Bakom skalet

Våld är allvarligare än några ord

Med stöd av Adam och Erik, som för övrigt verkade lite smått irriterade på varandra, gick jag långsamt mot skolsköterskan Även Michael som var orolig över mig följde med. Det var inte bara mitt knä som hade blivit skadad när jag ramlade, utan min fot gjorde också fruktansvärt ont. Johanna hade jag inte sett efter att jag släppt Adam och jag började nästan undra om det bara var en hallucination, men jag slog bort tanken nästan lika snabbt som den kom. Nej, så borta hade jag inte varit. Johanna hade stått där bland alla andra.
Väl framme vid skolsköterskan fick Erik, Adam och Michael vänta utanför vid en grön soffgrupp. Jag haltade in till rummet där skolsystern Mona satt. När hon fick syn på mig gav hon mig ett välkomnande leende och bad mig tala om vad jag hette och i vilken klass jag gick i.
•
"Vadå, skulle hon bara skita i honom när han stod och hackade på henne? Han pratade ju för fan om att hennes farsa var död!"
Erik märkte inte förrän han hade avslutat meningen att jag stod vid dörröppningen, omplåstrad och undersökt med ett par kryckor i händerna. Allas blickar hamnade på mig och Erik såg ut att ångra djupt vad han hade sagt. Mina ögon fylldes med tårar som jag lyckades blinka bort efter att en lyckats smita ut.
"Förlåt Mandy, det var inte meningen att du skulle höra..." förklarade Erik medan både Adam och Michael gav honom en blick som såg ut att kunna döda, vilket fick Erik att sluta prata.
"Hur gick det?" frågade Adam och kollade på mig istället.
"Foten var tydligen rejält stukad, så ja..." Jag nickade mot den ena kryckan.
"Det blev kryckor. Knät var ingen fara, det behöver bara tid och plåster sa hon."
"Mår du...bättre nu?" frågade Michael och tittade på mig med sina isblåa ögon.
"Fysiskt i alla fall..." nästintill mumlade jag.
"Jag förstår inte hur jag orkade hänga med honom förut." sa Michael lågt, jag var osäker på om han ens pratade med mig.
Förut, det lät som att det var flera månader vi pratade om när det i själva verket bara gällde några dagar.
Jag började gå, eller snarare hoppa, mot ytterdörren och killarna reste sig upp och följde med. Adam och Michael gick, efter att ha sagt hejdå, till sina lektioner och jag och Erik mot vår; matte. Vi sa inte ett ord till varandra förrän vi var på väg från våra skåp.
"Mandy, förlåt för det jag sa tidigare. Jag var förbannad på Adam för att han pratade om att du inte borde ha slagit Rickey och skit. Jag vet att du inte vill prata om din pappa, men som sagt; jag visste inte att du hörde."
Jag visste inte vad jag skulle svara så jag nickade bara. Sen sa vi ingenting mer, utan gick till mattesalen där jag, tack vare min skadade fot som tvingade mig att hoppa runt på kryckor, fick folks ögon på mig. Jag och Erik satte oss bredvid varandra, fortfarande utan att säga någonting. Ungefär en kvart in på lektionen kom rektorn in i rummet och gick fram till mig. Hur många rektorsbesök skulle jag bli tvungen att genomlida den här månaden egentligen? Jag fick tappert ställa mig upp igen och följa med rektorn till kontoret, vilket tog sin lilla tid med tanke på alla trappor jag var tvungen att hoppa upp- och nerför. Väl framme stod Michael och personen som jag aldrig trodde jag skulle få träffa på skolan, dessutom mitt på dagen; min mamma. Hur tusan fick de henne att komma hit? Min mamma. Personen som vägrade släppa sitt jobb, ens hemma, och som jag trodde hade slutat bry sig om mig helt. Nästan i alla fall. Hon såg oroligt på mig och smekte mig försiktigt på armen men sa ingenting. Michael gav mig en vänlig och lugnande blick.
"Varsågoda och sitt" sa rektorn och visade stolarna som stod mittemot hans skrivbord med sin arm.
