Bakom skalet

Ute ur skalet

Jag somnade kramandes Adam och vaknade igen klockan sju. Inget samtal eller meddelande från sjukhuset. Det var i trött tystnad vi bytte om, åt frukost och borstade tänderna. Vi sa något ord till varandra lite då och då, men inte mer än så. Ingen av oss hade fått så värst mycket sömn inatt.
______
Adam hade skjutsat mig till sjukhuset, klockan var åtta, han skulle till skolan och vi stod bredvid hans moped för att säga hejdå. Hans händer låg runt min midja och mina runt hans nacke. Jag var som förtrollad i Adams ögon, det gick inte att sluta titta. Han böjde sig fram och sekunden efter möttes våra läppar i en kyss. Efter en stund stod vi likadant som innan, tittandes i varandras ögon. Ett leende spred sig på mina läppar, det smittade av sig på Adam som snart också log. Jag skrattade till innan jag kramade honom länge. Med hakan lätt vilandes på hans axel viskade jag:
"Jag älskar dig."
Jag visste inte om det var rätt sak och säga eller om han ens skulle svara men jag behövde säga det.
"Jag älskar dig med. Massor."
Mitt hjärta hoppade till i efter att han hade sagt dem orden. Jag var rädd att en rodnad prydde mina kinder när vi släppte varandra.
"Lycka till, hälsa din mamma också."
"Det ska jag. Vi hörs!"
Med varsitt leende vinkade vi hejdå och gick åt varsitt håll. Jag gick in genom sjukhusets dörrar och fortsatte mot sal 3. Väl framme i rummet fick jag syn på mamma liggandes i sängen, fortfarande med slutna ögon och sladdar och slangar i armarna och ansiktet. En sjuksköterska satt bredvid henne. Hon hälsade på mig innan hon fortsatte att pilla med någon apparat.
En kyla spred sig i min kropp när jag såg mamma sådär. Leendet som nyss satt på mina läppar var långt borta nu. Jag satte mig på en pall bredvid sjukhussängen. Med viss tvivel tog jag försiktigt tag i mammas hand, vilken bara hade en sladd i sig. Jag smekte den med tummen samtidigt som mitt öga släppte ut en tår. Så mycket känslor i en sådan liten tår. Jag tog ett djupt andetag och var tvungen att blunda ett tag för att inte släppa ut ännu fler tårar. När jag kände mig redo att öppna dem igen möttes jag av mammas blick. Jag ryckte nästan till och antog till en början att jag bara inbillade mig men förstod sen att hon faktiskt hade vaknat. Leendet som stunden innan hade varit sådär långt borta var plötsligt där på mina läppar igen. Till min stora förvåning, och glädje, log mamma tillbaka. Jag började att skratta lite smått, inte för att något var roligt utan för att jag var så extremt glad. En tår rann ner från mitt öga i samband med mitt skratt. Innan jag hade hunnit torka bort den med min tröjärm hade en till rullat ner.
"Ja...jag älskar dig." viskade mamma ansträngt.
Där, precis där brast det för mig. Tår efter tår trillade nerför mina kinder och jag kunde inte längre hålla kvar leendet. Jag började att hulka lite smått innan jag tog några djupa andetag för att samla mig.
"Jag älskar dig också, mamma."
Hennes hand kramade min tillbaka.
_______
Jag tror att det var efter den stunden som jag officiellt var helt ute ur skalet, skalet som sa "Jag är perfekt.". Skalet som en gång i tiden varit minst lika bitchigt som tjejerna var nu. Skalet vars utseende hade betytt allt för mig. Skalet som inte visade hur jag egentligen hade mått. Bakom det skalet befann sig den äkta Amanda Eriksen som var stark, hade underbara kompisar som inte var blåsta bimbos, en fantastisk pojkvän som inte var hur populär som helst, som öppet saknade som bortgångna pappa, en mamma som precis överlevt en stroke och struntade i vad folk skulle tycka om henne. Faktum är att utan alla skithögar till pojkvänner, fördomsfulla fjortisar till kompisar, fyllefester, rektorsbesök och jordnära personer som Michael hade jag varit kvar i det där vidriga skalet. Det var precis vad jag behövde för att komma ut och landa på jorden lite. Och nu hade jag äntligen gjort det, tack och lov. Det där förbannade skalet kunde ta sig.