Bakom skalet

Tio minuter

Bakom mitt skratt doldes samma stora ånger som funnits där ända sen mina läppar lämnat Eriks. Hur mycket jag än försökte tänka på annat så kom det tillbaka till mig sekunden efteråt. Allt som kretsade runt i min hjärna hade antingen med Adam, kyssen, festen eller Erik att göra. Jag ville knappt erkänna det för mig själv, men så var det. Och det fanns inget jag kunde göra åt det. Inte just då i alla fall. Jag hade fuckat upp allt. Allt.
___
Jag var på väg till tekniken med Sanna vid min sida. Jag hade inte orkat förklara för henne. Inte förklara alltihop en gång till. Vi båda var relativt tysta, hade inte så mycket att säga. Det var dock en hel del som jag skulle vilja säga till henne.
Jag fasade inför det ögonblicket då jag skulle stöta på Adam i någon av skolkorridorerna, men ändå så såg jag fram emot det lite, lite, lite på något sätt. Bara för att en del av mig, en väldigt korkad del, hade hopp om att vi skulle kramas, säga förlåt och att allt skulle vara bra sen. Som om. Jag suckade djupt inombords innan jag klev in i salen där en timmes tråkig lektion väntade. Min koncentration låg på noll under hela timmen, jag kunde inte sluta bekymra mig över Adam. Vår lärare fick flera gånger ropa mitt namn för att få min uppmärksamhet. Jag kollade på klockan hela tiden i hopp om att vi snart skulle få sluta, men tiden gick långsammare än någonsin. Den här dagen skulle bli nästintill outhärdlig.
________
Det var dags för lektionen jag fruktat för hela dagen- svenskan. Ju närmre sal sju jag kom desto snabbare och hårdare bultade mitt hjärta. Utan att tänka på det letade min blick efter Adams ansikte, var han i närheten? Jag skakade på huvudet och tvingade mig själv att sluta titta efter honom. Jag klev in i klassrummet och satte mig på första bästa plats. Jag kopplade i mina hörlurar i mobilen och började scrolla efter en bra spellista.
Där. Där var han. Sötare än någonsin, med en trygg blick som förut brukade vila på mig. Han hade klippt sig, luggen som hade varit snäppet för lång var nu borta. Adam var för långt ifrån mig för att jag diskret skulle kunna peta honom på axeln och fråga om vi kunde prata. Jag lovade mig själv att göra det efter lektionen. Han såg inte på mig en enda gång, jag kände mig nästan osynlig. Som att han inte brydde sig längre. Som att jag var helt ute ur hans system och som att jag aldrig ens funnits där någonsin. Det gjorde mig ledsen. Var det så? Brydde han sig inte alls? Det var med tårar i ögonen jag vände bort blicken från Adam och ner i mobilen. Jag stirrade på skärmen utan att röra den. Jag ansträngde mig hårt för att inte släppa ut någon tår, försökte få tankarna på annat. Peter Franzén ställde sig upp och fick på så sätt alla elevers uppmärksamhet, det var inte många lärare som fick det endas genom att resa på sig, men man hade respekt för Peter. Han var inte bara ännu en ointressant lärare som man inte lyssnade på eller brydde sig om. Peter förklarade för oss att det var dags att läsa upp våra dikter om trygghet. Jag hade fått ihop en dikt, men var långt ifrån nöjd. Jag bad för att han inte skulle ropa upp mitt namn.
"Emma Nilsson, vill du börja?" frågade han med ögonen på Emma, en tyst men söt tjej som nickade innan hon reste sig upp med en papperslapp i handen. Hon gick fram till tavlan och harklade sig innan hon började. Jag tittade som hastigast på Adam bara för att se hur han skulle reagera, om han skulle kolla på mig den här gången. Jag vet inte ens varför jag försökte, såklart han inte skulle. Jag blev lite irriterad på honom. Det minsta han kunde göra var att se på mig, eller var jag inte ens värd det enligt hans åsikt? Jag vet inte om det bara var jag eller om han överreagerade lite, bara lite. Visst, det jag gjorde var absolut inte okej och till och med ganska respektlöst, men man skulle ju lätt kunna prata igenom det, förklara allting, be om ursäkt och vinna tillbaka förtroendet efter ett tag om man bara försökte, men det ville han uppenbarligen inte.