Vi gjorde som han sa och satte oss ner. Michael och jag berättade tillsammans vad som hade skett i matsalen in i minsta detalj. När vi berättade vad Rickey hade sagt om mina föräldrar såg jag hur mamma stelnade till. Om jag inte såg fel så fick hon till och med tårar i ögonen. Hon hade sett chockad ut under hela tiden som vi förklarade, hon visste ju inte om hur Rickey var och att jag tydligen var typen som slogs, vilket jag inte ens var, men när vi kom till Rickeys kommentar, "Bara för att din mamma hatar dig. Och för att din pappa är död." , så blev mamma gråtfärdig. Vi fortsatte att förklara och rektorn berättade att jag skulle få en prick, med tanke på vålden jag tog till. Han var förstående, men påpekade att det verkligen inte var okej att slåss, någonsin. Det räknas som misshandel. Det lät ju helt sjukt, att jag hade misshandlat Rickey. Det var ju det jag hade gjort, men det lät så konstigt när man sa det så. De skulle bara veta vad Rickey hade gjort några dagar innan, hur nära han var på att våldta mig, men att Erik stoppade honom från det. De skulle bara veta. Skulle jag berätta?Michael, som jag kommit relativt nära på väldigt kort tid, visste inte om det. Och inte ens Adam, som om någon borde veta, hade fått reda på det. Jag valde att låta bli, men lovade mig själv att ta upp det med rektorn vid ett annat tillfälle.
"Tänker du inte prata med Rickey då?" frågade jag rektorn med tårar i ögonen samtidigt som ilskan, vilken långt ifrån hade lagt sig, bubblade inom mig.
"Jo, det är klart, men... Det här är ju lite allvarligare." svarade rektorn med en betoning på allvarligare.
"Du...du är medveten om vad han sa till mig, eller hur? Du tycker inte att det var ens lite hemskt?"
Rektorn nickade.
"Jo, det var ju givetvis mycket otrevliga saker han sa, men..."
Jag tittade åt ett annat håll och blinkade bort några tårar vilket Michael märkte och han la sin hand på min och smekte den med sin tumme för att sedan ta bort sin hand igen.
"Ja, vi anser att våld är lite allvarligare än några ord som..."
Det var helt otroligt. Helt f*cking otroligt. Jag reste mig upp ur stolen och gick så snabbt jag bara kunde ut därifrån utan att bry mig om att min fot gjorde extremt ont. Varje gång jag belastade den högra foten kändes det som att jag skulle ramla ihop. Den här gången grät jag inte, jag var bara argare än någonsin. Vad Rickey hade sagt till mig kunde, åtminstone inte jag, jämföra med några sparkar. Det är klart att våld gör så mycket ondare fysiskt, Rickey mådde säkert asdåligt vid det här laget, men det gjorde jag med. Dessutom hade hela matsalen hört vad han sagt och nu var det ingen som inte hade hört om min pappas död. Fan vad kul. Men våld är ju faktiskt allvarligare än några ord.
•
Jag satt vid bordet som stod en bit från ett par rader skåp med huvudet lutat i mina händer samtidigt som rektorns ord kom tillbaka till mig gång på gång. Visst, våld är väl hemskt men han beskrev det Rickey hade sagt som "bara några ord". Noll empati.
Jag hade suttit vid bordet i säkert en kvart innan jag märkte att Erik kom och satte sig bredvid mig med en bekymmersrynka i pannan.
"Det gick sådär eller?"
Det tog ett tag innan jag svarade.
"Rektorn hade kallat dit mig först för att våld är mycket allvarligare än några ord. Det var ungefär när han berättade det som jag fick nog och drog därifrån."
Erik såg chockad ut.
"Sa gubben det? Vilken jävla..."
Jag nickade instämmande. Precis efter att Erik sagt det hörde jag rektorns rös bakom mig.
" Mandy, du borde nog gå hem, det verkar som att du behöver vila lite."
Jag vände mig om och möttes av rektorns blick. Den såg bestämd ut.
"Det gör jag gärna." sa jag surt.
Jag och Erik reste oss upp och efter en stunds funderande gick rektorn därifrån. Erik följde med mig till mitt skåp där jag tog ut min väska och såg till att alla böcker som jag behövde för att plugga låg där i. Jag tog också min jacka som jag satte på medan Erik snällt höll mina kryckor. Skåpet låste jag innan jag vände mig mot Erik.
"Hejdå, då! Kommer du på festen imorgon ändå eller?" sa Erik och såg mig i ögonen.
Just det. Den där festen hos Sanna. Jag hade en bra anledning till att stanna hemma men jag trodde att en fest var nog det jag behövde just nu efter allt det här.
"Jag tror det, om jag orkar." svarade jag och log lite smått.
Han kramade mig mjukt och jag kramade honom tillbaka. Samma doft av hans cologne som jag tidigare hade känt, nådde min näsa. Han smekte mig på ryggen samtidigt som han nästintill viskade att jag skulle krya på mig. Jag ville stanna i hans famn längre men jag tvingade mig själv att släppa taget.
