Bakom skalet

Adam eller Erik?

Jag vaknade igen klockan 12.17 och märkte att Erik inte längre låg vid min sida. Jag såg mig omkring mig för att se om min mobil var i närheten och hittade min väska vid sängkanten, i väskan låg min mobil. 9 nya sms.

Tre var från Johanna, hon hade nog skrivit dem under festen förstod jag efter att ha läst igenom dem några gånger och kollat på klockslaget när hon skickade dem. Hon hade frågat vart jag var.

Ja, var hade jag varit? Jag mindes att jag hade väldigt ont i bakhuvudet. Det hade jag fortfarande. Jag kände efter med fingrarna och hittade en bula i vänster bakhuvud. Jag suckade åt mig själv. Det klarnade till och efter att ha legat och funderat ett tag kom jag ihåg att jag hade legat i en säng. Jag vet inte hur många killar som var där men jag minns att Adam från svenskan var där. Jag mindes hans varma leende och hans trygga armar. Vad hade hänt? Jag la ifrån mig mobilen, sms:en fick vänta tills senare.

Jag hittade Erik i köket som tillhörde hans hus. Huset var självfallet mycket mindre än va mitt var, men det var mycket trivsammare och mysigare. Mer personligt.

"Jaha, har du vaknat nu?" Han log mot mig och vände sig återigen mot spisen.

Han höll på att steka ägg. På matbordet stod en god frukost uppdukad. Pannkakor, rostat bröd, uppskivad frukt och mycket mer som hade ställts på bordet gjorde mig väldigt hungrig.

"Ja, nu är jag vaken... Har du varit upp länge" Jag var glad att han inte såg rodnaden som prydde mina kinder.

"Faktiskt bara i en halvtimme." erkände han.

"Vet du vad som hände igår kväll egentligen?" frågade jag efter en ganska lång, men skön tystnad. Han skrattade till.

"Ja, det vet jag." Han skrattade ännu mer.

"Du var skitfull." sa Erik. Jag skämdes lite.

"Men guud, jag som hade lovat mig själv att hålla mig nykter." Jag skrattade åt mig själv. Erik hade berättat om festen in i minsta detalj. Han skrattade också åt mig, fast på ett hyfsat vänligt sätt.

Eriks hår hade en lustig form efter natten, och var gulligt rufsigt. Hans bara överkropp tog död på mig med tanke på hur sjukt snygg och vältränad den var. Magrutorna var rena ögongodiset, man kunde kolla hur länge som helst.

Minen på hans ansikte blev seriös igen och han kollade djupt in i mina ögon.

"Jag tänkte på.. Vi skulle ju prata igår, men det blev aldrig så med tanke på..." Han skrattade till, men återgick sedan till samma seriösa ansiktsuttryck.

"Har du tänkt på det jag sa i torsdags?"

Hans ögon var fortfarande fast i mina.

Varför var han tvungen att ta upp det just där och då? Men jag förstod honom ändå, jag skulle också vilja veta.

"Ja, Erik jag tycker om dig jättemycket, men..." Jag kunde se besvikelsen i hans blick innan han vände bort den och kollade ner i golvet.

"Såklart..." mumlade han.

"Snälla, bara lyssna färdigt. Kan vi inte bara ta det här steg för steg, och se var vi hamnar?" Hans blick återvände till min.

"Men Mandy, det är precis det vi har gjort de tre senaste gångerna."

Han hade faktiskt rätt, det är det vi har gjort.

"Mm... Men det kanske finns en anledning till att det inte ledde till något?" Jag försökte fånga hans blick men misslyckades.

"Vad skulle det vara då?" Han lät arg. Varför var han tvungen att hålla på så?

"Jag... Det vet jag inte. Hade jag vetat det så hade jag inte försökt två gånger till."