Bakom skalet

Rickey

Det var måndag morgon, jag hade vaknat upp klockan halv sju, för ovanlighetens skull. Jag försökte somna om, men mina oändliga tankar hindrade mig från det.
Vad händer med mig och Erik?
Är jag sur på honom?
Kommer vi att hälsa på varandra i skolan?
Vad händer med mig och Adam, och hur kommer vi att hälsa på varandra, om vi ska hälsa på varandra i skolan?
Ska jag berätta om Adam för de andra i tjejgänget?
Ska jag fejka sjukdom så att jag slipper skolan?
Jag reste mig upp ur sängen och drog av mig täcket som doftade tvättmedel. Det där dyra tvättmedlet som luktade gott och som mamma alltid köpte.
Jag såg min spegelbild framför mig och granskade mig själv från topp till tå. Jag behövde tvätta håret, mina välskötta naglar behövde lite nytt lack. Skulle jag måla de ljusrosa? Eller kanske ljusblåa? Fast ljusblåa hade jag förra veckan. Det fick bli ljusrosa.
Jag gick in i mitt badrum, öppnade ett av skåpen för att hämta en handduk. Jag valde en stor och vit som var tillverkad av ett mjukt material. Mitt nattlinne drog jag av mig innan jag klev in i badkaret, som också fungerade som dusch. De ljumma vattenstrålarna strilade ner över mitt huvud och fortsatte ner mot axlarna och sedan ner över resten av min kropp. Duschen var ett sånt ställe som jag tänkte mycket på. Jag kände mig alltid extra djup när jag stod i duschen och funderade.
Jag kanske borde prata med Erik, jag behövde ju inte bli tillsammans med honom bara för att vi blev sams. Vad tjänade jag egentligen på att ignorera honom? Ingenting. Visst, han hade betett sig illa, men det vore så sjukt jobbigt att gå runt och vara sura på varandra.
Efter ca 15 minuter var jag klar. Hårtorken låg i en låda, som jag drog ut för att sedan ta upp fönen. Jag blåste håret i några minuter samtidigt som jag borstade det, för att sedan lägga ner hårtorken igen och sätta upp håret i en hög tofs. Min mörka, lite halvlånga, lugg hade jag låtit bli att dra med i tofsen och den hängde precis över ögat, jag kunde se en liten liten bit av den om jag kollade upp. Sminket fick jag på mig på en kvart, jag släckte ner badrummet och gick tillbaka till mitt rum.
Garderoben var fylld med kläder, lite mindre än hälften var oanvända. Alltid när jag hade någon tjejkompis hemma, och de fick syn på garderoben så utbrast de varenda gång att oj, vad mycket kläder, och att de också ville leva i en rik familj.
"Bra, då kan vi väl byta, så får du det här himla livet som du tror är så himla perfekt." hade jag tänkt alla gånger, men naturligtvis inte sagt, för Gud vet vad som hade hänt om jag gjort det.
Jag valde en vit, gullig kjol som började över midjan och slutade strax ovanför knäna. Till kjolen tog jag på mig ett ljusrosa linne med knappar vid bröstkorgen. Över linnet drog jag på mig svart kofta som jag behöll öppen.

"Hej Mandy!" Jossan stod ett par meter framför mig med ett bländande leende på läpparna och armarna förberedda på en kram. Vi befann oss i skolkorridoren.
"JOSSAN!" nästan skrek jag och skyndade mig fram till henne för att ge henne en lång, varm kram.
"Gud, vad jag har varit orolig!" fortsatte jag efter att vi hade släppt varandra.
"Vi måste prata sen..." sa jag lite lägre och gav henne en menade blick. Jossan nickade, och tillsammans började vi gå mot skåpen där vi möttes av resten i gruppen. Ytterligare några tjejer stod bredvid och verkade följa med i samtalet.
Med matteböckerna i min famn gick jag ensam upp för trappan. Jag var den enda i tjejgänget som tillhörde mattegrupp 4.
"Tjena snygging! Kom närmre så att man kan få känna på din sexiga kropp!" Rickeys röst hördes i hela avdelningen. Jag ignorerade honom och fortsatte att gå.
Plötsligt kände jag två armar runt min midja, de vandrade upp mot mina bröst. Jag försökte att fösa bort de, men Rickey var stark.
"Lägg av, ditt svin!" skrek jag samtidigt som jag försökte krångla mig ur han hårda grepp. Han drog mig bakom ett hörn och plötsligt stod vi vid skoltoaletterna, ensamma. Hans snuskiga händer drog, med all sin kraft, av mig min kofta och sedan mitt linne. Jag skrek och sparkades så mycket jag orkade men han var starkare. Rickey var precis på väg att klä av mig kjolen när en manlig röst ropade åt honom.
"Vad fan håller du på med?!" Det var Erik.
Rickey såg förskräckt på Erik och var på väg att slå honom när Erik tog tag i hans armar, vred dem så att de hamnade bakom ryggen på Rickey. I nästa sekund låg Rickey ner på marken.
"Du ger fan i Mandy, fattar du det?!" Erik skrek åt honom.
"Är du okej?" Eriks mjuka röst ekade i mina öron. Hans armar vilade på mina axlar. Jag nickade försiktigt.
"Jag tror det."
"Jäklar, vad han är vidrig!" Vi var på väg mot matten och jag hade fått på mig mina kläder.
Hans blick såg ut att kunna döda.
Jag instämde.
"Du... Förlåt för allt som hände i helgen. Jag betedde mig som en idiot, jag vet." sa Erik och sökte efter min blick.
"Det är lugnt."
"Är det verkligen det?"
Jag kollade in i hans ögon, hans ögon som var enormt fina. Men de slog inte Adams... Adam. Shit.
"Ja, det är det. Jag måste erkänna att jag blev riktigt jävla förbannad." Jag skrattade till. "Men du är förlåten." fortsatte jag.
"Jag förstår det, förlåt."
Adam och hans bästa kompis Lukas kom gåendes mot oss. Adam fick syn på mig och saktade ner lite.
"Hej, Mandy! Tack för igår!" Jag vet inte om jag missförstod det, eller om han faktiskt gav mig en blinkning.
"Tack själv!" svarade jag och fortsatte gå.
Erik kollade lite förvirrat på mig.
"Vad var det där?"
"Vad?" Jag låtsades vara omedveten om vad han pratade om.
"Adam." svarade han nästan lite surt. Var han sur?
"Jaha, nej det var inget."
Han höjde på ena ögonbrynet och såg på mig. Jag suckade.
"Han svängde förbi vid mitt hus igår för att kolla hur jag mådde efter festen."
"Och...?"
"Men gud, polisförhör eller vad?" Vi skrattade båda två och i nästa sekund var vi framme vid klassrummet.
* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *
Kort kapitel, men så får det vara. Vad tycker ni om storyn hittills? :)