Bakom skalet

Fest?

Jag satt i sängen, under mitt lite för tjocka täcke. Fönstrerna hade jag öppnat i ett försök att få det svalare, men varm luft strömmade in i mitt rosa-vita rum.

Ja, vad tyckte jag om Erik? Vilket nummer hade han i kön? Det där med kö var faktiskt lite löjligt. Jag är väl med dem jag vill vara med, sen om andra personer vill vara med mig kunde jag ju inte hjälpa. Men jag förstod hans poäng och lovade mig själv att prata med honom imorgon.

Jag blickade rakt fram, som jag alltid gör när jag funderar. Ögonen hamnade på fotot som stod på mitt vitmålade skrivbord. Fotot var för mig väldigt laddat. Stunden på det fotot var nämligen det enda minnet jag hade med min pappa. Eller åtminstone det enda minnet med pappa när han var frisk. De otäcka läkarna och korridoren som var överfräsch. Beskedet från läkaren som tog död på mig. Det hemska minnet dök upp i huvudet

Jag skakade av mig tanken av pappa med lungcancer och fokuserade på kortet. Mitt hår, som var lite ljusare än vad det är nu, var uppsatt i två flätor. Jag satt i pappas famn med flytväst. Vi hade just åkt motorbåt, jag och han. Han hade kört sådär fort som jag alltid ville åka men nästan aldrig fick. Mamma hade tagit kortet, hon stod på land och vi på vår brygga. Hon hade inte följt med i båten. Min mamma var inte så mycket för fart. Alls. Efter att fotot hade knäppts hade vi ätit på en restaurang nära havet.

Pappa förtjänade inte att dö. Han hade varit den mest snälla och omtänksamma människa på jorden, bara med det minnet kunde jag veta det. Det räckte.

Jag kände mobilens regelbundna vibrationer mot mitt lår som låg under täcket, jag stoppade in handen under täcket och sträckte mig efter min mobil och lyckades, efter ett tag, fiska upp den. Displayen visade att ett nummer jag inte kände igen ringde. Jag var osäker på om jag verkligen skulle svara, men jag övertygade mig själv att det var lugnt, vad skulle kunna hända egentligen?

"Hallå, det är Amanda." Det kändes konstigt att inte använda mitt smeknamn, Mandy kändes som mitt riktiga namn med tanke på att det var det jag hade blivit kallad för ända sen jag var liten.

"Hej, är det Mandy? Josefins pappa här." Jag var lättad att det bara var han, men kom sedan på vad som hade hänt tidigare under dagen och hela jag fylldes genast med oro.

"Ja, shit hur går det? Är hon okej? Vad hade hänt?"

"Hon hade väldigt lågt blodsocker och hon hade fått i sig för många värktabletter." Han harklade sig innan han fortsatte. "Hon sover här i natt men får åka hem efter det. Hon vilar hela helgen men hon kommer till skolan på måndag. Ja, så länge det inte blir värre men det är minst troligt säger läkarna."

Jag suckade för mig själv, men såg till att hennes pappa inte hörde. Det var inte första gången hon hade överdoserat. Om något har hänt så kan hon överreagera och få för sig att ingen tycker om henne, att hon är en nobody och att världen skulle bli så mycket bättre utan henne. Då vill hon bara komma bort lite ett tag. Jag har pratat med henne om det och hon hade lovat mig att aldrig göra om det. Jag var besviken, men det glömde jag sekunden efter, oron tog över och jag kände hur en tår var på väg ut. Jag undrade vad som hade hänt den här gången, jag fick prata med henne sen.

"Okej, bra att hon är bättre nu i alla fall. Hälsa henne så jättemycket från mig!"

"Det ska jag göra hörru, hej!"

Jag la på, drog snabbt iväg ett sms i en gruppchatt med tjejgänget där jag gav dem en uppdatering på vad som hade hänt och hur Jossan mådde.

Jag såg att klockan började närma sig midnatt, låste mobilen och la den på nattduksbordet. Jag sträckte min arm för att släcka lampan och jag nådde precis. Ögonlocken blev allt tyngre och tyngre och det dröjde inte länge innan jag somnade.