till hennes rum.
Bakom dörrarna låg det en säng, i sängen låg en 20-årig kvinna med slangar och sladdar överallt. Adams syster. Runt sängen stod hans föräldrar, som var alldeles rödgråtna. Adam gick försiktigt fram till Maria och klappade henne mjukt på armen, som var det enda lediga stället som inte var skadat eller full med sladdar. Flera tårar rullade ner för Adams kinder och nu var det min tur att klappa honom på ryggen.
En kvinnlig läkare som, till namnskyltarna att döma, hette Katarina Leander, kom in genom dörren med ett block i sina händer.
"Nu har vi fått svar från de andra läkarna. Maria har råkat ut för en mindre hjärnblödning. Hon har också brutit båda benen och högra handleden, men hon kommer att överleva."
Hela familjen, och även jag, pustade ut men brast därefter ut i gråt. Adams mamma och pappa kramades innan hans mamma gick fram till Adam för att krama honom. Efter det gick hon fram till mig och gav även mig en kram. Det förvånade mig, men jag kramade henne tillbaka. Pappan stod kvar på andra sidan sängen och kollade ner mot Maria. Han var rätt så lik Adam.
"Mår du bättre nu?" frågade jag Adam.
Vi satt på en bänk utanför salen som hans syster låg i.
"Det känns tryggare nu när jag vet att hon kommer överleva, det var ju den värsta skräcken. Men det är så hemskt det här med. Hela situationen."
Jag nickade.
"Jag förstår det. Om det finns något jag kan göra, säg bara till, okej?"
Jag såg på den stora klockan som satt på en av sjukhusväggarna. Klockan var sju.
"Tack, Mandy."
Jag vaknade av det högljudda alarmet från min mobil. Klockan var kvart i sju och jag skulle till skolan. Sakta reste jag mig upp och sträckte på mig. Mamma kom in genom dörren.
"Mandy, hur är det?" frågade hon oroligt.
"Sådär, helt okej i alla fall."
Mamma nickade.
"Men du ska till skolan idag, eller hur?"
"Ja."
Hon gick ut ur rummet. Jag ställde mig upp och släpade mig fram till garderoben. Jag valde ett par vita jeans, ett linne med ett ljusbrunt skärp runt midjan och en ljusblå jeansjacka. Nöjd med klädvalet kämpade jag mig till mitt badrum för att sedan ta fram mitt smink och tvätta ansiktet. Locktången kopplade jag i, innan jag började sminka mig. Idag valde jag att också ta på mig lite, lite rött läppstift. Inte för mycket, men märkbart.
Jag fick till extra snygga lockar med tången, vilket gjorde mig på extra bra humör.
Jag sprang ner för trappen, tog fram lite frukost som jag tog med till matsalen och åt.
Plötsligt kom jag på att min bil stod kvar i skolan. Jag hade ju blivit skjutsad av Adam. Typiskt. Det skulle säkert ta en timme att gå, och ville man åka buss så behövde man byta tre gånger. Johanna, som bodde närmast blev alltid skjutsad av sin mamma. Jag kanske skulle fråga? Jag ringde.
"Hej gumman, hur är det? Kommer du till plugget idag?" Johanna lät orolig.
"Jag mår bra nu, så jag kommer. Du?"
"Ja?"
"Min bil står parkerad utanför skolan, skulle jag kunna haka på dig?"
"Åh, det skulle du absolut fått, men jag har sovit över hos Sanna, så det går tyvärr inte. Förlåt!"
Sanna brukade vara med vårt gäng ibland. Det var ungefär fem stycken som hoppade mellan, men Stephanie, Samantha, Jossan, Johanna, jag och en tjej som hette Wendy var alltid med varandra. Wendy var halvmexikansk och hade rest till Mexico precis vid skolstarten. Hon skulle stanna där ända tills i början september.
"Åh, typiskt. Den enda som bor nära nu är ju Erik..." suckade jag.
"Jamen, åk med honom då! Lite bilhångel har väl aldrig skadat?" Hon skrattade på andra sidan luren.
"Vi är typ osams igen." förklarade jag.
"Men ååh, när ska ni sluta bråka och inse att ni är som gjorda för varandra? Alla ser det, alla förutom ni."
"Det är vi inte alls..." mumlade jag.
"Men, Johanna vi ses i skolan."
"Jadå, puss och kram!"
"Puss och kram, hej!"
Jag gav ifrån mig en djup suck. Efter lång tvekan skickade jag iväg ett sms till Michael.
"Panik, min bil står kvar i skolan och har ingen att åka med, var bor du? <3"
Efter ett par minuter fick jag svar.
Han bodde någon kilometer från mig, men åkte tydligen förbi mitt område varje dag.
"Shit vad snällt, vi ses snart då!<3" svarade jag innan jag packade min handväska, tog på mig ett par klackar och min jeansjackan för att sedan gå ut.
En röd Mercedes stod utanför och väntade. Jag skymtade Michael genom fönsterrutan, och när han fick syn på mig klev han ut ur bilen.
"Tja! Allt bra?" Han log mot mig.
"Allt bra. Själv då?" Jag log tillbaka.
Vi kramades innan han svarade.
"Jodå. Hoppa in!" Han nickade mot bilen och gick sedan runt för att sätta sig på förarplatsen.
Under bilresan förklarade jag vad som hade hänt med Erik och han suckade.
"Han är uppenbarligen inte bra för dig. Du borde verkligen sluta hänga med honom."
"Jag vet, jag borde det."
Vi var framme vid skolan.
"Tack så sjukt mycket för skjutsen!"
"Det var bara kul med sällskap!" Han log ett leende som jag besvarade.
Jag hörde en röst bakom mig.
"Har du redan en ny kille? Två killar på två dagar är riktigt duktigt!" Det var Erik.
Jag vände mig om.
"Till skillnad från dig, Erik, så kan jag ha kompisar av motsatt kön utan att genast ligga med dem." svarade jag så fort jag fick syn på honom.
Erik suckade och kollade bort. Michael kollade förundrat på honom.
"Vem har sagt att vi låg med varandra?" Erik kollade på mig igen, med en stenhård blick den här gången.
"Jag är väl inte dum." svarade jag och skrattade till innan jag började gå mot byggnaden tillsammans med Michael.
"Jävligt otrevlig typ, den där Erik."
Jag instämde.