Bakom skalet

Inte mamma också

Det söta leendet försvann för ett ögonblick.
"Men då får du fan tänka dig lite för i framtiden."
Adam höjde på sina ögonbryn och drog en aning på munnen.
"Jag lovar. Förlåt."
Stunden efter kramades vi, länge.
Helt plötsligt fick jag syn på Erik som stod några meter framför oss. Hans ögon var fyllda av besvikelse och det såg ut som han skulle gå därifrån vilken sekund som helst. Jag släppte Adam, bad honom att vänta ett tag och gick fram till Erik. Adam vände sig om för att se vart jag var på väg. När han fick syn på Erik stoppade han ner händerna i sina byxfickor för att sen långsamt lämna parkeringen.
"Hur är det egentligen?" frågade jag Erik som stod och stirrade ut i luften.
"Vad kan jag säga? Tjejen jag alltid velat ha är lyckligt kär i en annan kille..."
Vi fick ögonkontakt ett tag men han tittade bort strax efteråt.
"...men jag antar att jag hade min chans."
Jag nickade.
"Det hade du."
Jag tog ett kliv fram och kramade om honom, han kramade mig tillbaka och smekte mig sakta på ryggen. Den här gången var båda medvetna om att kramen bara var vänskaplig och att alla kramar framöver skulle vara det. Jag hade inte velat erkänna det för mig själv riktigt, men stunderna och kramarna med Erik tidigare hade varit en aning flirtiga. Kanske lite från bådas håll, även mitt.
"Erik, du ska veta att du är en skitbra kompis i alla fall."
Vi släppte taget och jag hann se hur han, samtidigt som han log, himlade med ögonen.
"Friendzoned."
Vi skrattade ett tag innan han blev seriös igen.
"Du med, Mandy."
Elever runt omkring oss började gå in så jag sa hejdå till Erik och gick mot svensksalen igen där Adam mötte mig med ett leende.
Jag och tre till läste upp våra dikter innan Peter började prata om en hel del typiska Petersaker. Lektionen var över efter det och med Adam i handen gick jag mot matsalen.
_____
När jag stod i matkön fick jag syn på Wendy som precis hade gått in i salen. Jag gick ur kön och skyndade mig fram till henne.
"WENDY!" halvskrek jag innan jag kramade henne.
"MANDY!" ropade hon tillbaka och besvarade min kram.
"Var är de andra tjejerna?" frågade hon efter att vi länge hade kramat varandra.
"De...alltså. Jag hänger inte med dem längre, de är faktiskt väldigt bitchiga."
"Vänta, vänta...va??? Berätta, jag förstår ingenting."
Jag tog ett djupt andetag för att förbereda mig på en lång förklaring.
"Vet du vem Adam är?"
_____
"De har alltid varit såna." suckade Wendy.
"Jag trodde inte att du också tyckte det, Mandy. Men de har aldrig riktigt uttryckt sig på det sättet, det har mest varit där under ytan bara."
Jag nickade medhållande. Lunchen var inte heller denna gång det minsta god, så jag satt bara och petade i maten.
"Jag går i alla fall och säger hej. Det känns lite oartigt annars" sa Wendy innan hon reste sig upp och började gå mot tjejgänget som satt vid ett runt bord och pratade om något som verkade vara hysteriskt med tanke på hur högt de skrattade. Deras miner blev väldigt chockade när de såg Wendy, alla kramade henne och Wendy såg inte det minsta besvärad ut, tvärtom. Det såg ut som att hon faktiskt hade saknat de såå mycket. Man kunde inte tro att hon minuterna innan hade suttit framför mig och nästintill snackat skit om dem. Men hon gjorde väl som hon ville, jag hindrade henne inte. Mina tankar avbröts av Adams tallrik som han högljutt ställde ner på bordet, platsen bredvid mig.
"Sitter du ensam?" frågade han förvånat.
"Nja, Wendy satt här nyss men hon gick för att hälsa på dem där." svarade jag och nickade åt bimbobordet.
När Adam såg vilka "dem där" var så såg han nästan ut att känna obehag, ilskan i hans ögon var ett faktum.
"Varför det?"
Jag ryckte på axlarna och blickade ut över matsalen. Jag fick syn på Michael som redan tittade på mig, han log och nickade mot Adam. Jag nickade diskret och log tillbaka innan Michael vände sig om.
