Bakom skalet

"Adam."

Klockan var 12.36 och jag hade bara sekunderna innan öppnat mina ögon. Jag sträckte skönt på mig innan jag reste mig upp med det smått prasslande täcket om benen. Jag blickade ut över mitt rum och var tvungen att sitta där ett tag för att vakna till lite. Det enda ljudet som hördes i rummet var från visarna i min väckarklocka son flyttade på sig för varje sekund som gick. Jag hade aldrig använt väckarklockan som en väckarklocka, den stod mest där för att den var fin. Försiktigt hoppade jag ner från min säng och såg till att inte belasta min stukade fot för mycket. Jag sträckte mig efter min mobil som låg på nattduksbordet och det var med trötta ögon som jag upptäckte ett missat samtal från mamma, ett sms från Sanna, ett från Adam och några instagramlikes och facebookvänförfrågningar, men de två sistnämnda intresserade mig inte alls lika mycket, tvärtom. Numera sket jag fullständigt i allt som hade med sådant att göra. Ett meddelande från mamma dök upp på displayen.
Är på jobbet. Ring om det är något viktigt.
Jag blev riktigt irriterad när jag läste det. Både för att mamma tog sig tid att jobba, även fast att hon inte behövde jobba på helger, istället för att ta hand om sin skadade, både fysiskt och psykiskt, dotter och för att hon skrev så extremt kortfattat och otrevligt. Vem borde vara sur egentligen? Borde det inte vara tvärtom? Egentligen borde det vara den vuxna i huset som tar tag i problemet och tonåringen som tjurar över det. Den här familjen, som visserligen bara bestod av två personer, borde se över rollerna i hemmet. Och med den här familjen menade jag mamma. Mamma borde se över familjens roller.
Sanna hade påmint mig om festen och berättat att Rickey inte skulle komma medan Adam hade frågat hur jag mådde och erbjudit sig att skjutsa mig till festen senare på kvällen. Jag svarade Sanna lite snabbt och berättade för Adam hur jag mådde och tackade ja till skjuts för att sen låsa mobilen, ta på mig et par varma sockor och gå ner till den nedersta våningen och in i köket vilket såg ut at vara städat till hundra procent på varje liten kvadratmillimeter. Kylskåpet var som vanligt hyfsat fullt, fast med extermt onödiga basicsaker som ett flertal pålägg, fil, juice, ägg och gurka. Mamma hade för stort fokus på sitt himla jobb för att kunna köpa ordentlig mat. Det var så det verkade åtminstone. Jag plockade fram allt vettigt jag kunde hitta, gjorde i ordning frukost som jag sen ställde på en bricka och tog med mig upp för trapporna och in i vardagsrummet där jag satte på TV:n. Trean var på och där visades 2 1/2 men och jag var för lat för att byta kanal så jag stannade där.
Tiden gick, men inte jag, utan jag satt still i soffan i flera timmar, ja fast med korta pauser till köket och badrummet såklart. Jag sms:ade lite med Adam, Sanna, Michael, Erik och även Victor, Michaels kompis, som hade skrivit till mig vid frukosten, vilken snarare blev en brunch. Mamma hade inte hört av sig till mig, absolut inte oväntat, och inte jag till henne heller på hela eftermiddagen.
Klockan slog halv sju och jag insåg att om jag ville komma i tid till Sanna så borde jag slänga i mig något, välja klänning och börja sminka mig nu.
Så fort som jag kunde tog jag ut en vit klänning som jag hade tänkt att använda i somras, men som jag glömt bort. Prislappen satt till och med kvar i klänningens rygg. Efter att ha kopplat in locktången drog jag på mig klänningen som var ganska vågad, en relatvt djup urringning och en öppen rygg prydde nämligen klänningen som slutade drygt 10 centimeter under rumpan. Den var köpt för flera månader sedan, hade jag fått möjligeheten att köpa den nu istället så hade jag förmodligen inte gjort det.
