Bakom skalet

••••

Jag hade rest mig upp från bänken, som hade kylt ner hela undersidan av mina lår, och tagit några steg tillbaka mot skolan när jag frågade mig själv:
"Varför ska jag gå tillbaka? Finns det ens någon mening? Pisslektioner och knappt någon rolig att vara med. Det finns fler idioter än vänner där inne."
Jag gav skolan en sista blick innan jag vände mig om, gick mot parkeringen och steg in i bilen för att sedan sätta igång den.
__________________________
Jag körde bilen uppför den lilla asfaltskullen och in i garaget som för fyra år sedan hade inretts. Ett par vita fåtöljer och en ljus soffa stod runt ett litet glasbord. På glasbordet låg en duk, som inte var fullt lika stor som bordet, och på den duken stod det ett flertal ljus. Bara för mysfaktorns skull. Men jag tyckte inte att det var mysigt alls. Soffan och fåtöljerna var obekväma, bordet fick man inte röra för "tääänk om det skulle komma fula repor på glasskivan, eller fläckar på duken". Hade det varit en skön, mjuk soffa som man kunde gosa in sig i, ett stabilt bord som man kunde lägga fötterna på, om man kunde dricka en kopp varm choklad utan att oroa sig för att det "skulle spillas i soffan och komma hemska chokladfläckar på tyget", och om det skulle finnas en skön filt att lägga om sig när det blev kallt, så hade jag gett det en chans. Men mamma skulle aldrig tillåta det, för då skulle det inte bli lika "stilrent och snyggt". Inte "samma eleganta touch". Det vore ju förfärligt. Totalt förfärligt om gästerna inte var tvungna att dra efter andan för att det var så elegant varje gång de fick se garaget. Eller vilket rum som helst egentligen. Vad skulle vi göra då? Fy!
Jag suckade tungt innan jag låste bilen och gick in i den gigantiska villan vi bodde i. Entrén var nystädad igen. Städerskan hade varit där tidigare på dagen. En doft, om man nu kan kalla det för det, av rengöringsmedel och såpa fyllde hela huset. Alla skor stod, nästan jobbigt snyggt, uppradade på den flervåniga skohyllan. Mina svarta skinnstövlar med en decimeters klack på hade polerats, det märktes. För inte hade jag lämnat dem sådär fläckfria imorse.
Hela huset var nästan pedantiskt rent, jag blev obekväm när det var så städat. Man kunde inte slappna av, utan var tvungen att tänka på att inte stöka ner eller vecka till något. Usch.
_____________________
Klockan närmade sig fyra och jag hade precis fått i mig ett grönt, surt äpple. Mobilen hade jag inte rört sen imorse, jag blev nyfiken och hämtade den ur väskan som jag hade hängt på en av krokarna i entrén. Ingen av tjejerna hade skickat något, men jag hade inte räknat med det. Michael hade frågat om vi kunde ses, mamma hade ringt och lämnat ett meddelande och jag hade fått sex mail från olika företag och personer. Några nya likes på Facebook och Instagram. Plötsligt ringde det på dörren. Jag la ifrån mig mobilen och gick, förundrad över vem det var, nerför trapporna. På andra sidan tröskeln stod Adam med tindrande ögon. Jag log. Han log genast tillbaks. Vi kramade varandra länge innan jag släppte in honom.
"Jag var rädd att du inte skulle vara hemma, jag trodde att du slutade typ nu." sa han samtidigt som han knöt upp sina skor.
"Ja, egentligen gör jag det... Men jag stack." svarade jag honom.
"Vänta, va? Skolkar du?!" Han stannade upp och såg förvånat på mig.
"Asså, det hände en grej på lunchen och sen..." började jag, men avbröts av Adam.
"Vad hände?"
Den minst sagt markanta oron i hans ögon var lite gullig.
Skulle jag verkligen berätta? Berätta att de hade kallat honom för tönt-Adam? Att de hade skrattat ihjäl sig efter att jag hade berättat att det var jag och Adam?
"De fick höra att jag typ var tillsammans med dig, och..."
Jag böjde ner blicken och drog fingrarna genom håret innan jag fortsatte. Han följde varje rörelse och såg fortfarande oroligt på mig.
"De tyckte att jag var...ja, typ dum i huvudet som valde dig istället för Erik. De skrattade och tjatade om att du inte var lika populär och snygg. De kallade dig för idiotiska namn och antydde massa korkade saker. Jag blev såklart skitförbannad och sa till dem. Jag berättade för dem hur mycket bättre du var och att de skulle sluta bry sig om popularitet och så. Sen gick jag därifrån."
Flera tårar rann ut ur mina ögon samtidigt som jag gav ifrån mig några snyftningar.
"Men Adam, du är värd så mycket mer! Du är så jävla mycket bättre än både dem och Erik. Jag har aldrig träffat någon som dig. Det är bara de som är kassa i huvudet!"
Adams blick hamnade på golvet.
"Jag vet inte vad vad jag ska säga, Mandy... Det var inte meningen att jag skulle vara någon att skämmas över."
Han lät ledsen.
"Men det är det jag inte gör, Adam. Jag är stolt över dig. Det är dem jag ska skämmas över. Inte dig."
