Bakom skalet

Erik

Vi var på väg ut ur matsalen som luktade äckligt. En blandning mellan äckliga matrester och svett. Jag hade aldrig gillat matsalen, redan första gången jag klev in i den kände jag stanken och såg maten, som för övrigt smakar pest. Men vilken skolmat gör inte det?

"Tja babe, ser fram emot ikväll..." hörde jag Rickey hojta genom hela matsalen. Samma retsamma garv ekade, inte bara i matsalen, utan också i mitt huvud. Vi hade inga planer ikväll, det visste både han och jag. Men idiotisk som han var försökte han få folk att tro det. Och den där skithögen hade man varit kär i. Hur kunde jag ha varit det? Hur kunde jag ha varit så dum?

Precis innan jag tog mina sista steg ur matsalen såg jag hur Rickeys kompis Michael puffade till honom på armen och sa "Lägg av, Rickey. Låt henne vara." Våra blickar möttes och jag gav honom ett tacksamt leende. Han fångade verkligen min blick, jag kunde inte slita mig från hans isblåa ögon. Gud, vad de var blå. Jag hade aldrig märkt det förut. Jag hade aldrig märkt honom förut. Inte mer än att jag visste vad han hette och hade en aning om hur han såg ut.

Till slut lyckades jag slita mig och jag fortsatte gå. Det här var ett av mina många problem, jag fastnade så otroligt lätt för killar. Jag fastnade otroligt lätt för skithögar. Kunde jag inte bara dras till någon snäll? Någon gullig som faktiskt brydde sig om mig? Men Mandy Eriksen var en sån tjej som inte gjorde det. Jag kunde inte vid första anblick avgöra om snubben var en skithög eller inte. Inte heller vid andra anblick. Inte förrän han bedrog mig, eller helt enkelt sket i mig förstod jag. Förstod att han inte var något att ha. Långt i från.

Men Michael var faktiskt inte så dum ändå. Verkade schysst. Inte för att jag kände honom så bra.

"MANDY?!"

hörde jag Samantha nästan skrika. Hon hade förmodligen försökt få kontakt med mig ett tag.

"Oj, förlåt! Vad sa du?"

Samantha suckade samtidigt som ett leende dök upp på hennes läppar.

"Kommer du på festen på lördag eller inte? Knäppis.."

"Asså, jag vet inte. Den var hos Johan va?"

"Mandy, vad är det med dig egentligen? Du har inte missat en enda fest i hela ditt liv, och du kanske inte kommer på den största festen på länge?"

Samantha såg chockat på mig.

"Nej, precis. Det är det som är grejen... Inte en enda fest..." mumlade jag.

"Vad sa du?" Samantha kom lite närmre för att höra mig bättre.

"Nej inget. Men, jag är så förbannat trött och pallar inte med att bli full."

"Jag känner inte igen dig, Mandy. Jag blir fan orolig."

Jag brydde mig inte om att svara, funderade om jag hade glömt att ta med plånboken hemifrån. Efter att ha tänk efter lite och gått igenom varenda ficka insåg jag att så var fallet. Typiskt. Mitt tuggummipaket var tomt.

"Johanna, skulle jag kunna låna en tjuga av dig av dig?"

Jag vred mig om och mötte hennes blick.

"Ja, det tror jag nog."svarade hon mig innan hon började rota runt i sin väska.

Efter ett tag räckte hon fram två tior, jag tog tacksamt emot dem och stoppade dem i jackfickan.

Jag hade börjat gå mot toan när jag kände någon greppa tag i min handled. Jag vände mig om för att se vem. Det var Erik som gick i andra ring.

"Mandy, kan vi prata?"

Han såg seriös ut, men på ett väldigt gulligt sätt. Erik och jag hade varit på G några gånger men av någon anledning hade det inte blivit något av det. Han var dösnygg. Men det var något hos honom som gjorde mig besvärad. Jag vet inte vad.