"Jag vill inte vara oförskämd eller något..." sa Adam tveksamt.
"...men förra veckan när du och Rickey...blev osams, minst sagt, så skrek han massa grejer, jag fattar att han överdrev för att göra dig ledsen, men han nämnde något om din mamma. Hur är er relation egentligen? Du behöver inte svara om du inte vill, jag bara..."
"Nej, det är lugnt. Alltså, sen pappa dog..." började jag och svalde hårt. Jag ansträngde mig för att inte släppa fram någon gråt.
"...så har det varit lite sådär mellan mig och mamma, ibland är hon jättesnäll, bryr sig om mig och så. Ibland är hon iskall mot mig, hon säger knappt ett ord till mig när hon kommit hem efter en lång resa med sitt älskade jobb som hon lägger ner all sin energi på. Det är lite som att...som att jag inte känner mamma."
Adam tog försiktigt tag i min hand och smekte den mjukt samtidigt som jag fortsatte.
"Imorse hade hon dukat fram frukost och tagit ledigt från jobbet, vilket aldrig annars händer. Jag vet inte om det här bara är en av alla nedförsbackar i hennes lilla bergochdalbana eller om hon faktiskt håller på att bli bättre, men det känns konstigt. Riktigt konstigt.
"Jag förstår. Ja, när jag sov hos dig så var hon jättesnäll och blev ju skitorolig när du hade svimmat." sa Adam och såg fundersam ut.
Jag nickade.
"Jag vet inte riktigt längre. Vad jag ska tycka och så."
"Nej, svårt det där. Hoppas att hon har insett nu att hon borde bättra sig. Men du, vill du träffas efter skolan idag?"
Det var på ett sätt skönt att byta samtalsämne, det kändes som att gråta var det enda jag gjort dem senaste veckorna.
"Det låter jättemysigt, men jag ska på läkarkontroll och förmodligen bli av med dem här satans kryckorna."
"Jaha, men det är skönt ju. Ska vi gå? Wendy verkar ändå inte ha några planer på att komma tillbaka."
Adam kollade på dem innan han släppte min hand och reste sig upp. Jag reste mig också upp och beskådade Wendy som satt med resten av tjejerna och garvade. En suck lämnade min min innan jag och Adam gick och slängde matresterna på våra tallrikar. På väg ut mötte vi Rickey, jag trodde att han hade blivit lite småskraj för mig nu, men hans sliskiga flin som uppenbart var riktat mot mig bevisade motsatsen. Fuck.
____________
Jag stod utanför omklädningsrummen och väntade på Michael. Sista lektionen, vilken var idrott, väntade. Dörren till killarnas öppnades och ut kom Dennis, en av de vidrigaste jag visste, därför vände jag mig diskret om och hoppades att han inte skulle se mig.
"Tjena bruden!"
Det var Rickeys röst som hördes bakom ryggen på mig. För att inte visa mig svag vände jag mig om och kollade honom i ögonen med en blick som sa "Really?"
"Jag har inga problem med att sparka dig igen."
Rickey fick en rejäl bitchblick av mig. Han började att småskratta ganska hånande.
"Var det något du ville, eller?" frågade jag med hopp om att han skulle dra.
Istället tog han ett par steg mot mig och han stod riktigt, riktigt nära när han nästan viskade:
"Ja. Ha dig."
Jag puttade iväg honom, kanske lite väl hårt.
"Jävla äckel!" ropade jag högt till honom.
I samma stund klev Michael ut ur omklädningsrummet, han såg förskräckt ut när han fick syn på vad som hände utanför. Rickey vände sig om och tittade på Michael.
"Äh, kom vi sticker." sa han till Dennis innan de båda lämnade platsen.
"Vad var det där?"
Michael rynkade bekymrat på pannan.
"Äh, du vet hur Rickey kan vara. Sliskig som fan."
"Rörde han dig? För då jävlar..."
"Nej, inte den här gången."
Jag log lite över Michaels omtanke.
"Säg bara till om jag ska slå till honom, jag gör det med glädje."
"Det fixar jag själv, har du inte lärt dig det vid det här laget?" sa jag och skrattade innan vi började gå mot fotbollsplanen.
