Bakom skalet

Tönt-Adam

Inne i bildsalen satt man tre och tre, och Johanna och Stephanie hade slagit sig ner vid ett av borden. Jag tvekade lite innan jag gick till dem. Stephanie kollade på mig när jag satte mig på stolen bredvid henne.
"Förlåt!" hann jag säga innan vår bildlärare Lena ropade till sig allas uppmärksamhet.
"Idag så antar jag att alla har målat färdigt sina porträtt, så jag tänkte att ni skulle få göra skulpturer av lera."
Jocke räckte slappt upp sin hand.
"Nej, Jocke, du får inte göra en fotboll bara för att det är enklast. Jag trodde att vi hade haft den här diskussionen redan." sa Lena innan Jocke ens fått ordet, men hans hand åkte genast ner.
"Ni ska utgå från temat "Rörelse", sen får ni skapa vad ni vill utifrån det. Men tänk på att inte göra det alltför enkelt för er. Var kreativa!"
Johanna, som satt mellan mig och Stephanie, reste sig upp och gick mot Lenas kateder för att hämta lera. Stephanie satte sig på Johannas plats och vände sig mot mig.
"Du, förlåt om jag var för...på tidigare idag. Det var inte meningen att du skulle ta det så, det är bara det att du alltid berättar så fort du har en kille på gång. Jag fattade inte att det var så känsligt. Förlåt!"
Stephanie såg på mig med sina ljusgröna ögon samtidigt som hon väntade på svar från mig.
"Du, jag måste också be om ursäkt. Jag var så grinig imorse, förlåt att det gick ut över dig."
Johanna kom tillbaka med en klump modellera i handen och fick tillbaka sin stol.
"Har det hänt något?" frågade hon med oro i rösten.
Jag och Stephanie skakade på huvudet innan även vi gick och hämtade varsitt stycke modellera.
_________
I matsalen satt jag och tjejgänget runt ett av borden och åt lasagne. Jag var lite frånvarande, för jag kunde inte sluta tänka på allt som hade hänt. Erik, festen, det som kunde ha övergått till en våldtäkt, Adam, mordet, Michael, vad som höll på att bli en kyss och Stephanie. Tydligen hade hon berättat för dem andra att jag träffade en kille, för jag avbröts plötsligt av en fråga. Eller snarare hundra.
"Shit, Mandy! Vad heter han? Går han här? Är han äldre? Är han snygg? Har ni hånglat?"
Till slut orkade jag inte lyssna på fråga efter fråga som trillade ut ur alla andras munnar, så jag svarade.
"Det är Adam. I min och Stephanies svenskagrupp."
Ett fnitter bröt ut i gruppen.
"Tönt-Adam?" skrattade de.
"Han är fan inte töntig. Stephanie, du har ju hans nummer." försvarade jag mig med.
Allas blickar hamnade på Stephanie som gav ifrån sig en djup suck.
"Men kom igen, han vet ju alltid vad vi har för läxa och kan alla svaren på pluggfrågorna vi får. Skitpraktiskt. Men inte fan blir jag ihop med honom."
"Förlåt, men vad ser du i honom? Han är långt ifrån snygg, han är inte det minsta populär och han pratar typ inte med någon. Förlåt Mandy, men du är ju helt störd. Varför väljer du honom framför Erik?"
"Och framför Michael?" inflikade Stephanie.
"Du vet att Adam typ aldrig har haft tjej? Dessutom så har han typ bara en kompis. Stackars dig Mandy..." sa Samantha utan någon form av den vänlighet som alltid annars brukade finnas i hennes röst.
"Jag tycker om honom som fan, det är väl det viktigaste?! Och vem fan bryr sig om popularitet? Han är den mest jordnära människan jag träffat. Erik är en skitstövel och Michael och jag är bara kompisar Hör ni inte hur ni låter? Jag lyssnar jävligt mycket hellre på mitt hjärta än er. Era jävla bimbos!"
Ilskan pulserade genom hela min kropp. Hur fan kunde de säga något sånt? De skulle föreställa mina vänner, vilket jävla skämt. Jag reste mig upp och skyndade mig ut ur matsalen som var full av hungriga elever. Jag kände på vägen ut hur tjejernas blickar brände i ryggen, liksom tårarna brände på kinderna.