"Mandy? Vill du?"
Jag lyfte upp blicken och mötte Peters som låg på mig.
"Oj, förlåt! Visst!"
Jag ville egentligen inte, men samtidigt ville jag inte vara den som fegade ur. Vad hade jag att förlora? Jag hade redan förlorat Adams respekt och tillit, och uppmärksamhet...
Väl framme vid tavlan fick jag ett uppmuntrade leende från Peter. Jag vågade inte riktigt titta på Adam, om han ens skulle titta på mig så skulle jag tappa koncentrationen.
"Trygghet är att våga.
Trygghet är att tro..." började jag, men avbröts av brandlarmet som bedövade allas öron. Varenda en i klassrummet ryckte till av det plötsliga ljudet som tvingade en att hålla för öronen. Ingen visste om det var en av alla de där onödiga övningarna eller om det faktiskt brann på riktigt, därför tog vi våra böcker och lämnade salen för att sedan gå ut ur byggnaden som fort tömdes på skolans alla elever. Larmet fortsatte att tjuta, efter ett tag vande man sig. Folk visade ändå hänsyn till att jag var tvungen att hoppa på kryckor, många lämnade plats åt mig och vissa sa till de runt omkring som knuffades att låta mig komma förbi. Hela gymnasiet stod på asfalten som var inramad med skolbyggnader, med besvärade miner och i förhoppning om att snart få återvända in till sina lektioner. Jag hamnade mitt i en klunga där ett gäng högljudda tredjeringare stod.
"Tjena bruden! Är det du som har orsakat den här elden, med tanke på hur het du är?"
En kille med axellångt, mörkbrunt hår flinade mot mig efter att ha sagt det. Jag log men himlade med ögonen.
"Du, jag faller tyvärr inte för sånt där." svarade jag honom och tog mig därifrån.
"Fan då." hörde jag bakom min rygg innan jag plötsligt stod bakom Adam.
Jag tog ett djupt andetag, intalade mig själv att jag skulle klara av det och harklade mig lite diskret.
"Du, Adam... Kan vi prata?"
Jag såg hur han hade hört min röst. Efter ett tag vände han sig om.
"Vad har vi att prata om? Jag har sett allting, jag vet vem du är nu Mandy." svarade han och försökte låta kall men man kunde tydligt höra på honom att han var sårad.
"Jag vet, men kan du bara ge mig en chans att förklara? Tio minuter?"
Han vände bort blicken från mig ett tag men jag fick sedan tillbaka hans ögon på mig.
"Okej. Tio minuter."
~~*~~*~~*~~*~~*~~*~~
Vi stod mittemot varandra vid skolans parkering.
"Adam, du vet att jag var sjukt full, och jag vet att det inte är ursäkt nog, men det var Erik som kysste mig, inte tvärtom. Jag försökte stoppa honom, och det lyckades jag med till slut. Jag sa till honom direkt efteråt att vi verkligen inte borde göra det och precis då såg jag dig gå där ifrån. Jag har inga känslor för honom, det vet du."
"Vet jag?"
Adam såg mig djupt in i ögonen.
"Det vet du väl? Du vet väl att det är dig jag har känslor för?"
Återigen tittade han bort.
"Det vet jag faktiskt inte längre."
"Men då vet du det nu."
Vi fick ögonkontakt och han nickade lite försiktigt.
"Okej. Men hur ska jag kunna lita på det?"
"Du får väl lita på mig helt enkelt."
En tystnad uppstod mellan oss, en sådan tystnad som gjorde att allting gick mycket långsammare och som man inte riktigt visste hur man skulle tolka den.
"Jag antar det."
"Förlåter du mig?"
Jag började att skaka lite lätt, inombords suckade jag över hur min kropp reagerade. Ett tag tvivlade jag på om Adam ens skulle svara, men när det där lilla leendet dök upp på hans läppar förstod jag. Han nickade och jag log tillbaka.
___*____*____*____*____*
Det blev ett ganska kort kapitel, men kände att jag var tvungen att publicera något nu. Vill bara tacka alla som läser! Skulle vara kul att höra vad ni tycker om den, dessutom vill jag passa på att säga att jag även börjat på en ny berättelse, Längst ner i min skrivbordslåda, som ni hittar i min profil. Läs gärna den också! <33