Jag skulle inte vara med på lektionen eftersom att jag hade skadat foten och hade därför inte bytt om men för att inte lämna Michael själv så hade jag följt med.
_________
Väl framme vid planen sprang vår lärare fram till mig med uppspärrade ögon.
"Amanda, rektorn fick ett samtal från akuten och din mamma ligger där. De ville ha dig där så fort som möjligt, det var bråttom."
Någon kunde lika gärna kastat en stor, tung sten i mitt hjärta. Någon kunde lika gärna tryckt ner mig under en vattenyta och aldrig låtit mig flyta upp. Någon hade lika gärna kunnat hållit för min mun och näsa med ett hårt grepp så att jag inte kunde andas. Någon kunde lika gärna puttat ner mig från en stor, brant klippa.
Jag kunde bara tänka "Inte mamma också. En förlorad pappa räckte."
Jag tittade på henne, tittade på Michael innan jag släppte taget om kryckorna och höll på att falla ner till marken, men Michaels snabba reflexer hindrade mig från det. Han reste mig upp och lät hans arm ligga kvar runt min rygg som stöd.
"Ska jag ringa någon som kan skjutsa dig? Erik har bil, eller hur?" sa han med en markant stress och oro i rösten.
Jag var som paralyserad. Jag bara stirrade ut i luften, sa inget och rörde inte en kroppsdel tills dess att jag nickade långsamt. Jag grät inte ens. Jag var bara tom inombords. Det här var det enda som fattades i mitt liv. Att något allvarligt skulle hända mamma.
Inte mamma också.
Plötsligt var det som att någon släppte mig fri, som att jag vaknade igen. Jag ryckte till innan jag så snabbt jag kunde tog upp min mobil ur fickan och letade upp Eriks nummer. Det gick fram två signaler innan han svarade med en glad stämma som snart kom att bli orolig.
"Okej, jag kommer så fort jag kan!"
Vi la på och jag gick för att sätta mig på en bänk. Michael följde efter och satte sig bredvid mig. Han höll om mig beskyddande. Vi sa ingenting till varandra, utan lät tystnaden tala. Efter ett par minuter såg jag Eriks bil bromsa in hastigt vid gatan bredvid oss, jag reste mig upp och sprang, så fort jag kunde med min skadade fot, fram till den för att sedan öppna en av bildörrarna och till slut sätta mig i passagerarsätet. Erik kollade oroligt på mig innan han gasade på igen, det gick riktigt fort. Jag hann knappt tänka innan vi stod utanför akutavdelningen av sjukhuset.
"Jag följer med dig." sa Erik snabbt innan han stängde av motorn och klev ur bilen, jag gjorde samma sak.
Vi gick bredvid varandra så fort vi kunde in mellan dörrarna och fram till en kvinna som satt vid receptionen, om det nu var så det kallades även på sjukhus.
"Jag heter Amanda och ska besöka min mamma som heter Catherine Eriksen."
"Ja, just det det var du, ja. Ett ögonblick."
Hennes fingrar nästan dansade över datorns tangentbordet innan hon återigen tittade upp på mig.
"Hon ligger i sal tre, i korridoren precis till höger."
Kvinnan visade med hela armen vart vi skulle gå för att träffa mamma. Jag nickade innan jag skyndade mig in, med Erik bakom mig, i korridoren som vi hade fått utpekad för oss. Sal tre låg nära, jag knackade ett par gånger innan jag klev in i rummet. Jag hatade sjukhus. Lukten, färgerna, korridorerna och alla pipande apparater påminde mig om när pappa dog.
Inte mamma också.
Där inne låg mycket riktigt min mamma med sladdar i hela kroppen. Jag ryckte till av synen och mina händer fördes som automatiskt över min mun i en förvånad gest. Erik la armen runt min midja. Hennes ögon var stängda och hon var omringad av ett gäng läkare som med snabba rörelser tog massa tester, stack in nålar i mammas armar, skickade runt papper med provsvar, eller vad det nu kunde vara, och kortfattat pratade med varandra om hur läget stod till, men med deras egna sjukhusspråk så att man inte fattade ett skit. Vad var det som hände? Var det ingen som kunde berätta för mig varför min mamma låg i sängen helt medvetslös där på akuten?