Jag tog fram allt smink innan jag skyndade mig med att applicera det för att sen locka och hårspraya håret. Det tog mig ungefär en halvtimme att fixa mig, jag hann precis plocka undan allt och släcka badrummet innan ett sms trillade in i sms-inkorgen. Det var Adam som skrev att han stod utanför. Så fort jag kunde, eller ja, så snabbt man kan med en stukad fot, gick jag ner för trapporna, satte på mig ett par snygga klackar och min skinnjacka, la ner hemnycklarna i jackfickan och tog mina kryckor för att sen gå ut där jag möttes av Adam.
"Gud vad snygg du är!" sa Adam och gick lite närmre mig.
"Jag måste få säga detsamma!" skrattade jag innan Adams läppar, lite lätt, trycktes mot mina.
Kyssen varade inte länge, utan vi avslutade den efter några sekunder.
"Ska vi...åka?" frågade Adam, harklade sig och knyckte med huvudet mot hans svartblänkande moped.
Jag nickade och började hoppa mot den med Adam vid min sida. Han räckte mig en av de svarta hjälmarna för att sedan dra på sig en själv. Jag satte mig på det lilla sätet bakom det som Adam redan satt på. Våra blickar möttes i en av backspeglarna som satt fast på styret och ingen av oss kunde låta bli att le.
"Redo?" frågade Adam skämtsamt och satte på mopedens motor.
"Det vet du." skrattade jag och tänkte på förra gången vi åkte och hur nervös jag var.
Jag la armarna om honom innan vi körde från kvarteret. I ena handen fick jag hålla kryckorna i ett stadigt grepp, det fanns inget annat sätt att ta med dem på. Efter ungefär en kvart var vi framme vid Sanna som bodde i ett vitmålat hus med en fin trädgård. Runt huset, ända ner på gatan stod bilar och mopeder parkerade, man kunde gissa sig till att fordonen tillhörde festens gäster. Dunkande musik hördes ut och om man ansträngde sig kunde man urskilja ord från låten.
Jag och Adam klev av moppen som han sen låste innan vi gick mot huset. Efter att ha knackat lite snabbt gick vi in genom dörren och musiken som man tidigare hade hört lät nu allt högre. Vi tog varsin ölburk i ena handen, och varandra i andra handen innan vi började gå runt och mingla lite. Vi mötte Sanna som var glad över att se oss, vi fick varsin kram och hon bad om att vi skulle ta för oss av allt. Efter att ha svept den sista ölen tog jag en shot som brände i halsen ett litet tag efter. Adam avstod, han var nog sån. Plötsligt stod Erik framför mig.
"Tja! Fan vad het du var då." sa han och skrattade efteråt.
Han gav mig en lång och varm kram. Precis som förut nådde doften av hans goda cologne min näsa och precis som förra gången så var hans vältränade överkropp så pass nära min att jag kunde känna hans magrutor. Jag visste inte hur seriös han var med komplimangen, men jag tackade och gav honom en tillbaka. När han fick syn på Adam blev han märkbart lite irriterad, men han hälsade åtminstone på Adam som hälsade tillbaka med ett mummel och en sur blick. Vi fortsatte in mot husets mitt där folk stod och dansade. Adam hittade några av sina kompisar och jag fick syn på några av mina som jag tog mig fram till. De gick inte på samma skola men jag hade träffat de förut på ett par andra fester och de var riktigt sköna. Jag tog ett par shots med dem innan vi började dansa och ropprata med varandra. Efter några vilda moves och samtal bestämde vi oss för att köra "Jag har aldrig", drickversionen naturligtvis. Många pinsamma stunder men också härliga skratt fick jag uppleva innan jag mötte Michael. Vi kramades innan han tittade oroligt på mig.
"Mandy, jag vet inte om du borde dricka så mycket mer."
"Herre gud, det är lugnt. Jag lovar, jag har kontroll."
Det var det, till större del i alla fall. Jag hade varit med om så mycket värre på alla fester jag varit på.
"Säkert?"
Han slutade inte att titta oroligt på mig men gav sig till sist och vi sa hejdå.