"Det ska jag." lovade jag innan jag återigen gav honom ett leende, sa hejdå och gick (som sagt, snarare hoppade) därifrån. Folks blickar landade på mig, vissa log till och med lite stöttande mot mig och jag var noga med att besvara dem. Jag fortsatte mot parkeringen där jag tidigare hade ramlat. Min bil stod där och väntade på mig när tanken slog mig att jag nog inte kunde köra med min skadade fot. Jag suckade frustrerat och satte mig på en bänk några meter bort samtidigt som jag funderade på hur jag skulle göra. Jag tog upp min mobil och såg att klockan var tre minuter i två. De andra skulle sluta om två timmar, alltså ingen som kunde skjutsa mig. Mamma var förmodligen tillbaka på jobbet och hade nog inte tid att åka därifrån igen. Eller, det visste jag hon inte skulle kunna tänka sig att göra. De enda alternativen var att ta buss eller taxi. Den sista valmöjligheten lät betydligt mer lockande, speciellt med tanke på min skadade fot. Jag skyndade upp mobilen och slog in numret till taxi, jag fick svar snabbt och talade om var jag befann mig och vad jag hette och sånt innan jag la på och började gå runt i cirklar för att hålla mig varm. För att vara den fjärde september så var det riktigt kallt. Slutet av sommaren hade också varit extra kylig. Säkert tio minuter hann passera innan jag kände hur mobilen vibrerade till i min högra jackficka, efter att ha fiskat upp den och tryckt på hemknappen så fick jag syn på ett sms från Adam. Han frågade hur det var och att han hörde att jag fick åka hem. Han frågade också om jag skulle komma på festen eller om det inte var värt att komma. Ett leende spred sig på mina läppar och jag hann precis skriva och skicka iväg ett svar innan en svart bil med en taxiskylt på taket och klistermärken med taxins logga på bilens sidor körde upp på parkeringen. Jag började gå mot bilen med hjälp av kryckorna och öppnade en av bildörrarna.
"Hej, Amanda Eriksen?" frågade taxichauffören och tittade på mig genom backspegeln.
"Hej, det stämmer!" hälsade jag tillbaka.
Vart jag skulle hade jag berättat på telefon så han började köra direkt. Jag kopplade in mina hörlurar i mobilen och satte sedan in de i öronen. Min egna Spotifylista spelades och jag blickade ut genom fönstret. Ungefär sju låtar hann spelas innan vi körde in på vår uppfart där han stängde av bilen och jag min musik. Så snabbt som jag kunde betalade och tackade jag chauffören och klev ur bilen för att sedan gå mot ytterdörren.
Ingen var hemma, men det förväntade jag mig inte. Jag ställde ifrån mig väskan och kryckorna innan jag tog av mig skorna och tog mig upp på mitt rum som städerskan hade städat dagen innan. Hon hade varit anställd här i flera, flera år och visste precis vart allt skulle ligga. Jag fattade egentligen inte varför vi inte kunde städa huset själv, utan var tvungna att anlita en städerska som gjorde det åt oss, men jag antog att mamma hade ordnat det för att hon var lat och helt enkelt bara för att hon kunde. Ja, pengar hade aldrig varit något problem för oss, vilket du redan säkert har förstått.
•
Klockan var 21.23, jag låg i min soffa och tittade på TV:n som visade Keeping Up With The Kardashians när jag hörde mammas röst bakom mig. Hon hade tydligen kommit hem. När då?
"Tror de det?" började hon.
"Att jag hatar dig."
Jag svarade inte utan stirrade bara ut i luften.
"Ja, dina klasskamrater alltså. Har du sagt det?"
"Nej, men de drar väl den slutsatsen när du gör som du gör." mumlade jag.
"Vad sa du?" frågade mamma irriterat, som att hon inte hört vad jag sa, men att hon visste att det var någonting surt.
"Nej, det har jag inte." svarade jag, denna gång lite högre.
Det blev tyst i någon minut innan någon sa något igen.
"Varför jobbar du hela tiden?" frågade jag irriterat.
"Ja, varför brukar man jobba?" svarade hon ironiskt.
"Men herregud, som om vi inte klarar oss med alla pengar vi har. Även om du skulle sluta jobba helt så hade vi klarat oss i flera år. Bara med alla pengar som pappa lämnade efter sig, jag tänker främst på arvet från farmor, skulle vi klara oss i åtminstone ett år."
Mamma svarade inte utan gick bara därifrån. Tack då, väldigt snällt av dig, väldigt snällt.
Resten av fredagen var relativt tråkig och ohändelserik. Jag satt mest inne på mitt rum och tittade på TV och åt rester av de oerhört spännande och exotiska resterna från spaghetti och köttfärssåsen som vi hade käkat några dagar tidigare.