Han kollade upp mot mig och log lite smått, men kollade sen ner igen. Jag la två fingrar under hans haka och lutade försiktigt upp hans huvud och gav honom en mjuk kyss. Efter att ha fört bort mina läppar från hans, möttes våra blickar och jag gav honom ett leende.
"Tack." sa Adam, och man kunde höra att han verkligen menade det.
___________________
Hemtelefonen gav ifrån sig flera signaler innan jag lämnade mitt rum, där Adam befann sig, tog tag i en av telefonerna och svarade.
"Hej, det är Amanda Eriksen."
"Mandy?"
Rektorns röst hördes från luren.
"Du var frånvarande halva skoldagen. Har du någon bra förklaring eller ska jag helt enkelt bara fylla i fyra timmars frånvaro på dig?"
"Jag gick faktiskt hem efter lunch, på grund av mina idioter till kompisar."
Ilskan som pulserade i min kropp var obeskrivlig. Fyra timmars frånvaro tack vare dem där jäkla dumhuvudena.
"Mandy, jag hoppas att du förstår att jag inte räknar det där som en vettig förklaring, och att jag kommer sätta frånvaro på dig."
"Ja, jag fattar det. Det är bara så jävla synd att jag ska få frånvaro bara för att jag mådde riktigt dåligt." snäste jag.
"Så ja. Lugna ner dig, jag förstår dig även när du inte använder dig av svordomar. Jag fattar att du mådde dåligt, men det är inte anledning nog. Du kunde ha gått till någon lärare och bett om lov att åka hem, eller helt enkelt bara gått på dem sista lektionerna."
"Mm." var det enda jag gav som svar.
"Det är synd, Mandy, att det ska behöva vara såhär. Men vi syns imorgon iaf?"
"Ja. Hejdå."
Jag la på luren och dunkade sakta huvudet i väggen. Adam kom ut genom mitt rum. När han fick syn på vad jag gjorde skrattade han till, men skyndade sig fram till mig och drog bak mig för att hindra mig från att fortsätta dunka huvudet i väggen. Hans armar låg runt min midja, och han la sitt huvud över min axel.
"Vad gör du, knäppis? Vad händer?"
Han skrattade.
"Fyra timmars frånvaro, tack vare dem IQ-befriade skitungarna."
"Ouch! Tycker synd om dig och dina betyg..."
Adam flinade lite, men tröstade mig med en puss på kinden.
_______________________
Mobilens display visade att klockan var 19.07 och jag och Adam låg i soffan med händerna ihopflätade. På kanal 3 sändes en bra actionfilm som vi slökollade på. Varsitt uppdrucket juiceglas stod kvar på vardagsrumsbordet bredvid två tallrikar där det för en halvtimme sedan hade legat varsin nybakad kladdkaksbit. Adams mobil surrade till och han kollade på skärmen ett tag innan han öppnade munnen.
"Du, jag är ledsen men jag ska till sjukhuset och hälsa på Maria nu."
Tidigare under eftermiddagen hade han berättat att hans syster hade vaknat upp ur koman. Lyckan som hade visats i hela hans ansikte var total.
"Gör så! Vi ses väl snart igen ändå?"
Vi reste oss upp och gick tillsammans nerför trapporna för att sedan säga hejdå. Adam la handen runt min midja och drog mig sakta närmre hans kropp innan han långsamt förde sina läppar mot mina. Det mötet var underbart. Det tog ett tag innan kyssen tog slut, men när den gjorde det så kunde jag inte låta bli att stjäla en till. En våg av värme strömmade igenom min kropp när hans tunga smet in i min mun. Han smekte mig i nacken medan jag försiktigt drog mina fingrar genom hans hår på bakhuvudet. Vi var ungefär jämnlånga, vilket gjorde det lättare när vi skulle kyssas. Med Erik behövde jag stå på tå, samtidigt som han var tvungen att böja sig ner en aning. Romantiskt tyckte många, men jag tyckte att det mest var obekvämt.
Efter att våra läppar hade åkt isär stod vi kvar sådär, nära. Bara några millimeters mellanrum mellan våra huvuden. Jag lutade min panna mot hans och jag såg djupt in i hans gröna ögon, med en stänk av blått. De var så oskyldiga och ärliga. Något jag aldrig sett hos någon annan kille.
Var inte det här typiskt? Den populära tjejen träffar plugghästen, de blir kära, slutligen tillsammans och lever sedan lyckliga i alla sina dar'. Jo, det var det. Men jag gillade det. Jag älskade det. Jag älskade att det var som i en film. För det var det. Det kändes overkligt.
Signalen från dörrklockan ekade i hela huset och efter att ha släppt Adam öppnade jag dörren. Utanför stod Erik. Hans ansiktsuttryck förvandlades till ett mycket förvånat efter att ha upptäckt Adam.
"Hej..." sa jag innan stämningen skulle bli alltför stel.
"Hej Mandy. Och...Adam."
Stämningen blev inte det minsta bättre, utan tvärtom. Den blev sjukt awkward.
"Jag borde nog gå nu..." konstaterade Adam innan han snabbt drog på sig skorna.
Efter att ha gett mig en kram och en puss på kinden så lämnade han huset.
"På kinden?" Erik fnyste.