Jag och de andra fortsatte ett tag med olika dricklekar och vi dansade lite till. Jag började må illa och var en aning, bara en liten aning, yr. Efter att ha tagit ett glas vatten och genomfört ett toabesök gick jag återigen till det som nog utsetts som dansgolv för att leta upp gänget. Istället stötte jag på Erik. Vi båda log och hamnade i famnen på varandra i en lång och lite halvt vinglig kram. Med min skadade fot, klackar och alkohol i blodet var det inte det lättaste att hålla balansen, men han hade mig i ett ganska stadigt grepp, så jag ramlade inte. Väldigt lägligt sattes en lugnare låt på och vi stod kvar i samma ställning; kramandes. Jag vågade inte riktigt något annat, i risk för att ramla. Långsamt började vi röra oss i takt till musiken. Låten höll på ett tag, men när den var slut släppte vi taget om varandra, och mycket riktigt så höll jag på att trilla. I sista sekund tog han tag i mig och hjälpte mig upp. Vi skrattade innan jag nästan fick ropa för att bli hörd:
"Kan vi inte gå ut? Jag tror att jag behöver lite luft."
Erik nickade och tog tag i min hand. Vi klämde oss fram genom folkmassan och fick en hel del knuffar och sura blickar innan vi kom fram till en balkongdörr som vi öppnade. En våg av frisk och sval luft kom mot oss och båda tog ett djupt andetag. Det stod fler på balkongen, vissa rökte och vissa bara pratade, en kräktes. Erik kollade på mig och skrattade, med en hand runt min midja, förmodligen för att hålla mig stående. Jag fnittrade till lite, men visste inte riktigt vad som var kul. Jag började att skratta helt utan anledning, vilket Erik också gjorde. Ett tag stod vi där skrattandes innan vi slutade och tittade på varandra. Allt jag såg var snurrigt och lite suddigt, men jag kunde se honom. Innan jag visste ordet av det så hade Erik fört sina läppar mot mina. Jag besvarade honom med mina läppar och vi fortsatte att kyssas. Hans tunga smet in i min mun och jag lät den. Min tungspets letade sig fram till hans. Plötsligt kom jag på mig själv, vad höll jag på med? Jag lutade mig bakåt för att avbryta kyssen, men Erik fattade inte utan fortsatte. Han höll på ett tag innan jag försiktigt tog min hand och jag flyttade honom en bit från mig innan jag skakade på huvudet. Han såg frågande på mig? Jag kollade ner på mina fötter för att sen möta hans blick igen.
"Adam." Fick jag ur mig innan jag såg just Adams rygg gå ut genom balkongdörren. Han hade säkert sett. Jag var nära på att följa efter honom, men jag hade redan tappat bort honom med blicken. En suck lämnade min mun innan jag återigen blickade ner på mina fötter, denna gång för att försöka dölja en tår som var på väg ut. Erik la en hand på min axel, men som jag genast tog bort.
"Jag vill hem." sa jag och såg på honom.
Han nickade och la sin arm runt min min midja igen, vilket störde mig men jag lät den ligga där med tanke på hur svårt det var för mig att gå annars, och vi började gå in igen, denna gång med hallen som destination. Jag tog mina kryckor som låg lutade mot ett element vid ytterdörren. Efter ett par minuter kom Erik med min jacka som jag tog emot innan jag sa hejdå till honom och gick ut ur huset. Många meter framför mig såg jag Adam gå. Jag kunde höra hans fotsteg i gruset, som blev allt tystare och tystare. Efter ett tag kunde jag också höra motorn till hans moped som åkte iväg. Jag stannade upp och var tvungen att lägga handen på ett träd för att få stöd. Med kryckorna i andra handen lutade jag mig lätt framåt och i nästa stund hade jag fått upp en rejäl spya. Jag stod kvar där ett tag, tog några djupa andetag innan en ny var på väg upp. En tår lämnade mitt öga samtidigt, jag visste inte om det var för att jag kräktes eller för att Adam förmodligen hatade mig. Jag var tvungen att sätta mig ner på trappen vid huset för att återhämta mig lite. Hur jag skulle komma hem visste jag inte. Ännu en tår rann nerför min kind, jag begravde mitt ansikte i mina händer, jag ville bara hem. Jag ville få allt det här ogjort, hela festen. Jag hörde några fotsteg bakom mig och det lät som om någon satte sig bredvid mig. Utan att kolla vem det var fortsatte jag att förstöra mitt smink med tårar i mina händer. En arm lades runt mig och i det ögonblicket förstod jag precis vem det var. Precis den personen som alltid tröstade mig i dem ögonblick som jag behövde någon.