__________
Jag satt ensam på en iskall bänk utanför skolan. Ju mer jag tänkte på hur idiotiskt mina "kompisar" hade uttryckt sig, och hur jävligt de hade betett sig, ju mer tårar trängde sig fram genom mina ögon. Att Adam, som betydde så otroligt mycket för mig, hade fått sånt skit kastat på sig, utan att han visste om det, fick mig att vilja slå ner varenda en av dem. Till och med Johanna hade skrattat. Vilka fan var dem egentligen? Stephanie, som hade bett om ursäkt för sin enorma nyfikenhet, hade sagt att jag var störd som valde honom. Vilken jävla människa. Jossan, som alltid hade stöttat mig, vad jag än gjorde, hade kallat honom tönt-Adam. Hur kunde hon?
Folk som passerade stirrade på mig som om jag vore en utomjording. En gammal dam gav mig en tröstande blick innan hon vandrade vidare på trottoaren. Mer tröst än så fick jag inte. Men jag ville inte tröstas. Jag ville bara vara ensam ett tag. Utan ungdomar som skrek i korridorer, utan tjejer som bara var ute efter populära och snygga killar, utan hojtande Rickey och utan lärare som trodde att det hjälpte att fråga hur man mådde om man grät.
Mobilen surrade till. Mamma hade skickat ett sms.
"Jag kommer hem sent inatt. Jag måste jobba över, vi har fått en jätteviktigt kund, så nu har vi massor att fixa. Middag fixar du säkert själv, beställ pizza annars. Puss!"
Ensam ikväll då. Trevligt. Eller inte.
"Hallå, hur är det?"
En främmande tjej med mörkt hår, en svart mössa på huvudet och en hes röst satte sig bredvid mig.
"Just nu, riktigt pissdåligt faktiskt. Tack för att du frågar."
Hon såg ut att vara för gammal för att gå på gymnasium, men hon kunde möjligtvis gå i tredje ring. Jag tog chansen och frågade.
"Du går inte här va?"
"Jo, sista året. Många misstar mig för att vara äldre än vad jag är, du är inte den enda."
Hon log och kollade upp mot mig. Hennes ansikte var speciellt. Käkformen var kantig, det var vackert. Sättet hon rörde sin mun på hade jag aldrig sett någon göra förut. Ögonen, som förövrigt inte var inramade med sju lager kajal och mascara, hade en speciell färg. Nästan gul.
Hade detta varit en film så hade hon och jag blivit bästa kompisar. En tjej som inte bar smink och som inte brydde sig om vad andra tyckte, blev kompis med mig, den populära tjejen som faktiskt hade sju lager smink och som hade tröttnat på sina kompisar. Vi skulle levt lyckliga i alla våra dagar, och där var det slut.
Men hur det faktiskt skulle sluta, hade varken hon eller jag någon aning om.
"Jag måste gå nu, lektionen väntar. Men du, lycka till med allt. Ja, vad som nu har hänt som får dig att gråta. Vi kanske ses!"
"Tack, ja det kanske vi gör!"
Hon vinkade efter att ha rest sig upp och gått en bit.
________________________
Vad hade jag nu? Vem hade jag nu? Jag hade Adam. Adam och Michael. Och mamma. Tror jag. Ibland pratade mamma knappt med mig, ibland brydde hon sig om mig extra mycket. Ibland sågs vi inte på en vecka. Vissa gånger kramade hon mig inte ens efter en lång resa med jobbet. Då kände jag mig misslyckad. Mina kompisars, eller hur det blev med det nu visste jag inte, familjer hade två föräldrar som jobbade på dagarna och kom hem på kvällen, eller till och med på eftermiddagarna. Dem föräldrarna brydde sig om sina barn mer än något alls. Dem föräldrarna ställde sig i köket och lagade mat åt sina barn. Olika maträtter varje dag. I dem familjerna värmde man inte Billys frysta panpizza till middag fyra dagar i veckan.
I dem familjerna var alla lyckliga.